Föräldrabyte!

See You monday!

En dag bara sådär med plättar, picklade bönor och nybrutna rosor

Att jag skrivit så att jag fått en infernaliskt värkande ledinfektion i vänsterhandens tumme kan man försöka bortse från när vardagen har andra och stora kvaliteter. Den där infektionen brukar komma och gå, men nu är det mest komma och djävligare än någonsin.

Barnabyte i morgon från skola och dagis. Märks på August att det är lite final på hans nio dygn med mig. Då vet han att jag bli lättcharmad också och att han bara behöver lägga huvudet på sné. Det gjorde han i morse: "Snääääälla pappa, kaaan jag inte få plättar". Det är klart du får plättar till frukost om du vill!



Så började dagen innan vi gick ut i hösten trots de nybrutna rosorna, rosor från trädgården där de är de ensammaste kvar att blomma för fullt, men så gör de till jul om det inte blir för svinigt. Förra hösten kom vintern tidigt och en morgon var det 17 minus när jag gick förbi för att se att allt var som det skulle. Rosorna stod vitrosa och krispiga av kylan. Det sjöng om dem när jag petade på dem och de exploderade i sista skärvor.



Hade kålpudding framtagen från frysen som havererade så att den blev till en kål och köttfärsröra istället med fermenterade sojabönor, chili, lite fisksås och soja. Stuvad brysselkål med vaxbönor till och så en smakbrytare av Guds Nåde, picklade brytbönor och vaxbönor om vart annat. Idén fick jag för flera år sedan genom Pia Bendel

August, Alma och Lovisa älskar de picklade bönorna. Jag höjer rösten och säger "Spara nu vi ska ha till julbordet" utan att de lyssnar, snart slut i burken alltså.

Sommarkläderna har idag sorterats ut och åkt upp på kallvinden tillsammans med hyllplan och redskap som inte ska användas förrän värmen kommer tillbaka. Det känns luftigare i huset nu, men ännu är det en del kvar innan vi format vårt livsrum till så vi vill ha det.

Nu ska jag återgå till en övertrött August och en värkande hand.

Dahlströms kåseri i Ystads Allehanda om Tabberasets historiska och Stockholmska gås, begås bäst den 10 november Yes Yes!

Läs och begrunda det vännen och kåsören tillika kulturchefen Robert Dahlström skriver i landes sydligaste organ, Ystads Allehanda. Allt detta appropos en mångårig diskussion vi haft om maträtters originalitet och härkomst.

Länken här.

Åkte flyg lagat med silvertejp och tyckte det var ganska kul

Jag kom och tänka på det här när jag läste SvD idag om Ryan Air som tydligen förstärk ett fönsterskydd med silvertejp. Jag tycker det säger mer om silvertejp än Ryan Air.

För några år sedan var jag i Laos. Kom dit via Thailand och via bil. Nu skulle jag tillbaka till Bangkok. Flygplatsen i Vientiane är fullkomligt magnifik. Förvisso överdimensionerad, (byggd som hjälpprojekt av Japan) men en synnerligen vacker byggnad som inte heller saknar det som de flesta flygplatser idag bygger bort av säkerhetsskäl, en utsiktsplats där man kan sitta och överblicka de få starter och landningar som sker här varje dag.

Gaten var befolkat av ett tiotal resenärer. Jag sneglade ut mot uppställningsplatsen och såg att det var en av Lao Airlines gamla British Aerospace som skulle ta oss till Bangkok. Kändes som Bromma till Malmö bara det att knarren på plattan kanske sett de bästa av sina flygdagar. Okey, jag har flugit värre turer än så.



Väl inne i planet och ganska nedsuttna säten med tobaksdoften kvar noterade jag i förbigående att mycket av inredningen satt fast med...just det ja...silvertejp.

20 minuter före utsatt avgångsstid ryckte det till i planet. Dörren stängdes samtidigt som planet backades ut från pirarmen och motorerna brummade igång.

Sådär ja, tänkte jag, det var katten så bråttom det här verkade. Kanske stressade av en bra slot till Bangkok, det är okey.

Så sneglade jag ut på vingens undersida (det är ju ett toppvingat plan och där var även de nitade fogarna förstärkta med silvertejp...gansk mycket tejp var det också.

Eftersom jag skriver det här nu så gick det alltså helt problemfritt vilket kanske inte varit fallet utan tejpen. En tejp som tillhör livsförutsättningarna numera i bilen och hemma. Tack Gode Gud för silvertejp!

