K KORV OCH KORV AV RÅDJUR

K som i Korv. Han var på bloggträff igår och hivade upp en smalis invirad i plast ur innerfickan. "Socialistisk salami" kallade den kinesiska vinlusendet för. >
K skar upp i väntan på fläsket och kalven och varmkorven på Moldau. Först (1) den var så tunn, sen (2) den var så torr, tre (3) den var så späckad. Och när jag tuggade, smakade på den tilldelade biten så kom det över mig, den där korven jag brukade göra själv men som jag glömt att jag brukade. Djävlar! Smak som minne. Där satt jag med alla mina bloggkontakter omkring mig runt bordet och blev liksom helt borta för ett ögonblick av det där lilla sega i köttet buret av späckpärlorna, torrheten som bara koncentrerat smaken. Det var helt enkelt en bonnsalami som man blev glad av.

Det står en hel del om annan korv än falukorv i min bok "Femton kockar och Falukorv" som kom ut 2000 och som faktiskt fortfarande finns kvar hos en del näthandlare.

Alltså. Jag sköt ett rådjur i baken, ett misstag, jag erkänner det. Det var mycket kött som fick skäras bort och mycket hagel att plocka ur. Av allt det förstörda urskurna skar jag malbitar till färs. Så fick jag idén att göra korv. Det är femton år sedan. Jag bodde på Gotland (men det var inte där jag sköt rådjuret!). Och jag hade späck, mycket späck som K och skar och hackade och blandade och kryddade med svartpeppar, vitlök, lök, enbär och gin. Några recept hade jag inte utan förstod ändå hur detta skulle smaka och se ut. På fornordiska kallas gömsle för fjälster. Jag stoppade alltså undan den grova smeten i kroktarm och hälften lämnade jag till kallrökning i Roma och hälften gned jag med salt och krossade enbär och lät dem ligga några dagar i mjölkboden som hörde till ladugården som hörde till huset. Sedan hängde jag korvarna och de började torka, blev skrynkliga och så vitnade de sakta och jag tvättade dem med vinäger var tredje dag och de blev tunnare och drog liksom ihop sig, fjälstret blev genomskinligt under det vita. Efter tre veckor smakade jag den första och där går smakminnet ihop med K-Korven igår om än att min smak från min rådjurskorv var mer åldrad, mogen. Bonnsalami helt enkelt och efter att man ätit den väcker den lust.

Alla med ansikte

Så makade jag mig iväg till Stockholms Söder - trakter som det är snart 40 år sedan jag befolkade. Min första egna lägenhet låg på Hornsgatan, nästan nere vid Hornstull. Då l´åg det fortfarande härliga caféer med svartrutigt marmorgolv och träbänkar där det nu är trendställen och vi gick upp till Skinnarviksbergen och tittade på solnedgången som underhållning. /efterkonstruktion för förmodligen satt vi där och drack Villafranka eller Beyaz a 4:40 flaskan och blev skitfulla/.
Alla fick då ansikte igår kväll.
Bra eller dåligt?
Jag menar att innan har jag haft en helt annan bild av människor jag nu fått en ny bild av. Från och med igår kväll tänker jag annorlunda när jag läser deras bloggar, jag kommer att läsa dem med en ansiktsprofil i mig, med deras gester och skratt.
De flesta hade träffas förr på samma ställe och vid tidigare bloggträff. Jag var ny. Och jag får tänka att nu skapades en helt ny relation till dessa alla som jag till vardags utbyter erfarenheter med i så hög grad att när vi träffades var det som att träffa personer som man känner väl. Märkligt. Man kommer in och vet nästan precis vem som är vem. Och det sociala sammanhanget blir verkligt. Istället för bloggadresser från nätsökningar har jag nu telefonnummer och visitkort i fickan.
Och visst, de matbloggare jag med förtjusning läser var lika förtjusande i verkligheten. Nätverket blev plötsligt liksom synligt.

