5) Ytan och mitt arbete i Grez i närbild, kanske också lite om varför

Gaal 2 Olja på järnplåt

Man kan fråga varför, men frågan är överflödig då arbetet är resultatet av ett behov (möjligen också begär på svar) helt enkelt en nödvändighet.

När jag för hiskeligt många år sedan var redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären fick jag en kopia på ett brev från en av medlemmarna. Brevet var från skattemyndigheten till konstnären och löd som jag minns det: "Ni har haft underskott i förvärvskälla i tre år i rad, varför fortsätter ni?"

Underliggande finns där svaret på frågan varför!

Längst upp på den här sidan finns en av mina målningar jag kallar Graal. En olja på järnplåt från 2021. Ingick i en serie där motivet återkom om och om igen och där själva graalen inte är central utan snarare bild som helhet, arbetet med ytan, med formen, till synes en enkel problematik, men som inte bara tar oändligt med tid utan också reser bildproblematiken till sitt yttersta. En ensam match mot materialet, mot färgen, mot formen på den lilla plåtbiten. När jag står där med bilden är jag helt ensam och kan ibland känna mig utlämnad i min egen lilla värld då vare sig tid eller rum existerar. (En drastisk jämförelse är väl att föda).

Berättelsen som yta är viktig i mina bilder, ytan är uttryck och ger form och rum från hörn till hörn.

Den röda ladan, pastell på papper Grez

I ett tidigare inlägg skriver jag om den röda ladan som blivit ett återkommande vagt färgfält (ibland ilsket falurött(?)) i ett annars dimmigt landskap. Den här lilla pastellen kom till i Grezateljén för snart en månad sedan där ytan är det som utgör landskapets karaktär.

Ljuset, pastell på papper Grez

Ett annat landskap är från Grez (ovan) och mer tydligt i ytarbetet. Nej, jag skriver som Magritte "Det är inte en solnedgång" (Typ detta är inte en pipa...ni vet?) där arbetet med pastellen visavi pappersgrängen är det viktiga i själva berättelsen, det och ljuset eller mörkret.

För att förtydliga ytterligare följer här en rad närbilder från skilda arbeten i Grezateljén. Arbeten som nu kommer att få en fortsättning vidare. (Klicka på bilderna och förstora gärna)

När jag grävde hittade jag en tråd att följa åter

Graalen var enkel, inbillar jag mig. For över mig det här med det heliga dryckeskärlet hur nu döda ting kan bli heliga eller hur föremål kan bli välsignade. Strunt alltså, men lockande ändå...visst?

Gjorde några målningar i olja på järnplåt av just den där Graalen. Här är en av dem som jag hittade här om dagen:

Behövde ett bildavbrott från Grez nämligen

4) När pappret krävde mer och ändå inte räcker till

 

"Yrsas papper" Pastell.

När vi reste ner den första september packade jag som jag trodde skulle räcka av papper. Rev fina ark i storlek, falsade kanterna med valben och i storlek att pappren skulle kunna gå ner i den stora resväskan och ligga slätt skyddat av hårdare papp.

Jo det gick bra, men rimmade inte riktigt med ambitionerna märkte jag. Kände att jag ville upp i format, stod där och längtade efter rullpapper kring en och en halv meter.

Pastell på papper från Fontainebleau 65 x 50 cm

I Fontainebleau köpte jag ett gäng papper av de största konstbutikerna kunde leverera, 65x50. Det var okej och längtan jag odlade efter ännu större fick jag bära med mig månaden ut och vidare. Äger ju gigantiska handgjorda papper i Hälsingland som fått ligga och mogna år efter år - längtan är mig nu behjälplig och se där så nyttig vistelsen i Grez har blivit, en slags ny medvetenhet och ett konstnärligt förstånd på många olika plan (NB bara medvetenhet och förstånd riktat till mig själv, kalla det hellre för ett uppvaknande).

