Mitt kontor i rött

I precis ett år nu har den lyst, den röda bollen i mitt fönster, dygnet runt, aldrig släckt.
Återigen stämmer färgen och den pryder sin plats till jul.
Lyser starkt över torgen därnere och alla människor som går och julhandlar i det sargade centrum som mest påminner om en lång korridor. Ser ni julbollen i det mittersta av fönster. Där hyr jag in mig i maktens boning.
Under mig ligger frivården. En dag konfronerades jag i hissen av två jättar som stod i uniform och mellan sig hade de en kille med både hand och fotfängsel, en ung grabb. Han såg ut som någon från en amerikansk fängelsefilm. Jättarna höll honom i ett järngrepp i vardera armen. Han mötte min blick och djupt därinne såg han sorgsen ut, men han log vänligt. Det var precis som jag skrivit sista kapitlet till boken "Döden i skogen".
Så stannade hissen och killen fördes ut bryskt av jättarna. Jag blev ensam igen och undrade om det är rätt att den sorgsna killen som var fängslad till armar och ben behövt schavottera med sin fullständigt försvarslösa situation.Han hade inte ens skägg, bara lite fjun på hakan. Vad hade han gjort? På väg till frivård, skulle han släppas där, eller?

Röda lampan tänd - alltså finns jag - jag är fri!.

Luciamiddag med julkänsla i smaken

Grov skånsk senap är en självklarhet och behövs för att bryta fettsmaken på ett trevligt sätt

Det fick bli fläsklägg och det är ju något av det svenskaste som finns om man inte räknar med att fläsklägg äts över hela världen och speciellt mycket i Thailand och Kina.
Köpte med två urbenade fläskläggar från affären. Tyvärr såg de ganska magra ut, folk vill ju ha det så(?). Men jag fick ner dem i grytan och körde i nästan två och en halv timme och då med nejlikor och stjärnanis, lagerblad och vitpepparkorn.
Dofterna i huset blev plötsligt väldigt juliga.
Ett stånd grönkål revs i bitar och fick koka mjuka i rejält saltat vatten. Grönkålen stekte jag sedan i rejält med smör och så fick den koka ihop med en halv liter grädde. Thats it!

Kjartan död

Kjartan Slettemark är borta.
Så sent som i torsdags stod jag och tittade på ett av hans fanstastiska serigrafi som hänger i klubbrummet på Konstnärsklubben, en Marilyn Monroe efter Andy Warhol och med Kjartans egna slitna, men uttrycksfullt starka nuna infogad i allt det blonda håret. Det var också på klubben jag träffade honom senast - för bedrövligt att man inte vet när det är sista gången.
-Hvordan ska jeg veta att jeg er blitt født akurat i Naustdal" spurte han når vi sågs hjemme i leiligheten for omtrent 30 år siden. Då passade vi på att byta grafik men varandra. Han fick ett Londonblad av mig och jag fick ett Osloblad av honom så var udda jämt och jag kunde bara dåligt dölja den förtjusning jag kände.
Även om Kjartan aldrig lade av med sina norska nausdalsdiftonger så var han mer svensk än norsk, i alla fall i acceptansen hos den svenska konstpubliken.
Av och till har vi stött på varandra genom alla år och alltid slagit av en småprat när vi träffats. Nu är han borta 76 år gammal. Men det kanske är som det var när vi första gången träffades och han lurade på om han verkligen var född i Nausdal - för det kunde han ju inte veta, så liten som man är när man föds. Den tanken blir som en liten tröst när han inte längre kommer att dyka upp, men man vet aldrig.

Objektivt blått

Jag gick hem i natten från Sällskapet senast och efter en lutfisksmiddag. Stockholm låg så gott som öde vilket är märkligt och grymt, lotteri och säljstånden vid Sergels Torg var tillstängda och liksom inlindade. Kvar dröjde sig en doft av kanderade äpplen och sockerkladdiga mandlar efter aktiviteterna för några timmar sedan. intensiva näckrosbollar i vitt sken dekorerar (vetefan förresten) bassängen vid Edvin Öhrströms 32 meter höga ljuspelare. Bollarna som är sannerligen okänsligt ditsatta släcker skulpturen, om ni förstår vad jag menar?
Under en av broarna svallar vatten, eller vad ska det likna? Alarmljus i juletid, polisblått kanske. Hängande vatten?
När staden är öde bekymrar det staden ganska rejält.
Men vad gör det, inget är sig likt, inte ens NK:s julskyltning är magi längre. Tråkigt, utslätat och långt från jultemat, mer av bara köp och sälj.
Nu är konjunkturen i botten. Den har passerat vår längtan efter samhörighet speglad i förmågan att försöka locka fram traditioner. Svindlande blått under broar, intensivt vitt på Sergels Torg och avklätt dött i NKs julskyltning utan ens en tomte är oroande spegel av tiden som är.

