Jag gick på det igen - trodde jag köpte isterband, men fick grynkorv av dålig kvalitet

Ja, ja, det fick väl duga ändå, men jag kände genast när de var ostekta att det var något som inte var rätt. Påminner lite om paradoxen i René Magrittes "Ceci n'est pas une pipe". Det stod "Isterband" på paketet från Charkdelikatesser och det såg ut som "isterband", men är det "Isterband", nä!

Ungarna som tog första tuggan sa - "det här är inte isterband, det här är vanliga band, grynkorv".

"Det smakar taskigt hemlagad korvkaka".

Dagens ickeisterband med grädd och Philadelphiaoststuvad brysselkål och lättkokta smörsvängda vaxbönor. Det hade varit roligare att inte bli snuvade på isterbandssmaken.

Fenomenet är tråkigt och en nedmontering av vår matkultur. Isterband som företeelse är vi förvisso inte ensamma om i världen, vilket det sammantagna jag skrivit i ämnet ger en hint om, men att i smyg ta bort syran ur isterbanden är som att ta bort pipan från en Magrittemålning och fortfarande ha texten kvar.

Renoverad tredelad 50-talslampa (?) lyser bra och doftar bakelit

Den brukar bli alldeles kexig och fnasig, bakeliten. Den här är som ny och doften när den blir varm är hela min barndom i ett paket.

Vi kom över lampan för några år sedan, gratis. Den fick stå i vardagsrummet bredvid en läsfåtölj precis så som den är ritad för. Sedan började den konstra sig, blinka, glappa och så var det till slut bara en lampa som fungerade. Det är då man för länge sedan skulle dragit om alla elkablar i den. Men så kom flytten emellan. Lampan blev stående. Idag satte jag skruvmejseln i alla dessa småskruvar som håller i, täpper till och håller ifrån, allt för att nå upp till den S-märkningslapp av klisterpapper som fortfarande sitter kvar på en av skärmarmarna.



Under den svarvade foten sitter en tung gjutjärnsplatta. På den står det "Made in Sweden" och så bokstäverna N överst och under AF följt av T3.



"Sockerbitar" och "Krympslang" fick ersätta över 40 år gammal isoleringstejp, de gamla ruttna kablarna ersattes med nya moderna och säkra.

Jag inbillar mig att dessa skärmar är original?

Så här ser det ganska förskräckligt ut med de nya snålenergilamporna monterade i de gamla tryckknappshållarna, men allt igenom det elektriska är det nu helt nytt och snållamporna syns inte när skärmarna satts på. Okey då, det är inte riktigt samma varma ljus som med 60-wattare, men det får man väl ta.



Färdigt, fungerar och är djädrigt snyggt, hmmm få se nu, måste möblera om för att den ska hitta sin plats.


Om det nu är någon som vet mer om den här lampan, tillverkningsår, vad signaturerna under på järnplattan står för så tveka inte att kommentera eller höra av Er!!!!

Senhöstens trädgård när normaltiden ätit upp ljuset

Envis viol tar ny tid i gammalt ljus

Vi tog oss upp med en säck löv att lägga över komposten som sjunkit betydligt på en vecka, det är full fart där inne och det doftar höst på riktigt, mulnande mylla.

August började omedelbart att gräva där han tyckte jag missat de rakaste linjer.



Sparrisen har gulnat, det mesta är visset, det är över.



Förra året, tidigare än nu sådde Kubbvete, utsäde från ett enda ax. I år räcker utsädet till en hel odlingsbädd och redan har vetet kommit sig, stretande mot första frosten, mörkret och annars blöta vädret.



Jo, det finns en del att skörda, Björnbär, alltid sist, söta, becksvarta, smälter i mun så här års och August är först fram att hämta dem.

Das Lied von der Erde och Yum woon sen Plahmuk (Het bläckfisksallad med glasnudlar) Plötsligt blev det allvar en vanlig lördagskväll.

Senast jag tog mig mod att lyssna till hela och fullständiga Das Lied von der Erde var i min gamla ateljé i Sollentuna som jag delade med en Mahlerentusiast. Jag delade ateljén med norrmannen och Bergenseren Jan Erik Willgohs. Vi lyssnade tillsammans på Mahler från ett raspigt kasettband. Åren innan hade vi tillbringat tillsammans i London på Royal College of Art, det var en tung och befriande tid. Det har inte blivit mindre betagande att lyssna på Mahler sedan dess. Man skulle tro att 35 år skulle gjort något, visst, jag har förändrats, men inte Mahler, det malande vackra tungsinnet, den mörka döden, den skimrande ångesten och de orientaliska vackra mötena är desamma, svidande och berörande.