Pastell på papper från Fontainebleau 50 x 65 cm

I ateljén bredvid mig stod den här tiden Yrsa Petersson, ny från HDK-Valand, skulptör och som sådan och med en slags självklarhet en styv tecknare. Jobbade med vattnets rörelser i Loing. Vi pratade mycket om bildmystiken, förutsättningarna, konstnärsrollen och hur fan man ska bete sig för att överleva. 

Jag bär med mig samtalen som närande. så kom hon med ett papper till mig, ett med mjuk gräng ca 35 x 20, perfekt för det jag ville göra och jag gjorde det. Blev en viktig bild att gå vidare ur. Innan vi skildes när vi snart sagt alla från september på Chevillon reste vidare så fick hon tillbaka pappret, nu med en landskapsbild på och jag fick en vass teckning av henne.

Ser så nöjd ut trots en förjävlig ischias

De nya formaten från Fontainebleau passade bra och jag fortsatte med den isländska "landskapssagan". Sprickor och förträngningar mitt i stora stup och öppna flacka landskap. Kändes oerhört fint och tanken att bli kvar i den här ateljén i all evighet kom igen i drömmarna om natten.

Alla pasteller av sprickan

3) Sprickan i landskapet

Hela luften fylldes av grönskan och fukten blandad med svavel.

Pastell på papper 

Förra sommaren reste vi till Island, jag fyllde 70 och resan var en 70-årspresent från min dotter Lovisa. Det hon visste var att Island varit en dröm jag burit med mig sedan barnsben. Vad hon inte visste var att Island genom hennes present skulle sätta stora avtryck i min syn på landskap i mitt måleri - jag som inte gillar landskapsmåleri, har alltid sett landskapsmåleri som dumt, överflödigt och lite som onödigt nonsens.

Pastell på papper

Alltsedan Island gick jag länge och tänkte på de där mycket annorlunda landskapen, färgerna och det brutala. Skit fick vara om en horisontlinje kom med och fick bli bärare av resten. Varför skulle jag sitta där som en mallapa och ge vika för mina egna fördomar. Island fick mig att släppa taget och fick mig att myllra av färger i det färgsnåla landet som till en början tycktes grått men som sprakade.

Pastell på papper

I våras tecknade jag snö i Hälsingland och när snön försvann tecknade jag snön som försvann. Sedan en lada röd som satan nere vid täkten mot en mörk skogsö i allt det gula av fjorårsgräs. Ladan fick följa med mig in i det isländska och åkern blev stup med klyftor eller forsande vatten. Dessa alla kom över mig som emblematiska "stämplar" i Grez och hur underligt det än kan låta blev pastell den utmaning jag behövde. En kontrollerad process med tålamodsprövande "lager på lager" med fixering emellan och också att ibland låta färgerna läcka genom, gnuggas in, slåss mot och med.

Pastell på papper

Det fick först bli en serie om tre bilder då jag upptäckte att jag alls inte var klar så det blev en serie om tre bilder till över samma tema. Samma spricka i olika ljus och därmed i olika färger, exakt så som jag upplevt det och som jag minns det.

Pastell på papper

Första veckan i Grezateljén var het på många sätt, värmebölja i Frankrike och jag älskar att stå där med en flaska sodavatten och helt bord med pasteller, svettas av aktiviteten framför staffliet med olika slags papper som tar emot färgen annorlunda var för sig och därmed utmanar så inihelvete.

Pastell på papper

Det blev alltså summa summarum sex bilder på sprickan på Island...och sedan några till men med blicken vänd åt ett annat håll.

 

2) Bron över Loing

Tredje pastellen av bron i Grez 65 x 50 cm

Märkligt nog etablerade jag mig direkt i ateljén på hotel Chevillon. Här fanns en säng, ett höj och sänkbart bord plus ett långbord utefter den ena väggen, en pall, en stol och ett staffli. På en hylla stod en halvfull flaska kvarlämnad av någon tidigare och med ett märkligt innehåll, en slags sprit som doftade blommor, alltså dricksprit som enligt beskrivningen på flaskan skulle blandas med någon annan slags sprit. Har låtit den stå kvar och har själv lämnat en halvfull flaska med hårsrpay till någon annan efterkommandes förvåning och undran (återkommer till hårsprayen längre fram i ett nytt avsnitt).

