Gösta Asks vernissage igår på Edsvik

 Jo, men den är ju efterlängtad, den här sammanhållna utställningen som Olof Svanberg "curerat". Ett litet axplock ur den stora mängd bilder som postiljonen Gösta Ask överlämnade till Sollentuna kommuns bildarkiv där samlingen av klipp och bilder nu utgör stommen i beskrivningen över kommunens moderna historia och framväxt.

Gösta Ask var ingen amatör, kameran var ständigt med. Han var heller inte en renodlad dokumentärfotograf vilket är befriande. Många av bilderna har en rent svindlande närvaro med en stark realism, speciellt när han fotograferar människor med blickar som söker sig ut i rummet och möter den som tittar.

Jag träffade Gösta under mitt första konstfackår och då jag jobbade extra på posten för att finansiera studierna. Det var på den tiden man cyklade runt med postcykeln i två vändor varje dag och knäckte extra med lördagsutdelningen på kvällstid kunde man jobba med att stämpla frimärken och sortera paket.

Olof Svanberg och Ia Stadell vid invigningen 

Gösta var på brevbärarexpeditionen och chefade, såg till att alla distrikt var bemannade och såg till att alla brevbärarna kom ut i tid och hem i tid. Han var bra på det, lite lagom grinig, lite lagom barsk och ständigt hängde hans kamera där eller låg på skrivbordet.

Ganska många år senare, jag jobbade då som journalist på Huvudstadspress på lokaltidningen Norrort, fick vi anledning att ses igen. Han bjöd hem mig för att titta på det omfattande fotoarkivet han hade i källaren och inte nog med det, här fanns nogsamt katalogiserade klipp från alla lokaltidningar och reklamblad. Han hade mer ordning på vad jag skrivit i tidningen genom åren än jag själv. Jag stannade i flera timmar i hans bild och klippvärld. Jag tror vi hann med två kaffepauser i köket den gången och det blev många fler fikastunder genom åren, möten som jag kom att uppskatta mycket.

Ska man använda ett slitet och modernt uttryck för de "svärtigaste" bilderna  så är det "magiskt". I så gott som varenda bild finns ett starkt och medryckande uttryck, i några nästan förföriskt. Stor konst att få en täkt med hövolmar att lysa och lika stort att låta kornigheten i en pressad TRI-X spela med i det konstnärliga uttrycket så att grinigheten i svärtan och lättheten i gråskalan skapar en uttrycksfull form. Tacknämligt, det man förr kallade, mörkrumsarbete, men som idag är skanning och printning.

Lite lustigt också att vi blev hyllade tillsammans en gång för länge sedan med kommunens kulturpris och middag på Edsbergs slott. Det var tio år innan Gösta gick bort.

Sedan dess har jag fått anledning och förmånen att kunna använda några av Gösta Asks bilder i olika journalistiska publikationer jag ansvarat för och som glimrande och självständiga illustrationer till olika texter.

Gå och se utställningen oavsett om det finns ett Sollentunaintresse eller ej, bilderna är gränslösa.

Skorstenen fick ny huva

 Alltså, målade taket förra sommaren och så läckte den gamla huvan rostigt vatten som bet sig fast på det nymålade. Nu kostade inte en ommålning av de skadade ställena en förmögenhet, men plåtarbetet med en ny huva var inte billigt, Äntligen på plats av Tommie som alltid gör ett gediget jobb. 

Gamla huvan borttagen och till skroten

Mästerligt av Tommie uppe på taket när han skruvade fast 

den nya kupan. Själv klarar jag inte tre steg på stegen 

utan svindel. Klarar nästan inte av att titta på bilden.

Ofantligt stor när den ligger på marken före montering.

Skördetid i Hälsingska trädgårdslandet

Nu är frysarna fyllda och rotsakerna säkrade. Inte blir vi självförsörjande på täppan, men det räcker ett bra tag, Har sköljt och rensat, kokat kålbuljong och fryst in bär hela veckan. Och samtidigt föll de första höstlöven över vår läshörna under häggen.

Röd spetskål i frost

Spillde ur det sista ur nässelgödningstunnan över landet med upptagen potatis. Den biten låg i träda förra året och det var väl inte så begåvat. 

Nu blir det gräskompost som tillägg över hela köksträdgården uppblandat med en hel del kapitulerat ensilage. Så ja - det blir bra-

Den ryska slätbladiga grönkålen som är svensk kulturväxt samtida 

med huset, alltså mitten av 1800-talet (alltså den tid det flyttades 

på plats under laga skiftet, huset är väl från mitten av 1700-talet)

Sitter för övrigt i Stockholm nu och längtar upp till huset att äta goda kvällsmåltider och sedan sitta under vintergatan i tystnaden och röka cigarr från Brobergs - så gör vi och så får det bli om några dagar när vi drar upp igen.

Skördad för frysen

Krusiga grönkålen, perfekt för vintermiddagarna

Av stjälkarna brukar jag koka en grönkålsbuljong, Kokar ner till två-

tre deciliter och häller i frysfack.

Augusts och mitt lösen i Håvra, ugnsbakad falukorv från Björks

med stuvade makaroner.