Konstnärsklubbens jul och jul på skolan

Häktiskt dag igår måste jag säga. Först övertid eller full-full tid (inte onykter) och på de blandka klockslag som fanns över var det inbokat så det rann över.
Flickornas skola har en så liten samlingssal (matsal) att elever och lärare och föräldrar samtidigt aldrig kan få plats.öl Därför var vi föräldrar bjudna på generalsrepetitionsluciatåg igår på¨eftermiddagen. Och strålande var det verkligen, duktiga pedagoger att få pojkar i 16 årsåldern med spräckstämmor att ställa upp som stjärngossar och pepparkaksgubbar samtidigt som småungarna var tomtar eller småtärnor och högstadietjejerna Lucia och änglastämmor.
Några senare landade vi vid julbordet på Konstnärsklubben i Konstnärshuset på Smålandsgatan 7.
Jag själv har varit ledamot sedan 1982 och detta var mitt 20e julbord i klubbens vackra matsal. I år trevligt bantat till översiktlighet och med taffel musik av operasstudenter.

Köttfärslimpa

Lindström fick mig att laga köttfärslimpa vilket det här alltså inte är utan det är Lindström som inspirarade mig att göra....

Härom dagen, mellan alla uppdrag och allt uteätande, köpte jag en rejäl klump köttfärs för Biff Lindström och samtidigt rensa frysen från de sista rödbetorna och en halv burk kapris.
Köttfärsklumpen hade kunna utfodra en armé med lindströmmare så lejonparten blev hastigt och lustigt till en köttfärslimpa.
Det är hur enkelt som helst och hur gott som helst.
En rejäl klunk grädde får suga upp en handfull med ströbröd av bästa kvalitet. Blanda noga i köttfärsen. Stek några grovt hackade lökar tillsammans med några klyftor vitlök och några kvistar timjan. När lökarna mjuknat så kör dem med stavmixern till en tät puré och vält ner i köttfärsen. Tillsätt därefter några ägg, salta och peppra. Forma klumpen till en symmetrisk klump, alltså som en limpa. Stryk lite smör på ett bleck med höga kanter och lägg limpan på smöret. Kör in en termometer i mitten och ställ på 73 grader, ugnen får stå på 190°C.
Bäst är köttfärslimpa på limpa tunnt skuren kall och med saltgurka och lite demiglace eller chaudfroidsås.

Tabberaset mitt i Sällskapet

Tabberaset i full gång på Sällskapet ikväll med ett kåseri om konsten att äta lutfisk.

Det är lustigt hur vägar stakas ut utan att man tänkt det. Häromdagen ringde Sven-Gunnar Svensson och sa att han blivit indisponibel för ett kåserande om lutfisk på Sällskapet, Arsenalsgatan 7 i Stockholm. Han frågade om jag kunde träda in i hans ställe.
Ikväll fick jag rundvisning av det enorma Åbombygget med en matsal som är en direkt kopia av Hotell Rydbergs faktiskt tillkommen innan hotellet revs. Sällskapet hade inledningsvis sina möten där och för att inte ledamötens skulle känna sig vilsna när det egna huset byggdes inreddes matsalen exakt som en kopia. Mäktig och trivsam.
Jag hade alltså förmånen att få kåsera om lutfisk på Sällskapet ikväll och här bjöds också på klassisk servering av fisken precis som det sig bör. Jag har varit inne på det i ett reportage på lutfiskens dag i Meny att det är precis så som norrmännen lyckats popularisera lutfisken så pass att den idag dragit förbi den färska torsken.
Jag är sedan 1982 ledamot av Konstnärsklubben på Smålandsgatan 7, en av världens äldsta konstnärssammanslutningar, 150 år. Sällskapet bräcker det med hästlängder då det bildades den 1 december 1800. Huset är speciellt byggt till Sällskapet och därmed helt anpassad tiull de verksamheter som bedrivs innanför väggarna.
Här finns bland annat landets största privatägda bibliotek och en av ledamöterna hade precis hittat en av mina böcker i samlingen.

Matsalen på Sällskapet är en kopia av bankettsalen på Hotell Rydberg

Jag tycker det är extra roligt att kåsera och föreläsa för en sådan samling människor som ikv'äll, folk som har varit med och upplevt och som kan kommentera och fråga utan att det generar som lyssnar precis som att det jag säger sägs i ett enskilt samtal. En väldigt trevlig kväll helt enkelt och extra roligt att jag senare fick träffa brigaden i Sällskapets hjärta, köket.