Michael König och Ann Sofie von Otter förmedlade en makalös helkväll, nåja, en och en halv timme, tillsammans med radiosymfonikerna och Daniel Harding. Sista slutackordet togs för en timme sedan, jag är fortfarande kvar i musiken. Det fanns en så tydlig koppling till de tidiga ateljéupplevelserna, då när jag anser att jag vågade "ta i Mahler" första gången.

Det behövdes en riktig smakstärkare för att förstå att jag åt och eftersom det låg bläckfisk i frysen och "skräpade" så blev den en thailändsk het sallad med glasnudlar. Het så in i helvete egentligen och alldeles underbar.

(en sak saknades, vitlök. Det låg några intorkade på botten i kylens grönsakslåda, hade väl givit en tunn smak av vitlök men samtidigt en smak av dålig vitlök och kylskåp så jag gav fan)

Yum woon sen Plahmuk.
(glasnudelsallad med bläcklfisk)

Ta ett nystan glasnudlar och släng i iskallt vatten några minuter. Koka snabbt upp vatten i en vattenkokare och häll över bläckfisken som rensats och förberetts. Dela några söta tomater och hacka vitlöken som saknas. Plocka bladselleri och skär en lime att använda. Skär chilli i tunna skivor och plocka fram fisksåsen.
Fiska upp bläckfisken när den fortfarande är mör och släng i glasnudlarna lite snabbt. Se bara till att de är mjuka rakt genom, tar högst några minuter. Sila från och lägg upp på fat. Blanda med alla övriga ingredienserna. Salta med fisksås.

Tomaterna i bild är mina sista egenodlade, nu är det slut, nu är det normaltid

Släpp kräftorna loss det är vår

"Stöd inte detta vidriga brott!!!!

Djuraktivisterna har tydligen börjat med ett nytt grepp för att kommunicera. Den här lilla lappen ovan hittade jag på anslagstavlan i Rotebro idag på morgonen. Handkopierad, handskriven. Ett uttryck, en vrede, en vilja - ganska rörande bra egentligen. Påminner mig om poeterna som skrev små handskrivna dikter och knycklade ihop för att lägga i folks fickor.



Åt mina absolut bästa havskräftor någonsin för några veckor sedan på Frantzén Lindeberg. Havskräftor som tagits till Stockholm och Gamla Stan levande, vilket naturligtvis inte är en självklarhet. Kräftorna, med spelande friska antenner, förevisades gästerna och exakt en minut senare låg de på tallriken som en tartar - en adenosintrifosfatmättad servering som gav en otrolig sötma. Där är det snabba och samtidigt okomplicerade avlivandet en förutsättning för det goda resultatet. Här avlivas den etiskt genom att huvudet doppas i friskt kokande vatten. Frankt uttryckt kan man säga att kroppen lever vidare utan att huvudet vet om det. Stjärtens kött rensas, hackas och serveras med tillbehören omedelbart.

En avlivning av ett djur är alltid förenat med krav på etik, men också förenat med vår njutning och av vår överlevnad. "Gastronomi gör lite ont", brukar jag säga och håller fast vid det.

Styrelsemöte och fläsk med smörade linser

Hittade riktigt fett rimmat sidfläsk på konsum (!) och tillsammans med smörade linser blev det gårdagskvällens ensammiddag hemma. Lagom sälta, lite hårt stekt med smak av vitlök, vitpeppar och rostad mortlad chilli. Linserna värmda i smör med någon matsked av stekfläskflottet. Äggen stekta i det heta flottet, tillräckligt för att vitan ska bli fritterad i de fransiga kanterna och bubbla upp som blåsor kring vitan.

Nu är det på riktigt igen, hösten är här med de becksvarta kvällarna. Rotsundastugan är den varma och sällskapligt rogivande punkten i Hembygfsföreningens tillvaro uppe på Hersby Hembygdsgård. Kom Dit nån gång.

