Daisy's Sätra i neon

På den tiden jag körde taxi kom jag titt som ofta ut mot Sätra och bort mot Skärholmen. Där på vänster hand efter Skärholmsvägen från trafikplats Bredäng räknat (avfart 142 om jag minns rätt?) lystes nätterna upp av neon.

Det såg inbjudande amerikanskt ut. ”Daisys’s” med tillägget ”Fastfood”.

Åkte förbi där många gånger, alltid med folk i bilen eller på väg för att hämta. Det blev aldrig en lucka i körningarna just där, så lång tid närde jag fantasin med hur det skulle smaka, hur menyerna kunde se ut, vilket klientel som befolkade stället, om det överhuvud var något att inhämta.

I går körde vi lillgrabben för en sommarvecka med mamma i Skärholmen. Skärholmsvägen ut mot Sätra. Och där, javisstja, Daisy’s.

På hemvägen tog vi det där beslutet som förmodligen skulle kullkasta fantasierna och önskan att stanna till och ta någon slags ”fastfood”. Har man närt en tanke tillräckligt länge brukar det räcka med den, man behöver inte bevisa någonting, man behöver inte gå vidare, men det gjorde vi alltså, hungriga, ganska trötta. Jag med mitt surr i huvudet och vingliga gång. K ganska så trött av att vara markservice sedan jag insjuknade.

Alla förväntningar infriades, en uppstoppad Elvis med gitarr i entrén, bilder på amerikanska 50-talister på väggarna, väggfasta bord och stolar som var nitade i golvet, neon, neon, neon överallt.

-Vad ska vi beställa?

”Tunnbrödsrulle med hemlagat mos”.

Så var det och så fick det bli. En choritzo och en ’köttkorv’ extra allt. K tog en likasamma men falafels istället för korv.

Alltså – bästa rullen dittills har varit Lidingö. Nu är den slagen. Jäkligt gott mos, förvisso ordinära korvar, men sammantaget och rikligheten gör att Daisy’s blev en hit. Kanske vår hunger och vår förväntan spelat in, men så är det ju alltid.

Nu har jag gjort Daisy’s och gör det gärna igen. Kul som attan.

Nu blir det skördat var och varannan dag

Det är en medtagande känsla att duka upp grönsakerna från egenodlingen. Så snabbt det gick i år från frö till planta!

Odlar en mycket begränsad yta. Det var ju alls inte meningen egentligen. Som av en händelse ringde en kompis i höstas och erbjöd halva sin kolonilott. Det blev höstgrävning i höstas och förodling i våras. 

Tidigt bestämde jag exakt vad jag skulle ha i landet:

Mandel

Svartkål

Grönkål

Vaxbönor

Gurka (västeråstyp)

Mangold

Squash (grön)

Dill

Rädisor

Pak choi

Prydnadspumpa

Rosenskära

Pimpenella

Gråärt som prydnad

Rosenstörböna som prydnad

Ringblommor

Krasse, kryp och klätter

Börjat skörda nu. Känns bra. Blad för blad och stånd av pakchoi. Gör grytor, röror, grönkålschip och ätliga blommor i salladen. Sojastuvad pakchoi är oefterhärmligt!

Men det här var nog min sista odlingssäsong. 

...och så här ser prlocktallriken ut tillagad.

Närmast i livet har vi sommarhus i Hälsingland och i odlingszon 5-6. Får bli sånt som sköter sig själv. Potatis, något kål, tåligt äppelträd, krusbär. Redan finns där stora körsbärsträd och vinbär. Det här blir vårt asylum och vi ska aldrig känna ett uns av tvång. Där ska vi bara låta kreativiteten kanaliseras genom att skriva, måla, teckna, sy, sticka och läsa. Alltså allt annat än att odla. Tills dess njuter jag av vad jag får för handen på den lilla odlingsplätten idag.

Vingligt på lotten, men det tar sig i värmen

Trädgården idag

Som sagt var. Förvisso har jag trädgårdsmästarblod, men efter djupdykning i rabatter i snart tio år så kändes det skönt med en förändring. Den bestod i att jag gav bort eller sålde av alla trädgårdsredskap under mottot att "Nu får det vara nog".

Så efter en odlingstom sommar ringde min vän sedan 25 år PG och sa att han gärna delade sin kolonilott med mig. Det var över telefonen. Jag sa ja tack överväldigad, bara för att när jag lagt på konstatera "Vad faen sa jag nu?"

Grävningen tog någon eller ett par timmar på senhösten. Att rita in hur jag skulle så på den begränsade ytan upptog också någon eller några timmar. Att vårbruka och så tog också det några timmar.

