Man kan säga vad man vill om Astrid Lindgrens minnescentrum i Vimmerby. Det är lysande museipedagogik.
Utställningen är en ren och skär underbar hyllning till Astrid Lindgren där hennes storhet speglas ur ett berättarperspektiv - ett livsverk, ett unikt dokument.
Vi reste dit på vår väg från Skåne. Körde dessa ändlösa små höstvägar genom vackra Småland.
Tanken var att vi skulle hinna se utställningen och sedan smaka på Astrid Lindgrens värld i restaurangen.
När jag skrev min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas" var det exakt det som var tanken - läsa om Astrid Lindgrens värld och sedan kunna smaka på den, vilket är ekvivalent med att smaka sig genom flera hundra år av svensk tradition och kosthållning.
Därför måste det kännas genant (eller inte alls beroende på vett) att inte servera en enda rätt som har med Astrid Lindgren att göra - snarare sådant hon själv föraktade; halvfabrikat, snabbmat, med billiga råvaror och till ett pris som ger största möjliga vinst.
-Jag frågade; Man hade förväntat sig lite småländska specialiteter här om någonstans.
"Nej, tyvärr", var det korta svaret från herren bakom köksdisken.
Industrilagad Västerbottenspaj, burkad gulasch, "statoilmackor" , Nej tyvärr sa vi och drömde om rökta Näskorvar, emils hackekorv, isterband, tabberasets sylta, körsbärssaft, småländska ostkakor av olika tillverkning.
Det är skamligt att inte ens på en plats som denna som är så nära kult man kan komma (Astrids födelsehem Näs) kan förstå sambanden till en fullständig upplevelse.
Nu åkte vi vidare mot Norrköping och tänkte: Vad som helst utom McDonalds och så blev det. Följden? Jo att vi fick oss ytterligare en tankeställare.
1 kommentar:
Verkligen tråkigt att läsa.
Det är så sällan man har möjlighet att uppleva det lokala. Att man missar ett sånt här givet tillfälle är snudd på skandal. Tänk så många barn som skulle kunna få uppleva "riktig" mat.
Skicka en kommentar