Det där avslutade kvällen efter en långkörare i Styrelsen för Sollentuna Hembygdsförening med riktigt bra planläggning för den närmaste framtiden. En litteraturafton står för dörren närmast i Viby Herrgård som håller öppet hus hela dagen med musik och visning av huset för dem som vill och som sedan kanske kan hyra stället för konferenser, möten, fester, middagar - en av fåtalet miljöer med festkänsla som är till uthyrning i kommunen. Så inväntar vi vår traditionsenliga julmarknad i början av december - en hel del planering alltså. Under våren står det nu klart att vi utnämnt den 12 februari till bröddagen i kommunen som inleds med brödbakning i 1800-talsugnen i Rotsundastugan. Bröddagen genomförs i samarbete med Turebergskyrkan. (mer om allt detta kommer att komma).

Plötsligt håller det på att bli kväll igen, dagen tog bara vägen, men vart?

Nu kastar bloggarna ketchup på varann!

Halkade in i ketchupsörjan nyss när jag läste Krubb där Jesper inte drar sig för att bli riktigt arg på en bloggare i lånta fjädrar, en som använder bloggsfärens alla fördelar för att sprida en åsikt eller en mening, kunskap eller förstånd, men som i det här fallet är en marknadsförare och kommunikatör på ett större italienskt matföretag och ondgör sig över en annan bloggares mans hemgjorda tomatketchup och fäbless för konkurrenten Heinz.



En bloggsåpa under uppsegling?

Kul läsning är det i all fall. Den som är mest indignerad är Matilda Mondolfi som kränkt Annika Ingmarssons mans ketchup.

Men så här är det, att ketchup inte alltid kan räkna smakkvalitet efter mängden tomater den innehåller lika lite som viss korv kan anses vara bättre som korv betraktad enkom för att den innehåller en större mängd köttråvara på bekostnad av smaksättare och fett.



Själva begreppet "ketchup" innefattar just det är en sås tillverkad av flera olika ingredienser. I många fall och i ursprunget som inte äger prefixet "tomat" av soja i olika fermenteringsgrader samt kryddor och i förekommande fall också vinäger eller ättika.

Tomatketchup följer en gammal såstradition som vi ärvt från Sydostasien, Kina och Orienten. En fantastisk "ketchup" i arvet är kryddsåsen som togs av engelsmännen från Indien under "den goda stora imperietiden" och som så snart den uppmärksammats i Moderlandet kallades "House of Parlament" HP sauce. En Ketchup som har mycket större likheter med originalet än vad västvärldens tomatketchup har. Ironiskt nog också ett Heinz-företag.



När vi pratar om originalitet så platsar Heinz tomatiserade ketchup in i denna med råge. Den första tomatketchupen kom nämligen redan 1876, inspirerad från den orientaliska kryddningen och också inspirerad från att den tidens mat (liksom dagens) gjorde sig bättre, till och med förtärktes med en syra balanserad av tomaternas umamitoner.

Många har sedan dess känt sig kallade att göra tomatsås på liknande vis, men sällan eller aldrig uppnått samma resultat. Ett gott försök gjorde Felix som var det varumärke under vilket ketchup introducerades i Sverige 1956. Idag finns det en uppsjö olika slags ketchup under en hel drös, under inte sällan obskyra, varumärken där innehållsförteckningen är skrämmande läsning.



Tomatketchup ÄR en blandning av olika ingredienser, den godaste naturligtvis med RÄTT blandning för just den RÄTT man avser att äta den till. I Thailand görs till exempel en sötsur sås till den grillade fisken med hjälp av en sötare tomatkechup vilket förvånade mig storligen under ett jobb för Allt om Mat med gamla Edsackakockarna Mauritz Lind och Kristian Jonsson. Vi stod i en fiskdoftande hamn och lagade mat på en gasolspris alldeles vid kajen. En liten vacker tonfisk rensades och kokades hel i olja efter att ha jackats med en vass kniv och gnidits med lite vitlök, vitpeppar, soja och fisksås. På thai heter rätten Pla Preaw Wan. Fisken togs upp färdigfriterad och oljan hälldes från. Det som resterade i woken blandades med vitlök, tomater i bitar, grovt skuren chilli och söt annans i bitar. Stänk på mycket fisksås och montera ihop med Heinz tomatketchup. Lägg i gul lök skuren i båtar och låt koka samman något. Häll sedan över fisken (testat detta hemma i köket på röding - helt fantastiskt gott) och lagat något liknande i vår lokala TV-kanal här hemma, femton år efter att vi stod där på kajen och lagade maten för Allt om Mat. TV-inslaget kan tittas på här

Alltså, för att återknyta till grälet i bloggvärlden och stackars Annikas man som ställt till genom sin egen hemgjorda ketchup så är väl för sjutton allt tillåtet och roligare om det görs som eget än i importerade flaskor, eller?