Barnvagn

Barnvagnen har kommit. Sprillans ny. Kom som ett IKEA-paket och har tagit timmar att plocka ihop. Ingenjörsskap på hög nivå efter ritningar som kunde gjorts bättre.
Den doftar av pumpdäck - nytt helt enkelt.
Till alla de tidigare ungarna har vi kört begagnat. Nu fick det bli nytt för alla gamla tidigare vagnar har fått skatta åt förgängelsen för inte skulle vi ha fler barn inte.
Nä, vi har några stående i barnvagnsrummet, sådana vi köper i Thailand när vi är där för inte drar vi med oss en vintervagn till sommaren heller. Små veka trillor som inte alls rimmar med svensk säkerhetsstandard och med hjul som fladdrar runt runt när man kör. Ingenting för svenskt klimat.
Nu fick vi en vagn med stora pumpdäck som går att köra med i svampskogen till och med och det ser vi fram emot.

Ett perfekt isterband!

Den 16 februarin gjorde jag mig lustig över Wurstmasters korv Thaigrillare. Vi här hemma står fast vad vi skrev då om dessa lama köttkorvar. MEN, häromdagen så snodde jag åt mig ett storpack med isterband för de var av ett märke jag inte testat nämligen Wurstmasters syrade isterband.
Ni som följt mig här ett tag vet att jag är en isterbandist av stort mått och att jag är på ständig jakt efter det perfekta isterbandet.
Jag tror jag hittat det!

Bild från Wurstmasters hemsida

Perfekt överdriven syra. Bra grovhet i kött (39%) och gryn, tillräckligt fett (25%). Det ligger jättebra i den heta pannan och skinnet spricker inte upp (nålas innan stekning), blir perfekt brynt, härligt sotigt och skinnet blir sött och knaprigt. Eftersmaken är sötsyrlig och man märker att man ätit och har kvar lite späckolja i munhålan (märks om man hastigt drar andan). Dessutom har det här isterbandet en rik köttsmak och ett gryngott tuggmotstånd.
Fan ta mig om det inte är det bästa isterbandet jag ätit!
Stora ord och rekommenderas alltså.

Från gödsel till självhushåll och kultur

En kärra med skit - härligt vårbruk på kulturlandet

Det blev en av de där första vårdagarna. Vi åkte ut till våra kolonilotter (en modern och en kålgård inspirerad av 1700-talet). Det spirar redan i rabatterna. Perenner som aklejor var knoppiga och blålila, gullriset rosaknoppigt, malvan med redan utvecklade blad, rabarbern ser lovande ut knölig och vacker.
Körde tio kärror gödsel från mitt traktorlass av hästskit som ligger på andra sidan diket stort, doftande och väldigt. Varje greptag innehöll säkert 20 daggmaskar. Gödseln är välbrunnen, nu två år gammal och ska myllas ner i ett tjockt lager i odlingssängarna. Jorden har inte fått något tillskott på flera år av den här digniteten i alla fall, det är klart vi ströat kalk och algomin och lite hönsgödsel, men nu är det dag för en riktig dusör.

Jättevallmon har kommit en bra bit på väg- Den kommer snart först att blomma med röda näsdukar fladdrande bakom staketet

Gödseln är så blank och fet att det är en ren fröjd för vår ganska så styva lerjord. Mycket halm och en del sågspån gör att jorden kommer att bli ordenligt lucker. Ska "späda" med två tre stora balar torv också innan vi vårgräver och sedan fräser.
På den gamla lotten - vi kallar den så. Utöver Rodjanas lite moderna rosor är det bara kulturarv som gäller här och helst och i största möjliga mån växttyper som har en anknytning till 1700-talet.
För kålgården utgår jag från växter som omnämns i Linnés lilla skrift Adonis Stenbrohultensis där han listar alla växter som fanns i det andra barndomshemmet, pappas prästgård i småländska Stenbrohult. Ingenting finns kvar av växterna där då hela prästgården med trädgård och allt brann ner. Den efterlämnade listan är unik för den berättar i klartext om växterna jag kan odla och fortfarande vara historisk korrekt. Alltså kan jag inte ha Fragaria Ananassa. Förvisso hade Lezier redan fått fram de välsmakande stora jordgubbarna på 1700-talet men de hade inte nått Sverige och gjorde det inte förrän samtidigt som potatisen blev allmänt odlad i början av 1800 talet. Lesier utgick från de chilenska smultronen "fragaria chiloensis som var större än våra parksmultron. Han korsade dessa med rubinröda och söta amerikanska smultron "fragaria virginiara" och så korsades dessa i sin tur med de muskdoftande parksmultronen "fragaria mochata". När dessa sent omsider för 200 år sedan kom till Sverige så kallades de för ananassmultron för det var så finurligt att vi redan kallade de stora parksmultronen för jordgubbar. Dessa ananassmultron eller extra söta jordgubbarna har jag på vår "moderna" odlingslott där vi odlar en hel del Thai, Korea, Japan, majs, pakchoi, kinesisk brockoli.

