Mullbänk, en odlingsklassiker

Jag har försökt i flera år att få till vattenmeloner. Linné kunde få fram dem redan på 1700 talet i både drivbänk och växthus. Senaste årens taskiga vårvärme har fått mina försök att bokstavligt talat ruttna bort. Jag läser med avund hur Linné listar meloner av svensk tålig sort i sin Adonis Stenbrohultensis, det vill säga listan över vad som odlades i pappa prosten Linneus trädgård i Stenbrohult (av vilken intet återstår alltsedan den stora branden då hus, trädgård och tydligen omgivningar blev lågors rov - till och med uppteckningen i original blev brandskadad att den som återstår inte är komplett) och då gack jag i år att göra så som Linné beskriver från en annan plats - mullbänkarna framför huset i Hammarby.

Jag kombinerar allt i ett och byggde redan förra året en odlingsbädd med sidor av hårtbundna halmbalar som jag fyllde med kompost. I år fick jag av en vänlig bekant tillika Rodjanas arbetskamrat och också islandshästägare nyskiten spillning att lägga i botten - två säckar doftande färskt. Varvade med fuktig halm och lade ett lager med fjorårskompost ovanpå för att till sist strö sex centimeter såjord på toppen. Värmen började utvecklas omedelbart. Med plastskivan över tror jag detta blir platsen för allt sådant som en mullbänk kan svälja. Redan direkt igår omplanterade jag kardon och kronärtsskocka och lade dem i värmen för att förhoppningsvis klara en köldknäpp innan de utplanteras på frijord kring den nionde juni.

Idag chansar jag och sår vattenmelon tillsammans med gurkor och något annat i mullbänken. Ännu mer potatis ska i jorden och alldeles för sent ska jag så palsternackor och fröså lite annat av kål i småkrukor för att dra nytta av mullbänksvärmen.
Känner som vanligt att jag är allt annat än tidigt ute - så idag mäter jag upp grunden till växthuset jag så länge tänkt bygga - ett enkelt bygge på ben av jordankare och enkelt jordgolv med trall på regel. Behövs verkligen. I år fick vi vår inglasade balkong bortriven vid ett totalt PCB sanerings och balkongfrontsbyte i vår bostadsrättsförening. Därför inget riktigt drivhus som brukligt, inga astrar, ingen majs, inga pumpor, ingen grönkål - det får bli lite improviserat i år därför.

Hellre Sala än MacDonalds på vägen

Den senaste tidens undersökande journalistik måste väl i alla fall något påverkat MacDonalds.

I helgen reste jag två turer till Sala - Rodjana och barnen var där några dagar hos syster Mam och hennes Hasse - trista vägen att köra själv, speciellt som att en god vän ringde och hade sett mig köra förbi Norrviken på väg ut till E18. Tänkte att "kör jag Gamla Sollentunavägen så kommer jag att förstå att jag ska köra Stäketvägen ut" - men vi pratade och pratade och när vi lade på luren hade jag passerad Knivsta på E4 - alltså fick det bli Uppsala och över Järlåsa (där man till för några år sedan producerade allt svenskt behov av Pucko).

Eftersom jag nu tog den vägen fanns det heller ingen drive in MacDonalds att ta till för att fylla magen.

Bordet var dukat när jag kom fram - hungrig? Absolut - borde väl räknat ut att bordet skulle vara dukat!
Fram ställs heta äggnudlar, kaoniew, friterade kycklinglevrar och somtam sältat med pla-ra. Det nordostthailändska fisksåsalternativet är den saltröra som bäst kan jämföras med den romerska och därmed världens äldst bevarade smak; Garum.

Lokalt i Thailand är det hemkörd Pla-ra som orsakar en och annan vådlig sjukdom. Slarvigt fermenterat på dåliga råvaror ger alltifrån angrepp från livsfarliga parasiter, maskar och bakterier - visst folk dör av pla-ra.

Nej, vi utsätter oss inte för den risken, trots den underbara smaken - sedan lång tid tillbaka är jag noga med att säga ifrån att jag inte vill ha den jästa fisksmeten i anrättningarna.

Nu är vi dock smakförlösta - pla-ra har kommit som pastöriserad. Därför kunde vi njuta av en råhet somtam med pla-ra, och då smakar den som den ska smaka.

En fullständigt livsfarlig sysselsättning - att fritera kycklinglever - i alla fall om man glömmer att ta bord den tunna fina hinnan som omsluter levrarna, gör det och marinera med fisksås, gurkmeja och vitlök, fritera sidan i fritös med lock för säkerhetsskull - lite stänk är det värt för smaken och njutningen är fullständig speciellt med kaoniew och Nam prig Pau

Man kanske ska tillägga att det här var en somtam på svensk kålrot vars namn på franska förr var "chou de Siam". (följ länken och läs mer. Och den som vill läsa allt om somtam och bland annat får läsa om hur man sältar sin somtam med jästa risfältskrabbor följer länken här

Sparris - men först nästa år

Härom dagen anlade jag drömlandet i trädgården - tre plantor sparris från Bosse Rappnes Ulriksdal som tidigare hette Jacobsdal efter byggaren Jacob de la Gardie, pappa till Drottning Kristinas bäste vän och möjlige broder Magnus Gabriel de la Gardie - jo det där låter komplicerat och är det också speciellt som ingen historiker ens reflekterat över att Gustaf II Adolfs stora kärlek hette Ebba Brahe, gift med Jacob och mamma till Magnus Gabriel.

