Te utan kalorier

Te och kaffe behöver jag inte vara försiktig med. Jag tror jag dricker två liter varje dygn. Av en liten nostalgisk anledning hemfaller jag gärna åt Twinings. Faktisk alltsedan jag gjorde reportage med Stephen Twining för några år sedan och fick en duvning i teprovningens konst. 

Te, eller snarare "tea" har jag också ett särdeles förhållande till sedan några resor till Sri Lanka, eller Ceylon, som tropikhjälmarnas släkte från England fortfarande imeperialistiskt kallar den lilla teön i Indiska oceanen. Faktiskt är det så att man inte riktigt vet var man är när man åker runt i utpräglade engelska trakter på ön. Engelsk imperiestil på hus och trädgårdar, cricketbanor, hästpolo, tennisbanor och landhockeyplaner. 

Jag trodde i min enfald att på Sri Lanka och på tehusen i Colombo eller i det gamla Kandy, där jag för övrigt fann första meditationstekniken i The Tooth Temple när jag var under 20*, att man skulle få te med stil. Men det var enfald i tanken, för här var det rakt på, gärna överdraget svart och så mjölk och socker att man inte längre kände tesmaken.

Ibland hemfaller jag åt just det här teet, det svarta Ceylonesiska (När det handlar om te säger man aldrig "Sri Lankesiskt" te utan då hämtar man namnet från imperialistiska Ceylon, ett starkt varumärke helt enkelt).

Samma slags te mötte mig två gånger dagligen under mina år i England på 70-talet. Klockan 10 och klockan 15 kom "vår" Tealady med sina burkar, kannor och heta vatten. Hon gjorde smörgåsar och hade kakor för vår teatime då alla på The Painting Department på Royal College of Art samlades en trappa upp för att hastigt dricka hett, svart, mjölkigt, sött Ceylonte.

I ögonblicket späder jag inte med mjölk eller sötar med socker (har jag aldrig riktigt gillat) utan brygger i kanna (har några stycken, men en är reserverad för ceylonte, den bulliga, kantstötta, glasyrspräckta kannan, ingrodd med svarta beläggningar på insidan, aldrig diskad, bara sköljd med kokhett vatten emellanåt)

Uppskattar den lite råa smaken av svart te, som att gnugga jästa teblad och ändå känna klorofyllen stiga i gomvalvet och upp i näsvindlarna. För att få absolut mest ut av te ska man hälla det i, eller ösa det med, en tesked (en riktig tesked är som en mindre flat kopp) och så hastigt dra in vätskan så att munhålan helt sprayas av brygden. Då gränsar även det råaste teet allt annat te, även de finstämnda gröna, eller finskuren Oolong. Jag kan emellanåt även estmera vardagligt påste och då gärna parfymerad Earl Grey eller Twinings chokladiga, efterrättsgoda Voyage.

Okey, kan nog också tycka att ett latakiarökt "korvte" kan vara trevligt att brygga emellanåt, matigt och passar för ensamhet, Lapsang Souchong med bränd tall och gran, oljigt, tjärigt, aromatiskt.

*Vi träffades aldrig då, men vi var på samma plats i samma tid, på tandtemplet i Kandy på Sri Lanka. Idag träffas vi ibland under ceremonier på Buddhist Vihara i Jacobsberg och där är han vad vi i den kristna världen kan kalla för Prior , huvudansvarig andlig ledare; Bhante Ven. Kirindigalle Siri Dhammaratana Nayaka Maha Thera. Märkligt att vi träffats i en ny tid, på en ny plats, bara det känns väldigt buddhistiskt, tycker jag.

Saknar Kurt Ullberger. Påmind om honom genom ett träsnitt

Det fanns en man som var viktig för konstnärer och konstlivet under många herrans år. Han var Gotlänning och konstnär och fackligt aktiv inom konstnärsorganisationerna och inom socialdemokraterna, Kurt Ullberger.
Lärde känna honom redan 1978 då jag jobbade bland annat med konstrecensioner en sommar på Gotlands Tidningar under Rune Jacobsson.
Jag skrev om Ullbergers utställning han hade på Claudelinska huset i Ljugarn. Det var väl inte en alltför snäll recension, eller snarare långt ifrån inställsam och mjäkig.
Mångfalden bland hans bilder gjorde ändå att jag mötte honom med största respekt, för det fanns en övertygelse och iver i allt han gjorde och många av bilderna svängde något alldeles förbannat av jazz. Tror vi hade det gemensamt att vi båda spelade klarinett (har precis tagit fram min och spelar om kvällarna i det välljudande akustiska rummet som vi kallar ateljén högst upp i huset).

Jag minns en natt vi fastnade hemma hos Kurt i Hamra. Det var en natt som flödade av brännvin och av det mest fantastiska tilltugg. Vi var tre i konsten och musiken. Det var jag, Kurt Ullberger och Björne Selder. I gryningen körde vi över åkrarna hem till mig (preskat). Och vi spelade och sjöng och pratade konst, självfallet oense i allt.

