Litchi - svårstavat namn på sötman bakom skal

Den där litchin har förföljt mig genom senare delen av livet, liksom mangostan och lamjai (longkong). Första gången var på en djungelmarknad utanför den gamla tandtempelstaden Kandy på dåvarande Ceylon (Sri Lanka) och det kom fram en fösäljare och stoppade en iskall skalad litchi i munnen på mig och det var det sötaste, kallaste, mest underbara rosensmak jag någonsin känt.
Så åt jag den vidare på resorna och tidigt kunde jag köpa den konserverad under första delen av 70 talet i en liten kaffeaffär på Nybrogatan som förde en del orientaliska varor. Sedan på en kinakrog under mina tidiga år i Oslo där de kom in i sin egen sky spetsad med sockerlag i en liten rostfri bunke, vita och ganska anonyma, men söta och friska med den lilla motsägelsefulla beskan som dröjer sig kvar.
Idag finns litchijuice på Willys för 20 kronor litern - har inte lust ens att titta på innehållsförteckningen utan blandar den 50/50 med Premiers sodavatten, utmärkt.
I går hittade Rodjana litchi i lösvikt på Vinn för 49:90 kilot, förvisso köpte jag sist tre kilo löst i Chinatown (Jaowarach) i Bangkok för noll och ingenting, men efter svensk förhållanden så är det där ett superpris efter modell - är hur mycket ni vill!

30 menyer - en med thaislut

Allt om Mat och Astrid Abrahamsson har givit ut en Menybok som är riktigt läsvärd.
Rodjana fick den på posten häromdagen och efter lite bläddrande förstår vi varför - ett sätt att tacka för ett recept.
En riktigt praktfull bok med jätterolig läsning och så med bland annat Rodjanas sätt att göra ett kladdris med socker, kokosmjölk och mango - ja ni vet den där traditionella thaidesserten "Kaoniew mamuong". Och när vi tittar efter så var det på "90-talet" hon lagade det för AoM. Tiden går.

Upplysta rondeller - myspys i kommunal tappning

I morse när vi körde ungarna till luciuafirande så möttes vi av marschaller runt hela vår rondell utanför matarvägen. Och så längre ner över den vackra bron började marschallerna lysa i rad efter mittlinjen och så runt mellan två rondeller. Det var så juligt och så vackert, så avsiktligt mänskligt. Så fick jag höra att det var dekorerat så i varje rondell i hela kommunen - fantastiskt.

Vanilj, saffran och lussebrud

Traditionerna bryts, snart har vi stjärnanis i lussebullan, jul som jul, pyttipanna av smaken. På dagis idag bjöds lussebullar. Ett annat ord brukar vara saffransbröd - det var saffran förvisso, men mest vanilj.

Det är legio egentligen, MEN JAG VILL HA LUSSEBRÖD PÅ LUCIA! MED BARA SAFFRAN!
Så var inte ett öga torrt när tomtemor, lucior, tärnor, pepparkaksgubbar och nissar ställde upp och till frk Eriks gitarr sjöng om Staffan på tallegren och andra kända luciasånger och Alma var tomtemor för att bryta trenden med glittret och ständiga uppdatering av nattsärkslängd.
Alla föräldrar bänkade sig och alla hade kameror och filmkameror för man är ingen riktigt ansvarsfull förälder om man bara bäddar in det som händer i minnet utan att dokumentera det "på riktigt".
Se det var en riktig luciadagismorgon.

Stalledräng på tallegren

Så kan det se ut i sinnevärlden om man är fem år och ska sjunga på dagis i morgon tidigt och har svårt för att somna.
Vi sjöng Staffansvisan tillsammans och Alma sjöng själv - hon är supertonsäker, men texten?.
Tänk om hon fått vandra vidare i livet med strofen: Staffan var en tallegren, vi tack om nu så gärna.
I hennes tankar kanske Staffan var släkt med Ekorrn i granen. Ekorrns julvariant: Tallegren som tallegren med Staffan själv uppå, vi tack om nu så gärna.
"Gra dok moo tod gratiem", marienerade syrliga friterade broskben med friterad vitlök.

Så frågar Zwampen i ett inlägg från den tionde om våra syrade broskben.
Bara därför söke jag på broskben på min blog och hittade en hel del skrivet, men ingenstans hur de marineras och hur de syras och vilka alternativ som finns. Åter kommer därför om det så snart jag kan.

