Det här lilla har jag fortfarande kvar, det hänger i fönstret ut mot rondellen i öster i sängkammaren och jag ser det varje morgon när solens första strålar når över den sargade Brunkebergsåsen och träffar rätt in. Det är vackert och färgar sovrummet i massor. Jag har skrivit om fönstrets historia tidigare.
Bilden tog K när jag redde mig för en trädgårdsattack för bara 60 timmar sedan i Håvra. Alltså, det får vara vilket jäkla väder som helst där uppe och det spelar liksom ingen roll. Trodde aldrig att en plats skulle påverka mig så, till och med i vintras när det var 17 minus och rena glaciären i trädgården så halt att vi var tvungna sätta på oss broddar på kängorna för att kunna ta oss till dass, till och med då var platsens ande stark och det smittar av sig.
Jag var väl kanske 17 och politiskt aktiv, alltså ägde afganpäls och rökte pipa och studerade Leo Hubermans Människans rikedomar, drack vino tinto och lyssnade på International Harvester (Träd Gräs och Stenar). En dag när det var regn och jag var hemma hos mina föräldrar och skulle gå hem så snöt jag farsans regnrock av exakt typ ovan.
Efter någon vecka ringde han och var onödigt barsk (det var han alltid) "Har du tagit min regnrock", röt han. Och jag sa JA tydligt som en stamanställd. "Men fattar du inte? Helvete! Det kan ju bli krig!" Röt han.
Det var nämligen så att farsan far plattfot och därför fått kontoristtjänst som värnpliktig, malaj, alltså och det led han alla helvetes kval över. Därför tog han många år senare och gick med i hemvärnet och kvitterade därigenom ut ett mauser (m/96) , kängor, underställ, vadmalsmundering i grått, båtmössa och så en regnrock. Ja, ni förstår, det var den regnrocken jag knyckte...men KRIG!?!?
Det hemskaste i hans värld var att högerpartiet gått och blivit moderaterna och att den amerikanske ambassadören Heath lämnar Stockholm, men krig, What? (Det året i maj lyssnade jag på Olof Palmes förstamajtal på Östermalms idrottsplats som han inledde med att säga "Låt oss bygga en vaktkur ute på Arlanda åt Yngve Holmberg. Där kan han sitta och räkna in ambassadörer och räkna ut vad han ska tycka". Palme tog ju över efter Erlander det året och folk landade för första gången på månen (Apollo 11 den 20 juli), men KRIG? Det var ju en massa positiva grejer och negativa - som att Beatles gör sin takkonsert, det sista offentliga framträdandet, men Pugh Rogerfeldt släpper Ja, dä ä dä som jag fortfarande kan nynna varenda låt från.
Och nu tror jag faktiskt att det är just den krigsregnrocken som hänger på mig inför trädgårdsarbetet i kallt duggregn för lite över 60 timmar sedan i Håvra. Hm, Ja dä ä dä!
Inne, den goda värmen från vedspisen.
Bara en fredag sen kväll, en helt öppen lördag och en söndag till 17 innan vi kör hem - känns som en evighet, ja i alla fall som en hel vecka.
Assar springer fritt, får upp ett spår ser vi på GPS:en, struntar i det och kommer hem. Han älskar det här livet och ålar sig i morgondaggen.
Sköter om rosorna, de som vi satt i år, en Mozart, en Astrid Lindgren och några fler med musikaliska eller litterär namn. Gräver rabatten mellan vinbären, lägger färska komposten över köksträdgården. Skördar lite krusig grönkål och lite frostig mangold. Purjon får stå till höstlovet och då ska vi täcka med mer kompost, med löv och med granris över rosor och björnbär och över allt det där andra som är känsligt.
Skaffade en ny klinga till röjsågen och röjde skogsbacken mellan ladan och dasset. Ljust kom in i duggregnet och allt blev så mycket klarare. Höstlovet blir det några droppar diesel i högen och hösteldning av högen med sly.
Sitter här nu en natt mellan en sketen måndag och sketen tisdag och hade känt mig ännu mer sketen i vardagen dagarna i Håvra förutan. Vad gör jag här?
Hursomhelst var det något i detta som fastnade, liksom klistrade sig in i själen.
När jag fyllde 40 för snart tre decennier sedan fick jag ett kohorn som present. "Ospelbart" tyckte jag. Men det där hornet letade August fatt i och eftersom han får låt i allt som går att blåsa i så självfallet blev det ton även i det ospelbara, så bra att jag kontaktade Bengt Jonsson och frågade stillsamt om det var möjligt att få ett utlåtande om hornet och kanske till och med om August kunde få lite grunder i kohornsspel. Vi hade träffats, Bengt, jag och K i Håvra förra året så helt obekanta var vi inte för varandra och där, den gången stod Bengt Jonsson vid dansbanan och spelade en locklåt så vackert att vi aldrig förr hört något så skönt.
När vi åkte till landet i fredags passerade vi Bollnäs och där i utkanten stod Bengt och väntade. Så snällt gjort att ta emot oss.
Det visade sig att mitt gamla ospelbara horn inte alls är ospelbart utan rent av fantastiskt, kanske en syster till Bengts eget horn, så bra är det och möjligern tillverkat av en känd kohornsmakare. (undersökning pågår). Sen följde något fantastiskt. Bengt spelade och August försökte härma i tonbildning, i hållning och i allt det vackra som går att frammana ur detta enkla och genuina. Bengt var entusiastiskt över August och August var beundrande över Bengt.
Problemet är att nu får grannar stå ut med att August övar - ett kohorn kan locka över en halvmil, kanske ännu längre och någon sordin finns inte att tillgå. Får väl dra ut till Järvafältet för övning.
-Kom gärna förbi när ni åker upp nästa gång, jag delar gärna med mig till August, sa en entusiastisk och ödmjuk spelman innan vi for vidare.
Vi har dryga 30 mil hem. Inte sällan stannar vi till hos Björks i Färila för att handla på oss smakminnen från trakten, deras medisterkorv av falutyp, deras bacon som är så bra att det kan användas direkt till pålägg på en knäckemacka till frukost, deras sylta, kroppkakor, blodpudding, isterband, färilaskinka, angusentrecote, forbondekorv eller som färdkost - tunna skivor av sotarrökt sidfläsk som smälter i munnen och där två hekto räcker exakt tills vi kör in i Bollnäs.
En obekräftad källa vittnar om hur stora odlingar dränks i avloppsvatten för att ge näring (alltså dränks i mänskliga fekalier) och odlats på gamla industrimarker med kvarlämnade tungmetaller och gifter. Samma uppgiftslämnare ger vid handen att vitlökarna sedan bleks med klorin för att se fina ut i butikerna.
Äh, köper hellre spanskodlade vitlökar eller franska som i alla fall i bättre mån omfattas av EU livsmedelskontroll.
Ännu hellre odlar jag vitlök själv. Blir förbannad när jag ibland inte får ner vitlöksklyftorna i jorden före vintern - då är det kört nämligen. Vitlökar behöver frosten/vintern/kylan för att sätta klyftor.
Förra veckan rensade jag ur en liten täckodling i ram där jag odlat sallad i år. Köpte kontrollerat utsäde, en fransk sort och en ungersk. Eftersom det här är odlingszon fem valde jag att sätta klyftorna ganska djupt i den här energirika jorden (10 cm).
Kommer det här sig som jag tänkt mig så har vi vitlök i alla fall över fem månader nästa höst. Skörd i mitten av augusti.