Så ja, en utläggning appropos att jag köpte sparrisplantor därstädes och nu lag dem på 60 centimeters djup på rotås i fräst och myllad jord. Först täckt med sex centimeter och sedan ska det hela täckas mer under hela sommaren, ända tills sparrisen tvingats upp till stora plymer.

Nästa år skördar vi lite och året därpå fullt ut.

Bästa entrecoten någonsin

Allt detta snack om marmorerat och härstammning och avel och köttrasdjur. Nys vad gäIler det mesta av kött som går att få tag i i Sverige. Kötthanteringen är en katastrof. I och för sig en sanning jag fick till livs tidigt genom bland andra Håkan Fällman och jag skrev om honom och hans kött i "Järnspisar, hackekorv och tabberas" - långt innan han själv fick mod att torgföra sin utmärkta kunskap och välgrundade köttkritik.

Idag är jag överförtjust!
Rodjana ringde på väg hem från jobbet och föreslog en entrecotestock. Visst, jag förberedde nyskördade rostade jordärdsskockor till. Köttet kom hem - en dröm av marmorering och doft, dessutom perfekt stektempererat. Salt och peppar bara, inget mer, sedan ner i grillpannan, hett, bara ett ögonblick på var sida - man förstår bara genom att titta exteriört på köttet för att begripa hur det måste hanteras, ljuvligt med en rik köttsmak, en enorm fettarom och så mört att det skulle kunnat ätas med sked.

Då frågar man sig hur det här köttet hittat till vårt bord? - det säger jag inte, för om det blir högtryck i vår lilla köttbod, där för övrigt kilopriset för detta "800 kronor/kilokött" ligger på 105 kronor så förfelas snart meningen med att över huvud taget blogga om mat. Med andra ord, hitta fram själv, låt smak och öga visa vägen.

Jag vill mena att jag ätit kött i de flesta världsdelar och under snart 45 år på egen hand, jag har besökt välrenomerade köttkrogar och jag har träffat de mest fantastiska matkreatörer man kan träffa - jag har aldrig, ALDRIG!, fått en så bra köttbit som alldeles nyss, smältande läckert med den bredaste smakvidd man kan tänka sig.

Frågan inställer sig naturligtvis, är det lönt att jaga vidare eller ska man bara återkomma till köttboden med detta underkött?

Skånsk äggakaka på Dalby Gästis

Äggakakan på Dalby Gästis

Familjen är stor - äggakaka från Skåne är dess krona om Skåningarna får bestämma och efter dagens utflykt med Brorsan och hans hustru, min dotter och jag själv, till Dalby Gästis vet i katten om Skåningarna inte har rätt om, sin historiska landskapsrätt.

Alma är med på lilla Skåneresan i helgen och satte sig på Dalby Gästis trapp.

För i familjen finns ugnspannkaka från Mellansverige och saffranspannkaka från Gotland, kalvdans - jo den går också in i familjen, äggosten från Bohuslän, ostkakan från Småland. Så går det på tvärs också på så sätt att det finns både ugnspannkakor, ostpuddingar, kalvdanser och äggakakor i fler landskap än i de man mest förknippar rätterna till och då serveras de med landskapstypisk sylt. I Hälsingland exempelvis serveras en ostkaka utan ägg och som serveras med saftsås, i Bohuslän serveras äggakakan med hallonsylt vilket torde få en skåning att rynka på näsan (mig med) och utropa att självklarheten till äggakakan är rårörda lingon även om lingon med hör till norra Skåne och så med en rejäl hög med rimmat, lättrökt stekt fläsk.

Jag har föreslagit det förr och gör det igen - ställen som Dalby Gästis måste få kulturstöd - överlevnaden är ett måste och ska vara undantagen marknaden - den goda smaken och smakminnet till gagn, men å andra sidan är ju jag för momsfritt och skattefritt på all matproduktion och all matförsäljning också.

Så åt vi den idag på Dalby Gästis som 1666 fick den Svenska Kungen Karl XI tillstånd att utskänka svenska såväl som främmande hetsige drycker och till detta servera mat - man kan tänka att en och annan äggakaka valsats ut i matsalen sedan dess. Idag vadr den perfekt, stunnsig i motståndet och ändå krämigt sammahållen och serverad med ett alldeles utmärkt fläsk och som vi nu några timmar senare förstår med en tämmeligen sälta,.

Vad säger man efter en sådan lunch, Tack och lov för att dessa smått slitna, men envisa näringsställen håller ut och står för en kulturgärning som borde få statens kulturunderstöd.

Hurra hurra vad gott.

Bokvåren grönare här än hemma, Vitsippeängarna och bokgrönskan är skirt bedövande och inne i botan i Lund blommar mangolian

Skitiga kundkorgar kan ge matförgiftning

Det jag skrev om redan den 16 augsti 2008 om korgsnusket har nu fått ett bredare genomslag när Expressen tar upp det med saftiga rubriker. Det är klart som korvspad att snusket måste stoppas. Finns det något vidrigare än greppa en kundkorg som är alldeles tallig av smuts och kladdig i botten? Där ska jag lägga mina varor.

Vad är detta i mitt gamla potatisland?

För två veckor sedan dök den här upp, kraftig, flikiga blad, verkar inte ge sig och med gamla vissnade fjorårsblad runt omkring - någon som vet vad det kan vara?