Någon som vet, lidande eller lusta?
Men det här handlar inte om grevar ur ett klassperspektiv utan om de verkliga skönheterna till grevar.
Jag satt för väldigt många år sedan (kanske 25 eller fler) på Café des Fédérations i Lyon en namnkunnig bouchon. Jag satt där för att äta tillsammans med Sven-Gunnar Svensson. Kommer inte ihåg vad vi åt till vare sig förrätt huvudrätt eller dessert - jo förresten förrätten var förmodligen en Sallad Lyonaisse och huvudrätten var väl en chouchroute med confiterade anklår precis som den även serverades på Brasserie George.
I alla fulla fall så ställdes det fram skålar med grevar. En delikat restprodukt när man smälter ister. En tid inte så ovanlig i Sverige där de framställdes i slakteriernas kokerier och var en proteinräddning i kristid. Numera ett alldeles utmärkt och härligt fett tilltugg passande alkoholfritt såväl som till vin och öl.
Igår fick jag tag på grevar i affären. Det brukar dyka upp titt som tätt, märkligt nog i hyllan över Polska och Ryska delikatesser (om er affär osannolikt har en sådan)
Förutsättningen är en bra gris och ett bra hantverk av producenten. Bästa rimmade fläsket köper jag från Björks i Färila, nästan nästgårds. Värmen, där jag tillagar i stort sett all mat nuförtiden, får jag tryggt från en Skoglund & Olson från Gävle.
Minns ett fläsk på Edsbacka krog, en lunch under Christer Lingström och i sällskap av Björn Kronvall. Vi brukar ofta återkomma till den lunchen där fläsket stekts stilla och länge utan att krympa eller krumbukta sig och som "knullade mun" något alldeles förträffligt.
Av en annan god vän i historien Pelle Furumo, eller snarare hans familj, plockar jag en annan förträfflig idé. Där hällde man nämligen grädde över blodpuddingen som serverades till lunch. Helt oöverträffat,
Minns några rader av en annan god vän, salig Göran Brunius som berättade om när han köpt Ehns kvarn på Fårö efter att ha seglat dit med sin Mejt (jo exakt, Anders Zorns gaffelriggade segelbåt) och slöt köpeavtalet med en middag bestående av hårt stekta salta flundror med lingon och grädde som sås.
Mitt i skogen "in the middle of nowhere" möter oss en T-baneskylt. Vi stannar, tittar och vi funderar.
Det är precis vid infarten till Föne Ostkakeri, inte långt från Fönebasen som under många år var landets hemligaste flygflottilj. Den är inte så hemlig längre och vi brukar åka dit ibland då en av Hälsinglands gamla offentliga avrättningsplatser ligger intill. Området norröver är fyllt av avfarter till mindre startbanor, oändliga och breda tills man kommer fram till den stora banan som är större än den på Arlanda. Finns nog anledning att skrämma liv i basen och göra den hemlig igen.
Så stod vi där efter skogsvägen och funderade över "en hemlig Tunnelbaneingång".
Ringde upp Ostkakeriet när vi kommit hem. En gård med 60 mjölkkor och lika många ungdjur.
"Den där skylten, skrattar Marie Lodstedt, den hittade min man på en åker när han hjälpte en annan bonde att stränga. Han lade skylten åt sidan. Den låg kvar året efter och då frågade han om han kunde få ta hem den. Ägaren till marken var en Stockholmare som jobbat på SL en gång i tiden".
Och där står den uppsatt mitt i skogen och för den som inte hittar till Föne Ostkakeri - sväng höger vid tunnelbanan
Självfallet hade vi semlor i sikte igår och då sedan flera dagar bestämt att vi skulle till Kakfén i Färila där de allra bästa, alla kategorier, bakas och serveras. Inget krångel, massor av kardemumma i degen, inget trams med oheliga kombinationer av choklad, jordgubb eller vanilj, Hemihoprörd riklig mandelmassa och en perfekt grädde - en fastlagsbulle som har allt - dessutom serverad, om man så vill, i ett fat med het mjölk och se - då närmare vi oss ursprunget.
Innan Hjördis Petterssons pappa, som var konditor på norr i Visby, först serverade den lilla vetebullen med gräddtoppning som en fastlagsbakelse så var semmelbullen ett mjölkkokt vetemjöl med stötta mandlar som inkråm och sedan paketerat med snören och sjudna i mjölk. Länge har jag tänkt att laga denna historiska semla (namnet Semla kommer från vetemjöl på latin Simila) sdan jag skrivit långa rader om den i olika sammanhang, men mat och måltidshistoriker Richard Tellström kom först och det med bravur. Kolla in hans inlägg på Fb med bilder
När vi flyttade från Norrköping 1961-62 till Stockholm var mina föräldrar en smula upprörda att här bakades semlor alldeles för tidigt före fastlagen och dessutom även till lördagar. Hemma i Norrköping vid den tiden var semlan helig och bara på tisdagar och möjligen en eller två veckor före fettisdagen. För mig som barn var det fantastiskt att få semlor också till lördagen och att få som mellanmål efter skolans halvdag. Märkligt nog lärde jag mig att äta semlan "stockholmskt", det vill säga utan varm mjölk, men trots det håller jag fortfarande, över 60 år senare, mjölken som nödvändigt tillbehör och som en ingrediens som höjer semmelnjutningen betydligt. Så får jag den serverad på Kakfén i Färila och det är jag lycklig över!
Efter ett ärende in till Ljusdal tog vi vägen över Hembygdsgården och Robert Pettersson för stekt fläsk med utmärkta hemkokta bruna bönor.
Sådär ja, Fixat för dyra pengar!
Då kommer ett brev till oss från kommunen att de noterat att vi inte har sophämtning.
Vi har egen kompostering, vi sorterar papp, glas, plast och plåt och far iväg med till sopstationer, Vi har helt enkelt inga sopor att lämna.
Ni måste.
Okej då och plötligt står det en grön och en brun tunna här utanför och som en liten extra bonus en lite knallblå spatel att ta upp rens ur slasken med. Tack snälla kommunen för den lilla presenten.
Å andra sidan, nu har vi så vi klarar oss för åretruntboende.
En klubb bestående uteslutande av män och med rötter i 1850 talet och som huserar i ett hus byggt av konstnärernas egna pengar på Stockholms kökkenmödding på Smålandsgatan 7.
I torsdags hade jag med en gäst, en av mina vänner jag haft förmånen att känna genom en ganska så stor del av livet. Klubben ger möjlighet att sitta både i enskildhet och prata, lyssna på föreläsning och dessutom dinéra, och för den som önskar, dricka några glas i baren.
Den som kommer ensam träffar likasinnade och har alltid någon där att känna igen.
I torsdags var det kålpudding - jo det är ofta husmanskost, nuförtiden. Under många år fanns ett avtal med KB i gatuplanet, att förse klubben med en ost och silltallrik följt av huvudrätt serverat från fat. Alltid jävligt bra och överraskande. Numera också bra, men mer begränsat då Klubben har en egen kock som lagar all mat i det lilla förberedelseköket bakom baren.
Inte sällan går det att gå ut och få påbackning till annars rejäla portioner.
Torsdagen i torsdags blev en trevlig kväll bortanför det mesta, en slags nödvändighet.
