Jag gillar att sitta där uppe med gäster för att se på utsikten
Det pratas väldigt om vilka det är som ligger samhället till last - de sjukskrivna, de handikappade, "de som redan ligger ner".
Vår kafferestaurang högst upp i kommunalskrapan där jag har mitt kontor understryker det faktum att det kanske gått en smula för långt i anpassnings och integrationshänseende.
Personalen är utmärkt trevlig och välkomnande och med kombinationen med den hänförande utsikten med Globen i ryggen åt det håll där konferenslokalerna ligger och med inflygningen till Arlanda åt kaféhållet så kan man till och med acceptera pappersmuggar till det utmärkta kaffet. Undantaget att ha pappersmuggar är att en del ur personalen har kaféet som projekt för att kunna komma tillbaka efter längre tids bortavaro från arbetslivet och därför inte får anstränga sig att diska. Det kan man ju förstå, en slags anpassning. Men full i skratt blev vi när vi fick mackor idag, enkla sådana förvisso och till ett pris som ligger under alla kaféer i närheten, men utan smör. Vad sägs om en bantarmacka av råg med en skiva slätstruken hushållsost och gurka som pålägg.
Och den där ostskivan limmande naturligtvis inte fast vid (smör)gåsen utan åkte fram och tillbaka om man inte höll fast den med ett pekfinger - torrt naturligtvis och smaklöst eftersom fettet i osten var några futtiga procent som inte räckte ens att vara en bärare av den egna smaken.
Utan smör är en tillbakagång till det väldigt gamla bondesamhället i Sverige då ost och smör samtidigt på brödet sågs som tvesovling och betraktades som höjden av slöseri och omoral
-Vi får inte smöra för våra axlar slits!
Det var alltså anledningen. Axlarna slits av för mycket smörande. Tänk på det!
-Men har alla här slitna axlar?
-Nä men vi har rullande schema så att ibland är det slitna axlar som gör smörgåsarna och då är vi förbjudna att smöra.
Det ni - det är Sverige idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar