Furstinnan av Amalfi

Jag förstår mig inte på den till dels dåliga kritiken eller till dels folk som sett den och gått ifrån eller suttit kvar och ”låtit sig plågas” på Dramaten.

Bästa platserna, balkong, rad 1 och mitt för scenen igår kväll.

Det var någon som skrev att Shakespeare säkert hade önskat att han skrivit stycket och i så fall hade han gillat Susanne Ostens fortsättning och tolkning av groteskerierna, den snabba replikväxlingen, snitsiga blankversen och framförallt de utlevande karaktärerna, exakt så på gränsen till det banala, men lyckligtvis så på gränsen att det blir underhållande teater. 

Fantastiska rollprestationer och scenlösningar i tre och en halv timme.

Korv i långa banor och grynkorv med lång smak

Rolf Eriksson med sin älskade grynkorv. Vi köpte två kilo. Fullständig njutning!

 Idag var det andra dagen som korvfestivalen begicks på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Packat med folk och trevliga möten precis som förutsågs långt innan.

Annars var det mesta sig likt, där stod Gudruns och Sibylla (sistnämnda med överraskande bra grejer för att vara storbruk) tillsammans med andra större aktörer och så några mindre, men ändå ”fabriker”.

Jag saknar många av hantverkarna, de där små fåmanscharkarna som gör uppstickarkorv av utvalda råvaror, de som kämpar som fan för att synas och komma ut med sina ofta utmärkta korvar. Som Rolf Eriksson på grynkorv.se i Skara, men han var på plats...och tog plats!

.

Den där grynkorven har en mildhet och kryddning intill perfektion, den smälter i munnen och har en trevligt fettma så att den fyller ut alla munhålans vinklar och vrår, en lysande korv från vårt förflutna som framkallas för oss i ett sken av igenkänning och...ja, faktiskt lycksalighet!

Jodå, nästan som hemma,Björks var självklart på plats - en av våra favoritcharkar hemma i Färila.
Här med den egna forbondekorven som jag i och för sig tröttnat på vid det här lager men som sä-
kert kan locka många till att handla. 

Förvisso är det här ingen liten tillverkare som sliter för att synas, tillverkar ett 60-tal andra charkprodukter i Skara och fem ton grynkorv till grynkorvens dag den tredje torsdagen i oktober, men samtidigt en kulturens försvarare som är värd en omfattande hyllningstext.

Slås av fäblessen hos många korvtillverkare att hemfalla åt choritzo, habanero, cheddar och andra skarpa och märkliga smaksättare till sina korvar. För att inte tala om korv med chili så het att det bara blir löjligt, vad är de för fel på fänkål, isterband, hackekorv, potatiskorv och fläskkorv? Hittade ett isterband, en sorgligt slank sak, som tyvärr inte smakade annat än kemisk syra och noll rök.

Annat lustifikt var björnkorv tillsammans med andra norrländska produkter som torkad ren och Björks forbondekorv. Första gången August smakade björn - "varför ska man äta det här", kommenterade han efteråt!

Bullens Pilsnerkorv hemma, med riktigt mos och fransk senap och med det rätta ospruckna "knäppet"

Så rundar vi ett hörn och där fördes Bullens Pilsnerkorv upp till himmelsk höjd med tryffeltoppning eller löjromstoppning. Utöver grynkorv är Bullens pilsnerkorv Augusts favorit. Vi tog varsin med tryffel, så ”jäla” gott MEN, August konstaterar att hans korv var överkokt och skinnsprucken och därför inte hade ”rätta knäppet” när man bet i den så upplevandet var inte bra, tyvärr. Konstaterar alltså att även själva tuggmotståndet är rätt viktigt för helheten när man äter korv.

Jag skriver som jag gjorde förra året, tror jag. Efterlyser mer hantverk, mer experiment, vågade kryddningar, småproducenter, mindre öl och sprit.

Drabbad av dans. Tre av världens främsta koreografer

Det är så mycket smärta i den här uppsättningen. Gestaltsmärta. Smärta med leenden och med ohygglig graciositet. Utmanande och vågad koreografi sådan som går direkt in och skapar andra bilder, andra landskap helt utanför.

Jiri Kyliáns meditativa ”aldrig början och aldrig slut” utan att vara upprepning, ”Wings of Wax”. Utmattande vackert med fyra par, en av världen bästa koreografer, och med dansare som förstått det gränsöverskridande.

Vi var alltså på Operan igår, på den ganska korta föreställningen med tre av världens främsta koreografer, Jiri Kylián som sgt och sedan Mats Ek och Ohad Naharin. De två sistnämndas verk kom efter paus och hade inkorporerats med varandra, begåvad mix.

Tänk att man så direkt urskiljer Eks formspråk sedan Cullbergsbaletten som jag fick förmånen att se ett antal gånger i olika uppsättningar. Daria Ivanova dansade (premiärdansare på Stockholmsoperan sedan tre år) och uttryckte det där typiska för Ek, den klassiska baletten med ”trasdockan”, diskrepansen bli inte så lustig som många tycks mena utan snarare ett starkt formspråk med motstånd och en så stark spänning att det är på gränsen till att brista. Som jag inledde, så mycket smärta i uttrycket.

Naharin som vävdes in i Eks eller tvärt om var något helt annat. En gruppdynamik i upplösning med upprepande rörelser, aldrig stilla, fullt tryck från första till sista danssteget, en helt fantastisk blandning mellan det helt gracila till vildsint improvisation som förmodligen bara såg ut att vara det men som säkert var koreograferat in i minsta detalj.

Jag har med mig alla ögonblick, alla bilder, alla associationer, alla rytmväxlingar. Det är fan att jag inte satsade på dans som uttryck och smärta som följd!

Fallen suddig ängel

Den framträder aldrig helt klart som keruberna på altartavlan, den där ängeln jag haft med mig sedan 1975 då jag mötte den på en kyrkogård i Oslo på en gravvård i regn direkt innan vi gick in i kyrkan för att spela in musiken till en morgonandakt på Norsk radio och Mass for three voices (har inspelningen kvar och den låter jävligt bra).

I alla fall följde den där ängeln i tanken och det har blivit massor av olika varianter, bland annat en jättelik som jag ställde i en lada på Gotland, en diptyk som sedan bara försvann. Änglar kommer och går och är suddiga i konturen, utvaskade i regn eller dimmiga av tårar - då dyker de upp ganska ansiktslösa, men närvarande.

Nu ni, nu är det korvfestival igen

Idag invigs korvfestivalen på Münchenbryggeriet. Det ser vi fram mot. Allrahelst August som hänger på.
"Jag hoppas verkligen att Grynkorvsakademien är där, grynkorven förra gången var en höjdare".
Det är sååå roligt med en tolvåring som axlat mina smakideal som omfattar allt från historiska folkliga rätter till fine dining, från paltbröd till ostron, från grynkorv till hummer.
Själv hoppas jag på att fler korvhantverkare är på plats den här gången. Producenter av isterband till exempel eller hackekorv.

Sen är det ju alltid trevligt med sådana här sammankomster, det finns alltid folk man känner på plats och som man inte sett på ett tag.
Så här skrev jag om korvfestivalen förra året.

Flyktmekanismerna är starka

Jag hade sett dem tidigare, vackert blommande papaver somniferum. En kolonilottsgranne för sisådär 10 år sedan.
Noterade senare efter blomning hur några försigkomna varit framme med rakblad för att ta för sig. På nätterna gick obskyra personligheter runt och skördade, inte sallad, inte morötter utan opium i tron på att röka dessa kallodlade droppar med tobak.

Några andra skördade fågelfröhampa som växt till två meter flergrenat.

Ja tänk.
Kommer ihåg själv hur vi för 50 år sedan rökte kvannerötter.
Påhittigheten i mänsklig flykt är rar.

(Kom på det här när jag rensade arkivet och sorterade bilder från 2008 skrev om det redan då och går att läsa HÄR!)

Åter till som det såg ut för 150 år sedan

Ena delen av skiljeväggen

Det finns en mycket gammal bild på torpet, säkert 100 år sedan kortet togs. Det står några människor utanför och det finns ingen skog runt ikring. Timringen står på några stenar och det ser ut som att det är en jordkällare under huset.

Idag ser det annorlunda ut, på 30-40-talet lyftes huset och en murgrund sattes och så byggdes huset på med en våning. Man skulle kunna säga att huset har många tidsåldrar. Ett 1800-tal, ett 1900-tal och så nu in i det 21a århundradet där vi sätter vår prägel på huset, vårt avtryck.

Den fina skjutdörren fritagen

Men samtidigt slumpar det så att det vi påbörjat idag är som att på nytt framkalla husets 1800-talskaraktär med ett stort kök och en liten kammare/slaktbod/grovkök i samma ände av huset som entrén.

Idén fick vi uppe på Färila Hembygdsgård där det står ett torp snarlikt det som fotograferades för hundra år sedan och som nu är det torp vi bor i av och till. Ett stort kök eller stuga och så den mindre kammaren bakom entrén.

När hela väggen är borta kommer vedspisen mer till sin rätt

Någon gång 1946 byggde dåvarande bosättarna en vägg genom köket för att få ytterligare ett rum. Det har vi använt som vintersängkammare, men nu är det slut med det. Idag började vi så smått riva väggen, försiktigt så att inga lister förgås och så lyckades vi plocka ut en spegeldörr ur väggen som förmodligen använts som innerdörr någonstans tidigare, men som senaste 70 åren gjort tjänst som en besvärlig skjutdörr mellan köket och alkoven.

...och alla de d'är listerna lyckades vi få bort utan att en enda sprack. Sparas.

Tre lager tapeter som vi tagit tillvara exempel av och längst in tidningar, Göteborgs Handels och Sjöfarts tidningar från 1946. Under linoleummattan låg samma slags tidningar och därunder ett magnifikt skurgolv av samma typ som inne i kammaren som vi skurade med linoljesåpa i somras.

Nu kommer den gamla svarta vedspisen att synas från det stora rummets alla hörn.