Gripsholm och en historielektion

En underbar piontapet på Gripsholm

Makthavarnas Sverige - där är de bosatta än idag i borgen som porträtt.
Vi åkte dit - efterlängtat och till Grafikens Hus där jag själv är representerad och aktieägare.
Börjar man i tornets bottenplan och cirklar uppåt cirkulerar man också framåt i tiden. Med barnen i släptåg och i alla fall Lovisa som historienyfiken kunde porträtten berätta de besuttnas historia från Eriksson till idag.
Och några kände hon igen och vilade lite extra på.
Ovanför en dörr hittade jag ett porträtt jag tidigare aldrig sett. Ett självporträtt av Göran Brunius där han står med einsteinhåret flygande i vinden mellan två flygande yviga fåglar. Jag kom på att jag saknar honom och kan höra honom berätta bara jag sluter ögonen. Men han kunde ju inte bli hur gammal som helst - får vara glad över de år jag fick ha honom som en vän. Det slår mig att han nästan var dubbelt så gammal som jag själv.
Och Bullen Berglund kunde vi stå länge framför och berätta mathistorier, om Jussi Björling och Birgit Nilsson fanns en hel del att berätta som grädde på det historiska moset från Erikssonsönerna till idag.

Vi åt lunch på Grafikens Hus. Brockoli heter konstrestaurangen, men om lika låga krav sattes på konsten som på maten torde de inte finnas ett Grafikens hus. Oinspirerat helt enkelt - var har konstnärernas mat tagit vägen?

Småsniglar värre än mördarsniglar

Vi har fyra problem i trädgården - 1) ungdomsvandaler som välter vattentunnor, trampar ner planteringar och stjäl jordgubbar, 2) stora mördarsniglar, 3) rådjur som äter rosenknoppar, loiljeknoppar, kärleksört, rödbetsblast och sallad och 4) smö djävla sniglar i tusentals som renäter ärtskott, bönplantor och nu också stora dahlior.
Känner någon igen dessa små snigeldjävlar som slemmar sig fram i horder och äter rent in på varje bladnerv. Och vet någon vad i helvete man ska göra?

Vad är detta?

Det är klart att jag vet vad det är - jag odlar det av en alldeles speciell anledning och fram till så här långt har det tagit två säsonger.

Rensade två stora land igår kväll och lade ut rådjursodör som fortfarande "sitter i näsan" - luktar förfärligt, men när djuren plötsligt ger sig på rödbetsblastenoch tar alla rosenknoppar får det vara nog. Vad jag ska göra med småsniglarna vet jag inte än. Små djävla sniglar som äter ärtor och bönor innan de ens kommit upp.
Allt är sent, grönsakslandet ett moras...odlingströttnad.

Våra vackra vita pioner

När vi kom hem möttes vi av våra fullständigt utslagna pioner, rosa och vita, underbara att ta in.

Carl Larsson turistfälla

Det har gått fullständigt över styr i Sundborn.
Sist jag var där - för ordentligt många år sedan när jag bodde i Falun under titdigt 80 tal, var det ett minne av en nationalmålare som präglades av respekt. Nu är det tingeltangel, T-skirts med dilettantiska tryck, glassförsäljning och annatm bjäfs och tjafs och ett inträde som överstiger värdet av det man får se därinne i helgedomen.
Carl Larssons Sundborn drivs idag av släktföreningen - det borde vara ett allmänhetens arv att förvalta, dvs stat och kommun. Ge släkten vad de anser sig kunna kräma ur de närmaste 50 åren och köp loss Carl Larsson till folket, kasta ut månglarna och bevärdiga målaren med ett rent minne - eller kanske är det nedärvt, Carl Larsson själv var ju likadan.
((vi köpte en glass i Sunborn, inget mer.)

Thaipavlijongen i Utanede, Ragunda

Föremålet för våra dagar efter Indalsälven, det märkliga minnesmärket över Rama V som gick här och tittade på svensk skogshantering för över 100 år sedan. Vi har varit här förr, men aldrig så intensivt härligt.

Galtström - pinan och prövningen

Rostugnen i Galtström

Galtström är ett litet järnbruk innanför Njurundabommen på väg till Sundsvall. Idag pittoreskt - då förmodligen ett rökigt och hett helvete.
Vi åkte dit på vägen upp för att jag skulle kunna göra lite efterforskningar för en kommande bok och för att ungarna skulle få se masugn, rostugn, smedja och miljön.

Den mäktiga galtströmsmasugnen

Här bodde "min" skomakare och hans döttrar och fru. Han gjorde smedsmästarskor. Hans hus är förmodligen redan borta, ingen kan längre peka ut var bruksskomakaren bodde. Hans dotter blev luder i Stockholm, vackra Emmy muffen - det är så hon finns avbildad, med sin käraste ägodel, sin muff. Varje gång hon blir tagen i fängsligt förvar eller spinnhus så finns muffen listad bland ägodelarna.
Här i Galtström bodde hon när hon var liten, samma ålder som August. Jag vet att det här blir bra läsning!

Här i en grav vilar en liten flicka, Ida Elisabeth. Hon har förvillat mig. För jag hittade henne senare i Stockholm som vuxen. Samma föräldrar - skomakaren och hans hustru, samma trakt. Ida Elisabeth ligger här. Några år senare fick skomakarparet ett till flickebarn och döpte henne till Ida Elisabeth som om hon återfötts och det var vanligt att göra så i en tid där barnadödligheten var obegripligt stor.