Blodpudding förtalad som radhusbiff

Nu skulle jag, till den här bilden, helst ha berättat om hur grisen slaktades, hur blodet vispades, hur rågen blivit mald på Sollentuna Hembygdsförenings vindmölla i Överby och hur dofterna av alla juliga kryddor som hör blodmat till spred sig över hela Hollywood där vi bor. Men det kan jag inte. Inte för att det redan är gjort här och här utan för att det vore en lögn

Nu gjorde vi så här istället att vi gick till Konsum och köpte blodpudding som var inkapslad i plast och kostade tio kronor biten, vi köpte två. Och dessa kalla, lite fuktiga, och till synes oaptitliga små stycken skivade vi med möda (för de klistrar fast vid kniven så förbaskat (ett knep är att spola kniven i kallt vatten mellan varje skiva).

Så stekte jag och ungarna tärnat sidfläsk (svålen ska skäras bort och den spar vi tills vi har tillräckligt att lägga på ugnens galler att torka i 70 grader under ett dygn tills knastertord och glasskivehårt. Då bryter vi det i munsbitar och friterar i olja. De pöser upp och blir luftiga, salta, smakliga och spröda.)

När sidfläsket börjar ta färg (det ska INTE vara knaperstekt och kännas vasst i munnen) öser vi i tärnat svenskt äpple (Aroma) som får gå med sista minuten i stekfettet tillsammans med fläsket. Så silar vi från och häller tillbaka det nu äppelsmaksatta heta fläskfettet och steker blodpuddingen kort i detta. Blodpudding ska vara lite krispig på ytan och sedan varmt, mjukt och smakligt på insidan.

Så ja, av "radhusbiffen" blev en smaklig söndagsmiddag som liksom alla andra middagar Vi är noga med att äta alla tillsammans, jag och barnen) ALLTID inleds med vår montessoridagismedlem August som ALLTID högt och tydligt säger: "Händerna i knät alla", "Såja - Smaklig måltid, tack desamma". och Gud Nåde den som inte högt och tydligt läser med honom. Så blir vi samlade och tränar vår tålmodighet genom att för ett ögonblick likt japanen i "Tompopo, nudlarnas drottning" föst mediterar över det granna melerade feta fläsket för att göra sig själv suktad, läntansfylld och förberedd att smaka.

Nysådda palsternackor och vemodets kompost

Där ligger nu hela odlingssäsongens bladverk trötta och förbrukade, frostnupna och skrynkliga doftandes den råa höstens fördärv. Det ä'r vemodets kompost, men också tröst för det nya odlingsåret som omedelbart i och med detta tar sin absoluta början. Nu ligger jorden kall, svart och blank, grävd och förberedd utom fåran där gurklisten var alldeles nyss.



Jorden bättrad, lukad och redd redan nu och i rader vilar tidig sådd av palsternackor, dess frön som är så känsliga för ålder att man alltid måste ha de färskaste. Tycärr är det inte mina egna utan köpefrö med långt utgånget datum så vi får se, sådde tätt, tätt i förhoppning att var femte tar sig och blir något av. Återkommer med rapport på vårkanten när snön vikit ner sig och givit odlingen en chans.

Odd Nerdrum ett genialiskt fenomen på Edsvik

Eftersom nu Aftonbladet sent omsider kommit med en recension av Odd Nerdrums utställning på Edsvik finner jag det lämpligt att lägga upp min egen rapport från utställningen igen. Tidigare publicerad på dagen före vernissadagen den 30 september:



Det är inte utan att man kan hysa en beundran för Odd Nerdrum. Hela sin karriär har han lyckats vända belackarnas beskheter till varumärkesstärkande element i sin marknadsföring. Den nyligen avgjorda domen för skattebrott är inte undantagen den genialiteten, samtidigt som man undrar "Vem bryr sig",

Jo det är nog en och annan som bryr sig, Nerdrum har tillskyndare, en hel hord av beundrare, en stor köpgrupp som lägger ner miljoner för att få en målning.

Jag träffade Odd Nerdrum första gången 1974 på Kunstnerenas Hus i Oslo. Jag kommer till och med ihåg vad det var för människor runt omkring, hur ölen smakade i munnen och hur vädret var.