Det där var nog före min artikel i GT och Kurt. Efter artikeln var det inte sig så likt. Han kom fram till mig på Konstnärsklubben, där vi båda var ledamöter, och tittade stint på mig. "Du Lager, nu jävlar ska du få". Så fick jag en lätt spark på smalbenet.

När vi tog över ateljévåningen hittade jag en kitschig lampa, ljuskrona i plast och glas. Jag köpte den för 470 kronor på Röda Korset i Danderyd. Samtidigt, när jag var där, såg jag ett inramat Kurt Ullbergerträsnitt. Kunde inte låta bli att köpa bilden. Inte för ovan sagda utan för att den är så djävla bra och annorlunda.

Nu ska jag snart hänga upp den i närheten av ljuskronan.

Mognar tomater i skafferiet

Det är precis innan det vare sig bär eller brister. Har man inte tomaterna i växthus så MÅSTE de in nu vare sig de är mognade eller ej.

Hemma hos oss har vi förmånen av att ha ett riktigt skafferi. Faktiskt två eller tre eller fyra om man så vill. Skafferier som håller torrvarutemp året om. Hela husets alla smyger är ventilerade och med hyllsystem, men det är skafferiet närmast köket på bottenvåningen som vi använder.

I veckan, precis före frosten, skördade vi tomaterna på vår enda tomatplanta som jag köpte på Väsby Hembygdsförening i våras.
De är bara att ta in och lägga på fat, på några dagar är de ätmogna. Obesprutade och naturligt uppdragna mot den gamla statarlängans södervägg.

Under kommande "skrivarvecka" blir det pauser ute i trädgården. En stor asp har ramlat ner rakt över köksträdgården. Det negativa är att arbetet där försenas och staketet måste repareras, det positiva är att vi kommer att ha rejält med ved till nästa vinter.

I morgon kommer ungarna hem och äter de inte upp alla tomaterna räcker det kanske till att sylta de små gröna och koka ketchup på resten, eller en tomatsås att frysa in i portionsförpackningar.

Jätteroligt att skörda när man vet att man inte får äta.

Vackra pumpor, primörstorlek på gula och röda och vita betor, mangold som är alldeles krispig. Det är sista skörden i mitt gamla land. Samtidigt ska jag göra nya bäddar efter ett våldsamt misskött år i det nya landet. Kirskålsrally bland grävtagen. Ser det som bra träning. Sedan tänkte jag försöka mig på att lägga en ny bädd enligt beprövade metoder.

Rafsar upp gräsytan med fräsen, lägger över pappkartong, häller på kompost eller förlorad ensilage, brunnen hästskit över detta och så gräsligt mycket halm. Bädden kan gärna bli en halvmeter hög. I vår spettar man ner hål för sättpotatis och bondbönor och täcker upp med lite trädgårdsjord. Nästa höst ska bädden kunna grävas...sägs det.

Tänkte på det här med skördandet och min slimlineidé på itrim med 800 kcal om dagen som högst. Jo, det ska väl gå bra, pumporna går att frysa efter tillagning. Betorna lägger jag in. Bönorna picklar, mangolden. Förra året förvällde och frös jag den och den förlorade av användning. Kanske kan göra en kimchi. Någon sa att det bara var att hacka och lägga i bunke, röra varannan timme så att det blir lösfrys och så är det bara att ta för sig när det behövs. Alltså 24 november ska jag ha nått mitt mål och förändrar mitt sätt att äta (Nej jag är inte matstörd!!!!) Då ska jagh också ha blivit 33 kilo lättare. Okey, jag är på god väg, men tvivlar en del på målet. Tror inte det funkar (trots att jag är överbevisad, men 33 kilo ÄR djävligt mycket)

Ni som vet att jag har en jordkällare på tomten vet att den är så gott som nyrenoverad, MEN det behövs en del detaljer för att få den att fungera så det får anstå till i vår)

Skördesoppa på mangold, tefatssquash, svamp och gullök

Jag befinner mig i ett läge där mat inte längre estmeras. Alltså inte i något slags sjukdomstillstånd utan fram till den 24 november går jag runt på en diet omfattande 800 kcal per dag. Det är alltså en självvald och kontrollerad svält med en kropp som går in i ketos, där mycket lägger sig till vila, andas, tar sats och minskar i vikt och omfång.

Tillhopa med intensiva pulserande träningsdoser dagligen har jag minskat med 7.5 kilo på 16 dagar. Nu ska jag inte ställa mig på vågen förrän efter ytterligare 16 dagar. Mår utmärkt, men dofterna från matlagning och vardagen är lockelser.