Fraga vesca, smultronen sprider sig som en marktäckare under vitvinsbärbusken

Nere på 1700 talslotten satte vi de smultron som av Linné var så eftersökta, de sibiriska vita. Vi har fått dem från nordryssland efter att de mellanlandat hos en bekant i ett 20 tal år. De sprider sig med blixtens hastighet och är nu som en matta under de vita vinbären och framför björnbären. En näva sådana ger en fantastisk väldoft. (Linné räknade ut att det går 1400 bär på en liter) han åt dem som enda botemedel mot podager, alltså den våldsamma gikt som plågade honom och han fick till och med drottningen ute på Drottningholm att odla smultron i växthus för hans räkning under den tid han var överklassens stora specialist på syfilis i huvudstaden.

Gödseln har brunnit i två år och varje greptag innehåller säkert 20 daggmaskar.

Vår ängssyra har också kommit upp ordentligt och smakade förträffligt. Den blir snart en härligt frisk soppa eller tas som en brytning med till skockorna som vi grävde upp idag, riktigt härliga primörer. Eftersom vi grillade korv till barnen idag så skalade vi och skivade traditionsenligt några skockor och la på elden. Sötman är enorm och smaken vårligt gudomlig karamelligt härlig.
Timjanen breder också ut sig mot alla odds. Har inte grävt jorden där på tre år.

Jag vill ha en doftande matta av timjan och nu är den på gång efter tre år.

Och de andra perenna kryddorna tar sig jättefint. Myntan är krusig bara man lättar på jorden lite, persiljan kommer för andra året och den har varit grön under snön och blir jättefin. Ska så två nya rader bakom fjorårets. Så betade vi de första stråna från gräslöken som plirar fram bakom de snart knoppiga påskliljorna. Lavendeln är lite grå fortfarande, men den räknar jag inte med så mycket, den dränktes av skugga av rabarbern i somras och kanske dog på kuppen. En åbrodd står mitt i kryddlandet och ser också vissen ut, men fan om den inte tar sig, den har det bättre där den står nu än i leran jag flyttade den från i höstas! (används mot flintskallighet och djävulsutdrivning!!! och lades i kyrkan när stanken från liken under kyrkgolvet blev för stark).

Det ska bli längtanstillfredställelse att sätta spaden i jorden och fräsa färdigt kulturlandet.

Det är väl fantastisk att ha en egen stor gödselstack och med en smula kärrande omsätta skiten till välväxt och självhushåll och samtidigt göra en kulturgärning.
I lådan i vardagsrummet har nästan alla frön till kardon och kronärtskocka kommit upp nu. Man kan knappt bärga sig efter en sådan här dag, men ännu har inte jorden rett sig. Snart så!.

Astrid Lindgren och bilden

Och alla var där! Det kan man verkligen säga.
I går kväll var det privat öppning av utställningen Astrids Bilder. Bokförlaget Max Ström har haft den goda smaken att låta fotografen Jacob Forsell sammanställa både sina och andras bilder av Astrid i en fantastisk bok.
När jag skriver "andras bilder" handlar det mest om bilder från de privata fotoalbumen, bilder som tidigare aldrig visats.

Teckning av Claes Jurander från min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas"

Det känns som att ytterligare kliva in till den privata Astrid och jag får märkligt nog samma känsla av ett slags smygtittande som när jag var hemma hos Astrid i hennes lägenhet ovanför Wasahof på Dalagatan i Stockholm försa gången. Det är klart att bilderna på väggarna på utställningen också förstärks av det jag hört Astrids dotter - Karin Nyman - berätta. Igår kväll visade hon att berättarkonsten går i arv.

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman på scenen inför invigningen av utställningen på kulturhuset igår kväll.

Karin höll en rent lysande fantastisk introduktion till utställningen från scenen inför alla inbjudna gäster och de minnen hon förmedlade fick alla att bli både skrattfyllda och tårögda. Appropås det sistnämnda - läs århundrades kärleksberättelse som den kallats. Astrids egen berättelse i "bilderboken", den om Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Den finns ju också som en fristående bok, men här är den bildsatt av Jacob Forsell.