Ankconfit - solens mat

kvällens härliga ankmiddag
Det är ett år sedan jag åt en fantastisk anka på en kinakrog i Laos. Kom och tänka på hur mycket jag längtar till solen och kulturen.
Så hade jag rimmat två ankor här nyligen och confiterade dem under natten. Så har de fått ligga till sig i kylen, en och annan bit har jag skivat och hettat upp ankfett och hällt över som lite nattamat - underbart.
Idag körde vi klyftpotatis och sedan ankdetaljerna under grillen och serverade med det upphettade fettet. Det är en sådan mör anka som bara faller sönder i munnen och sedan smälter med det där lilla fettlagret under det knapriga bröstskinnet som innehåller så mycket smak.

Confit på anka
Det här behöver Du:
Till att rimmning:
1-2 ankor
2 dl salt

Gör så här:
Torka ankorna. Stycka loss vingarna och vik dem så de håller ihop. Skär ut bröstfiléerna med så mycket fett och skinn kvar som möjligt. Stycka ur lår och ben i ett stycke, även här med så mycket av ryggköttet som möjligt samt fett och skinn.
Gnid in bitarna med rikligt med salt och vik in allt löst fett och skinn och packa i en plastpåse.
Ställ svalt att rimma i 12 timmar.
Man kan hugga skrovet om det är välrensat på kött och inte vill plocka loss det för en rilette. Hugg sönder och lägg i kastrull - sätt värmen på mycket svag och låt fettet och smakerna laka ur ankan. Det kan gärna gå några timmar. Kör på hög värme mot slutet för att få bort eventuellt vatten ur buljongen.
Sila ifrån och ställ att svalna.
Nu är det ankköttets tur. Skölj av eventuellt översalt och torka bitarna. Packa dem i en kastrull med tjock botten som först bestrukits med ett par matskedar av ankfettet som utvanns ur skrovet.
Ställ på medelvärme och låt småsnacka med sig själv några timmar under lock. Redan efter en halvtimme är köttet täckt av fett och den får nu confitera tills lårköttet lätt lossnar från benen.
Ta upp köttstyckena med hålslev och låt rinna av och svalna om de inte ska ätas direkt.
Före servering läggs ankan med skinnsidan upp under ett grillelement så att skinnet får färg och blir frasigt. Servera nu till julen med rödkål och stekta äppelbitar och lite upphettat fett - ett fett som håller länge i kylen. Se bara till att inte bryta ytan till den underliggande himmelska ankbuljongen som fettet flyter på. Klyftpotatis till.
En sak till - lova att prova att steka blodpudding i ankfettet - det är en höjdare, med rårörda lingon till.

Stekt salt sill och julbord

Det borde gå ihop, det som rubriceras, men det är väl ingen som njuter stekt salt sill till julbordet - förr kanske, men inte nu. För 100 år sedan kanske.
Nu var det i alla fall så att det var stekt salt sill som lockade mig till julbord i år och det var en stektsaltsilllunch på Sollentuna Golfklubb där sillen var så inihelvete perfekt att jag bestämde mig för att äta där med familjen nu i december.
Jag var där idag - också för en vanlig enkel lunch - det var inte bra.
Det var uselt!
Och ett julbord som jag hoppas var bantat, stod uppdukat för någon beställningslunch. Hoppas att det var fokus på det som gjort att det totalahavererat i lunchköket.
Bara några dagar innan vi själva begår julbord med alla de stora barnen och deras respektive och de tre småglina så ska jag dit för en julbordssittning med en samarbetspartner - ett musik&mediahus. Då är det den stora testen.
Så har vi börjat så smått att förbereda vårt eget - Lillaugusts första jul!

När vi satt idag på övervåningen och en av oss åt något som var misstänkt likt långbakad gös men som var någon slags outtalbar havsaborre och jag åt något som var en geggig blöt "wok" med lätträknade biffremsor och sunkiga grönsaker (mest kål) så där ute på en fairway stod en man ock koxade. Då undrar alla vad "koxa" är - jo det är att slå efter en golfboll men etymologiskt kan det härledas till den rörelse som gotlänningar i forntid gjorde när de med en pinne eller stör "koxade" bort koskit. Men jag är inte säker förstås - det är nog inte gotlänningarna heller.