Lager och Pacal Barbot tillhopa på Exklusiv Råvara på Högberga
på Lidingö i helgen som försvann

I helgen som var hade jag förmånen att få umgås mycket med Pascal Barbot, en av världens främsta kockar och i sällskap med Björn Frantzén och Exklusiv Råvara, projektet som samlar producenter och kockar kring ett försök att ta fram gamla sorter och raser med större smak, annat textur, större mognad och varsammare hantering. Under Frantzén/Barbots middag satt jag vid sidan av och knaprade på en 200 kcal "nutbar" från itrim. Men det är som sagt självvalt och nödvändigt och ett resultat av alltför många år av vällevnad.

En av Pascals rätter med en färskost från Löfsta, kompletterades vid serveringen med en buljong.

Hemma idag var det trots allt ingen direkt ansträngning att hitta till en god middag, inte minst för att landet är fyllt av mognat grönt.

Det fick bli en skördesoppa.

1 liter fint skuren mangold
8 stora champinjoner
1 halv gul lök finhackad
en liten tefatsqsuash
7 dl stark hönsbuljong
3 cl äppelcognac
svartpeppar
1 msk sockerrörsvinäger
1 msk fisksås
1/2 msk svampsoja
3 skivor rimmat sidfläsk

Det är egentligen inget märkvärdigt, men fräs mangold, lök och fint skuren squash i smör och i het panna. Skicka i spriten och tänd på och låt brinna ur. Lägg i svampen skuren i bitar och låt allt puttra mjukt. Lägg över i en soppkastrull och häll över buljongen. När  det kokar upp mixa med stavmixer, smaka av med syra, fisksås och soja. Peppra.
Skär fläsket i små kuber och stek hårt. Deglasera pannan med lite vatten och mixa ner grisflottet i soppan. ervera med lite fläsk på toppen och hårt bröd med smör.

Egenodlad majs och en köttbulleröra med egenodlade grönsaker, vardagsmat...

...och åtminstone August njuter.

Tomaterna växer och mognar efter husgaveln

(Under middagen i kväll höll jag, till godo med en chili sin carne som jag kryddade med thaichili, 200 kcal,och det vore att ljuga att säga att det var gott)

Utsökt glädje i ett möte och imponerande om mat från Hunan

För en väldigt massa år sedan gick jag på Royal College of Art i London och i sällskap med en bergenser, Jan-Erik Willgohs. Vi slog väldigt mycket följe och skaffade senare en gemensam ateljé i Stockholm, umgicks i sammanhang ingen längre vill veta något om och följdes genom äktenskap och skilsmässor. Inte minst ställde vi ut tillsammans och målade ihop så inihelvete.

Genom åren har vi givetvis haft kontakt, men vi har inte setts på 30 år. I veckan yppade sig tillfället och vi stod på Västerlånggatan i Gamla Stan i en lång, makalös återförenande kram. Plötsligt hade ingen tid passerat alls, märkligt att 30 år kan vara så kort.

Tyvärr blev mötet alltför hastigt, men nu har vi alla fall träffats och...ja, Bergen finns det ju alltid också gastronomiska anledningar att flyga över till. För det märkliga är att jag till en del sadlat om och skrivit kokböcker. Jag gift mig och har tre barn med Rodjana från Thailand som är kock (förvisso hunnit skilja mig också).

Jan-Erik med Feng Xian Lin och hennes kinesiska förläggare
under en lunch tillsammans med mig på The Flying Elk i Gamla stan

Jan-Erik är sedan många år är gift med Feng Xian Lin, kulturhistoriker, kalligraf, kock och konstnär från Hunan i Kina och självfallet var hon med vid vårt återförenande. Tillsammans lever de tu med respektive söner med ett ben i vardera kulturerna. Tillsammans har de förenats i en bok om mat och kultur i Hunan, på norska. Jag förärades boken och tänka sig, äntligen den originala maten, den rätta smaken, de självklara råvarorna och kryddningen som får allt att lyfta. En enkel bok med bakgrunder och genomsiktlighet till historien, återknytande till den tid då vi själva här i Norden ristade runor i sten, mens man i Kina skrev recept och de vackraste poem med pensel i vacker stil på siden eller bamburibbor, och allt finns bevarat.

Nu väntar jag bara på ett normalt kosthåll (tio veckor kvar) så att jag kan böja pröva recepten ur boken. Funderar på att ta en tur till Bergen i sammanhanget, eller kanske till Kina, Why not?

Svampar som skulle kunna göra mig både mätt och rik, men även död.

Ja hallå alla svampkunniga i vänkretsen. Börjar med två olika arter (som jag tolkat det) som växer i gräsmattan, den första helt öppet och ogenerat, den andra i halvskugga och sammangyttrade. Någon som vet?

Första anblicken ser den ut som ngn slags riska

Så här ser den ut undertill och...

...så här växer den ogenerat mitt på  gräsplanen.

Den andra arten ser ut så här von oben...

...och så här undertill med en gulkramsig strumrest/ring
dessutom växer den gyttrad i halvskugga som nedan:

Ja vad sägs, inte smakat, inte brutit inte kollat sav inte tjeckat konsistens.