"Förfriskningar" (kul ord): Körsbärsvin från Katthult och småländsk hemlagad ostkaka på sked.

Kulturhuset i Stockholm bjöd på ett annorlunda vernissagebord som min blygsamhet egentligen förbjuder mig tala om vem som ligger bakom, men jag gör det ändå.
Konvenansen bjuder ju snittar och rött och vitt vin. Men det är klart att det ska vara kontakt och genomtänkt likaväl på bordet som på väggarna. Med kloka och förståndiga Rune Kalf-Hansen blev det ett genomfört "Astridlindgrenvernissagebord" med hemlagad ostkaka med sylt och så "Katthults" körsbärsvin - det som i förlängningen tvingade Emil till att bli godtemplare och avlägga nykterhetslöfte. Som alkoholfritt alternativ serverades sockerdricka ur portionsflaska med sugrör.
Jag kommer att vara engagerad en del framöver under utställningen.
Först med en föreläsning om Astrid Lindgren och all den mat hon servererar i alla sina böcker. Det fullständigt flödar över på sidorna av svenskhet. 24 april klockan 18 och under rubriken "Paltsmet, hackekorv och tabberas" vilket är snarlikt titeln på min bok i samma ämne "Järnspisar, hackekorv och tabberas" En bok som i dagarna annonserades ha gått till finalen i Gourmand World Cookbook Awards 2006, ett slags VM för kokböcker. Den var ju nominerad som årets bästa kokbok i Sverige och vann också klassen historisk måltidslitteratur.

I höst så kommer jag och Rune Kalf-Hansen att laga mat på scenen på Stockholms Terrassen, plan 5 på Astrid Lindgren-temat. Arrangemanget ingår i det så populära "Live-Mat" som Rune initierat och leder.
Gå på utställningen och njut.

TELE 2 NEJ TACK!

Detta är inte Maria Nilsson som jag skriver om nedan utan en skärmdumjp från TELE2s hemsida.

När jag flyttade in på det nya kontoret så beställde jag telefoni hos TELE2. Vi hade redan det företaget som distributör hemma.
Allt var så bra så - men det tog tre månader innan telefonen kopplades in. Det skulle ju naturligtvis få vem som helst att hejda sig och undra, men inte jag som nöjde mig med en viss kompensation på månadskostnaden som plåster på såren.
Men plötsligt den 21a denna månad slutade vår hemtelefon att fungera, dött ut och upptaget in. Vi felanmälde och van vid att infrastrukturella problem åtgärdas med högsta prioritet (man minns väl Telia och deras blixtutryckningar med orangea volvo duetter) trodde jag telefonen skulle vara i bruk till dagen efter.


Varning, varning, TELE 2

Jag ringde igår igen och fick prata med en "service"-kille som kallade mig vid förnamn och i övrigt hade väl inövade fraser att förmedla, typ; ha en bra dag, som avslutning.
-Det tar mellan en och fem arbetsdagar, vi har lagt ut det hela på våra tekniker och de jobbar så fort de kan för att hjälpa dig med problemet.
Idag ringde jag igen till en Maria Nilsson på TELE 2 (alltså från en annan telefon än den därhemma!). Hon svarade samma sak som killen igår...det tar en till fem arbetesda.....!
Jag sa att jag inte var intresserad av att höra hur många dagar det eventuellt tar, jag vill få svar på NÄR vår telefon fungerar igen. Och helst vill jag att den repareras NU!
-Vi har lagt ut det här på våra tekniker och de jobbar så fort de kan för att hjälpa dig med problemet...
Djävlar!!!! Jag vil veta när telefonen funkar - ge mig ett namn till någon som vet!
-Vi får inte lämna ut namn till våra tekniker, svarade Maria.
-Lämna ut namnet på din chef då och koppla mig dit, någon form av kvalitetssäkring måste ni väl ändå ägna Er åt?
-Han kan inte göra någonting åt problemet, men han jobbar så fo.... (Nä det där sista hittar jag på!)
Så fort telefonen är reparerad efter en till fem arbetsdagar så kommer jag att engagera en ny distributör och samtidigt skicka en kopia av ovanstående blogginlägg till någon av cheferna och i framtiden jobba på så mycket jag kan för att berätta om TELE2s tillkortakommanden och märkliga inställning till sina kunder.