Jag, Bjarte Ulfstein och Vibeke Vestby, en som jag glömt namnet på och målaren Jan Radlgruber satt på terassen, vi hade precis hämtat varsin halvliter och det var ett gnistrande solsken. Jag hade bott i Oslo knappt året och hade bara hört talas om den excentriska och smått besatta målaren Odd Nerdrum. Jag hade redan då en uppfattning om honom för jag tillhörde det andra gardet, de som upplevde sig själva utveckla den norska modernismen (jo så seriöst tog vi oss själva och det var kul)

Så hade vi nästan druckit ur och Nerdrum kom, redan på den tiden omgiven av sina beundrare, han gick alltid i grupp och enligt Skavlan på TV fredag kväll gör han så fortfarande, 37 år senare.

-Hallo Rembrandt, gastade Radlgruber. Nerdrum tvärvände och stirrade Jan i ögonen. "Din jävel", sa han och det var inget man kallade den vältränade och fenomenale tecknaren Radlgruber som reste sig och tryckte ner Nerdrum på stolen vid vårt bord vare sig han ville det eller ej. Samtalet var från början riktigt skrikigt och otrevligt. Sedan sa Odd plötsligt att han skulle bjuda på öl och vi blev sittande tills det mörknade och vi pratade konst på ett vettigt sätt. Vi pratade ursrpung och teknik, forskning och framförallt "varför".

Detta "varför" speglade den större frågeställningen om varför man skulle måla precis som de gamla mästarna från 1600 talet eller ännu äldre, "varför". Jag tror vi inte fick annat svar än att det var ett väl beprövat uttryckssätt, men jag tänkte att uttryckssätt ska vara allt annat än väl beprövade i slutänden. Rembrandts sätt att måla kan inte sägas vara väl beprövat annat än av hans generationskamrater och som möjligtvis en grund att stå på för framtida generationer, men att applicera allt i varje samtid är överflödigt!.

-Men jeg er enig med dej om en ting, og det er att det är nødvendig att vite nøyaktig hvordan det gjøres. Men att gjøre det en gang til er bare galt, slog vi fast till Nerdrum. (Man kan fråga sig vem som hade rätt och vilka som hade fel. Läste i tidningen att Nerdrum är god för flera 100 miljoner norska kronor, det är ingen av oss andra)

Nerdrum dröp så småningom av.

Vi sågs några gånger till på olika debatter och på utställningar, inte annars.

På en av utställningarna då, kunde jag konstatera att om man en sett ett litet urval Nerdrums så hade man sett allt. Den känslan har jag fortfarande.

Porträtt efter porträtt hänger där i stora salen på Edsvik - det blir liksom lite för mycket. Ingenting verkar ha hänt på 36 år. Dessutom ser det ut att vara illa målat. Det håller väl ingen med om annat än mycket kritiska granskare. Jag tillhör ju dem som tycker Salvador Dali var en synnerligen patetiskt dålig målare. Men kan jag säga så om Nerdrum vars främsta sida ska vara den gamla tekniken? Ja, det kan jag, simpla undermålningar i tempera för ljus och skugga och sedan ganska så schematiska laseringar över som effekt. Det är långt ifrån Reembrandts eller Vermeer idoga mejslande i färgen. Nerdrum blir som efterapande förenklingar och det är märkligt att det just är tekniken som fällde honom för skattebrott. I ett antal målningar (tydligen ett 30-tal) började färgen krypa för att lösas upp och rinna av duken. Jag pratade tidigare om det väl beprövade. Det finns väl inga måleritekniker som analyserats så mycket som de holländska 1600-talsmålarnas. Recepten på färg och teknik är kassakåpssäkert. Märkligt att den som säger sig förvalta arvet så kapitalt misslyckas med just tekniken.

Hur som helst anklagas han för att ha tagit tillbaka de sönderrinnande målningar, målat om dem och levererat tillbaka till kunderna. Dettta tillhopa med att man hittade fem miljoner i ett bankfack utomlands riktade sökeljuset på Nerdrum och misstanke att han sålt målningarna på nytt. Det får vara hur det vill med den saken, men visst, det finns svagheter i bevisningen, hur man än vrider och vänder på det är inte konst vilken slags handelsvara som helst.

Ett av de "förlorade verken"

Lite elakt, och det är klart man kan vara elak, kan man väl säga, efter att ha sett de rinnande målningarna, att det är betydligt mer levande än de övriga. En av dessa finns med som exempel på Edsvik. De liknar väldigt mycket i uttryck de målningar Edward Munch målade och sedan ställde ut i trädgården för väder och vind. "Jag ger mina målningar en "hestekur", sa han, och visst, den där patinan blev en stor del i uttrycket.

Ska man då gå och se utställningen?

Självfallet!