Det är så ovanligt mig att så omedelbart ta in ett rum utan att behöva tid att vänja mig. Kanske jag ska tolka det som att något har hänt? Inställningen till ställtid som alltså inte existerar, tid att ställa svarven kan fan inte gälla mig som skapar bilder, nu närmast på sköra papper med sköra pasteller med färg i skikt.

Ett arbete som konstnär, författare eller skriftställare kan inte slösas bort med ställtid. sätter jag ett papper på en skiva så lockar pappret till omedelbarhet, till en tid i nuet. Är jag inte omedelbart utan slösar med ställtider och/eller att någon slags inspiration ska väcka mig då är nuet förslösat och blivit ett sedan och nuet ett då.

Första teckningen av bron över Loing

Gick ner genom trädgården efter muren som dignade av druvor från en fem meter hög druvstock och med söta lite hårdskaliga druvor. Loing flyter stilla där nere och nu såg jag bron för första gången. Resdammet liksom ramlade av i stillheten, det är något särskilt med trädgård och flod, kanske lätet när man vistas däri. Satt där och tittade länge på bron just från vinkeln från trädgården. Några solar, rostiga franska trädgårdsmöbler, så fina - inte några enkla raka utan som av ett måste besläktade med art deco. Gick runt och över bron, över till andra sidan och såg bron från ett annat håll. Sådär ja. Tänkte att det skulle bli pinsamt att göra det. Plockade upp ett papper jag skurit till hemma i Hälsingland, så några pasteller och kolstickor och så gjorde jag det. Bron från två håll ur minnet. Nej, det var inte så pinsamt - det blev bron över Loing ur minnet.

Andra pastellen om bron över Loing. Hade inga 

större papper så jag limmade ihop två ark. 

Här fick Hälsinglands Ljusnan möta Loing i Frankrike

Nästa dag stod jag med ett nytt papper, tidigt om morgonen och började med omedelbarhet som är min vana utom när jag prokrastenerar - inte "ställtidar" - prokrastinera är att skjuta upp och är inte i närheten av onödiga förberedelsetider. 

Varmt, över 30 grader. Började på ett varmt landskap över Ljusnan hemmavid. Det blev ett möte mellan Loing och älven med forsarna över hällarna. 

Loing vann om man kan säga så. 

"Inte i helvete ska jag stå och måla Hälsingland när jag är i Frankrike".

 

Gjorde ganska raskt avsteg från det snabba konstaterandet. Men det handlar om att börja direkt och sedan låta saker växa fram. Inte vänta, ett kallt lite grått Hälsingst ljus över Loing och bron, mycket mer brutalt och nästan helt utan detaljer, bara svepande drag. 

Jag var igång, var på väg att lösa upp knutar, hinder, kalla det blygsel inför mig själv eller gärna rädsla. Ja jag erkänner att jag är rädd inför varje målning/pastell/teckning som växer ur mig och över pappret/duken, men jag har förstått genom åren att det är den där varma känslan som sköljer över mig när fighten mot materialet, mot sakernas tillstånd på pappret når en jämvikt och liksom sköljer över mig. Just i det var ljuset i ateljén och platsen Grez mig väldigt behjälplig. Jag hatar att jobba med bild och jag älskar det.

Varmare bron 65 x 50 cm pastell

Dagen efter, tredje dagen, gjorde jag en varm bild av bron. Det blev sammantaget några fler, men många dagar kvar. Blir tydligt inför mig själv varför jag över huvud håller på. Så här i efterhand kan jag se mig själv stå där ovetande tredje dagen över vad som skulle hända. Tänk så spännande.

1) Börjar med en liten bild- och ordsammanfattning över månaden i fantastiska Grez sur Loing

Ateljén 

Många av mina konstnärskollegor har redan varit där och har kommit hem och berättat om arbetslust och fantastiska omständigheter för kreativitet.