Nu skördar vi redan, blad för blad, grönkål, svartkål, Pak choi, mangold och gurka.
Ångrar inte det bittersta.
Snart morötter och bönor av olika slag.
Låg på alla fyra idag och rensade. Metodiskt och angeläget, meditativt och idérikt. Alltså idéer som flyger in i skallen, förvaltas och sedan får fara ut igen. Kanske kommer de tillbaka om de var värdefulla.

Så som trädgårdstäppan var i maj

Tänkte att ligger jag redan på alla fyra kommer min vestibularisneurit inte att besvära mig, men det gjorde den. Bara att ändra blicken gör att det snurrar till en smula och att sedan resa sig för att göra annat är rena cirkusen. Börjar vänja mig, börjar gå bra, men är ansträngande för alla muskler i kroppen blir liksom på helspänn för att kompensera. Kortisonet trappas ner, sockernivåerna stabiliseras, första dagen idag utan att behöva spruta insulin. Känns bra, men funtad så att jag helst ville vara friskt sedan igår. Jag gör ju grejer i alla fall, men blir fruktansvärt trött.

Gryta på pak choi, mangold, vitlök och soja. Köpta skockor. Egen krispig gurka, färsk potatis (min mandel kom i jorden sent och blir nog inte klar förrän om några veckor). Rostad svart och grönkål med olivolja från Kreta och citron. Svenskt rimmat fläsk som stöd.

Men alltså, värmen sitter kvar, eller är det kortisonet som känns i skinnet

 Det var väl en fantastisk tur (någon skyddsängel vakar över mig trots allt) att jag inte blev sjuk på Kreta utan kom hem till den utmärkta svenska sjukvården.
Nu får det ta den tid det tar, fylld av tillförsikt vinglar jag vidare.

Blommande kapris

Med i bagaget från Ön har vi utmärkt olivolja, lokalt producerad. 

Örter från bergen att strö över tomaterna. Fantastisk till potatis och får/getost.
Smakminne, solminne och värmekvällarnas kom ihåg.

Kan inte undanhålla den andra sidan, den gräsligt turistiska. Så fruktansvärd att den blir komisk, nästan lite snygg.

Och så stranden. Solnedgången och den totala bekymmerslösheten med älskade K.

Späda blad från egen skörd

Det vinglar på här hemma, men kan väl skönja små framgångar i tillfrisknandet. Det är mycket som ”muntrar upp”, inte minst K.

När vi kom hem från Grekland hade vi ett minst sagt upprepande löfte, att sköta om oss. Äta den rätta maten, den goda, rena, klokt producerade och skippa alla onödiga och verklighetsfrämmande tillsatser. Gå ner i kolhydratnivåer och satsa på mer grönt och riktig fisk och fågel och riktigt kött.

Förstod inte då, första dagen vi landat att det 48 timmar senare skulle bli av nöden tvunget.

För att snabba på läkningen fick jag höga doser av kortison och av dessa steg sockret varför jag fick mota med insulininjektioner för att hålla en riktig balans.

Självklart blir kosten avgörande i ett så allvarligt läge.

Nu är det femte dagen och jag har hunnit få en insikt bättre än någonsin tidigare över all den sockerskit jag sätter i mig till daglig dags. Känsligheten under behandlingen är så hög att minsta lilla avsteg ger katastrofala utslag.

Fick en liten odling på halsen i höstas. Grävde före tjälen och kunde så det nödvändigaste i maj. I förrgår var vi uppe och plockade av något som kommit upp. Rikliga mängder dill, palmkål, små krusiga grönkålsblad, späd mangold. Perfekt till ansvarsfylld kost så här i sjuktid och förresten annars också.

Nu är jag säker på att sockernivåernas höjning enbart beror på kortisonet som jag nu sakta men säkert under fem dagar trappar ner.

Jag vinglar betänkligt fortfarande. Om jag ska ta i beräkning skillnaden mellan första ambulansdagen till sjukhuset och till idag så borde jag vara återställd om ytterligare fem dagar. Tyvärr ä det väl bara i min sinnevärld där allt helst skulle skett igår och vara bra idag som det existerar. Vänliga själar på mina sociala sajter ger vid handen allt mellan 14 dagar till 40 år av tillfrisknande.

Mina redskap sedan fem dagar för att hålla koll på och motverka sockertoppar,
mätstickor och insulinspruta.

Tack förresten för alla upplyftande kommentarer, alla tankar och alla vänliga ”krya-på-dig-hälsningar”.