Äntligen uppstaplad björk, kvar att klyva sedan staplar och 

vedboar redan är fyllda

          

                   

Härligt med egen potatis för vintern

 

Man kan belöna sig med Angusbiff från Björks i Färila

Som bekant häckar vi av och till i norra Hälsingland. Just nu häckar jag och August här för att göra sånt sim aldrig annars blir gjort, beskära träd, ta hand om vedklampar, laga kedjesågen, byta röjklinga, lägga upp för nästa år odling och så vidare (storfrosten är förvarnad till i morgon natt). Det är idogt arbete men också lustfyllt.

"Då förtjänar man något gott", sa August när vi stod där hos Björks i Färila i akt och mening att handla bästa fläsket, bästa baconet, bästa påläggen, bästa korvarna, leverfärsen, klart sagt räddningen på orten! Tror de startade 1906 och varit i samma familj i fyra generationer och med samma höga kvalitetskrav hela tiden.

Ögonen föll på två feta välhängda Angusbiffar. Dom tar vi!

Så var det och så fick det bli, stekta i pannan till exakthet. Man blir liksom glad.

"Man blir så lycklig", sa August (som också krävde ett halvt kilo nysyltat sidfläsk att ta med hem och skära feta bitar av till frukostmackan.)

14 dagar av myrkryp, krypångest, andtäppa och längtan

Stilla flyter Ljusnan nedanför Färila

Utanför lägenheten har vi kommunens största rondell, en slags sambandscentral för genomfartstrafik. En plats för blåljusens nattliga jakter, BMW-raggares  dunka dunkabilmusik, ambulanssirénernas tjut mot akutmottagningen och de gamlas sista utpost vid sjukhuset som vi ser från balkongen, eller "ballen" som vi säger och som är en inglasad kuvös om 15 kvadrat, skramlet frtån pendeltåget bakom huset som studsar mot Brunkebergsåsens vall mitt över. 

Reninnanlåret vi stekte senast det begav sig och serverade med skördesallad

Jag gillar ljuden, jag gillar staden. Tidiga morgnar när jag öppnar glasdörrarna ut mot verkligheten är dofterna/lukterna en reminiscens från det förflutna - det är Londons Randolph Avenue när jag gick ut tidiga morgnar, den syrligt kyliga luften och skramlet från tunnelbanan vid Maida Vale, suset från trafiken vid Sutherland Avenue, kanalernas väta i detta lilla Londons Venedig. Jo jag förpassas dit med kaffe och morgontidningsläsning där jag sitter endast iklädd min älskade sarong från Sri Lanka.

Allt från den egna torparsängen, en 150 årig kökstäppa 

där matjorden mäter två alnars djup

MEN, detta oändliga över bergen, över skogen och över älven. Odlingen i torpets 150 åriga köksland, utrymmena, torrdasset, vedspisens värme, allt i norra Hälsingland. Saknaden, myrkrypet i längtan är för stor. I morgon far vi dit igen. Skördetid, potatis, mangold, bönor, kål, rödbetor, morötter - allt det där norrländskt anpassade. Vila i hög luft, kanske regn, kanske sol, spelar roll.

Och skägget har fått ge sig mot slätrakning på Sollentuna Barbershop

Vad heter parken nu igen? (UPPDATERING)

Vad heter den nu egentligen. 

Någon på kommunen som kan svara?

När jag var med om att inviga och invigningstala för en del år sedan gavs platsen namnet Erland Cullberg Park. Sedan fick den ett annat namn av någon av kommunikatörerna som det finns så många av i Sollentuna kommun och så har nog skett nu igen. 

Resultatet av det senaste debaclet blev en liten bronsplatta på en ställning som förklarar vem Erland var som konstnär. Den är ganska bra:

Men sedan har någon satt upp en larmskylt man tydligen är tvungen att ha ifall det skulle hända en olycka i lekparken och där ska man uppge platsens namn ”Cullbergsparken”. På den får man inga träffar på kartan i min mobil. Det får man inte på Erland Cullbergs Park för den delen heller. Alltså helt onödig och kanske livsfarlig hänvisning.

Vore kanske klokt att styra upp kommunikatörerna på kommunen, se till att parken nämns med det namn den fick vid invigningen och dessutom se till att den blir känd på Google maps och alla andra kartor över kommunen.

HÄR NÅGRA LÄNKAR FÖR MER LÄSNING OM ERLAND CULLBERG:

1) Mitt tal vid invigningen av Erland Cullbergs Park

2) Första gången kommunikatörerna missuppfattat allt, till och med namnet.

3) En tid var det helt skyltlöst.

4) Om min vän Erland Cullberg och döden

Äntligen, Jussi döpt vid källan i Hammarby

 

Ja jag skriver äntligen, för dopet var planerat till mitt i coronan i våras, men fick av förklarliga skäl ställas in eller snarare skjutas på framtiden. I lördags blev det dags och utomhusdop vid Hammarby Kyrkas källa och stort utomhusfika vid Fresta kyrkas församlingshem.

Skötte han sig? 

Självklart. Lillgrabben såg mest intresserad ut, ungefär ”Men, vad händer nu” .

Så blev den lille telningen, mitt fjärde barnbarn upptagen i gemenskapen, något mina egna fem barn blivit efter vart när de döpts i samband med konfirmationen (två återstår, en väljer bort och den tredje är i valet och kvalet).

Stor högtidskänsla blev det i alla fall kring Jussi, vackert, gripande, rörande.

Samtidigt firades att Jussi fyllt ett år här om veckan. Grattis Jussi (jo han är döpt efter världens genom tiderna främste tenor.