Eftersom jag varit pappa i många år och till småbarn (som vuxit upp efter vart men reproducerats om ni fattar) har jag inte haft möjligheter att söka Konstnärsklubbens vistelsestipendium.

Förra sommaren - direkt efter vår resa till Island - kom jag på att det skulle vara möjligt för mig och Kristina att komma iväg. Sökte till förra julen och tilldelades stipendiet direkt efter nyår för vistelse hela september. 

Stipendiet administreras av Stiftelsen Grez sur Loing som förvaltar Hotel Chevillon som ett centrum för konstnärer, författare, humanister, forskare, fotografer, etc.

Skönt att få hela våren och sommaren till förberedelser. Hade fortfarande en hel rad bilder att arbeta med från förra sommaren och vistelsen på Island. Tidigt i april åkte jag till Hälsingland och huset där för att arbeta, tanken är väl att det ska ända upp i en utställning så småningom och i så fall den första på över 30 år. Blev kvar i Hälsingland i nästan fem månader.

Landade i Grez den första september och hade vi en miserabel sommar vad sol och värme anbelangar här hemma i Sverige så möttes vi av 30-35 grader, en ångande Loing, en grönskande trädgård och en rasande fantastisk miljö i det hus som varit så centralt för konstnärer genom historien.

Till vår lägenhet med sovrum och stort vardagsrum med kök och bad hörde också en ateljélänga av fyra väl tilltagna ateljéer (bilderna) med ett fantastiskt överljus och hög takhöjd. Ett rum som utmanade till arbete och som skulle komma att bli en av mina bästa månader på 45 år när det kommer till bildarbete - frågan väcks då vad som var så bra för 45 år sedan? Jo, då fick jag låna Egil Weiglins ateljé i Oslo. En ateljé som tidigare tillhört Christian Krohg. Så plötsligt sluts cirkeln (tillsammans med många) för Christian Krohg var en av målarna som under slutet av 1800-talet arbetade i Grez.

Bron över Loing i Grez. Pastell på papper 65 x 50 cm

I all tid som konstnärer befolkat Grez (återkommer längre fram med lite konstnärshistoria från stället) har bron över Loing som har sitt fäste alldeles i utkanten av trädgården till Chevillon varit en modell. Kändes därför nästan som ett tvång och jag gjorde tre pasteller...eller om det var fyra redan de första dagarna. Sedan hamnade jag i minnen av det isländska landskapet och tolkar det som att anledningen var ljuset i ateljén eller bara en nöd att få bilderna gjorda.

Första teckningen, första dagen, bron 

över Loing i Grez ca 40x30 cm

Äntligen och överraskande nog på Willys, Tabasco i storformat

Hemma hos oss går det åt en hel del Tabasco. Inte minst till ägg och ostron. Skamligt å det sistnämnda säger en del men hos mig finns fyra ostronalternativ, (1) raw - alltså slurp in med läckerheten utan trams , (2) med klassisk schalottenlöksvinegrätt (3) med några droppar grillad citron och så (4) med några droppar Tabasco. På ett gäng av dussinet har jag fyra med Tabasco och detta allt sedan jag var gäst hemma hos familjen McIlhenny på Avery Island.

I alla fall och oavsett ostron så har Tabasco varit följeslagare i decennier - nästan allt kan spetsas och förhöjas allt från grytan till en Virgin Mary.

Problemet har dock varit att de små flaskorna (jo det finns ännu mindre, nämligen pyttesmå som jag är lite stolt över att ha fått från en som jobbar på fabriken - några flaskor avsedda för presidentskapet och med presidentens sigill) som tar slut så himla fort. Länge har jag efterlyst storköksflaskorna, men varit för lat för att åka till Martin och Servera att införskaffa. 

Plötsligt händer det, Willys!

Bravo!

Bonusläsning om de feta amerikanska till Rockefeller HÄR!