Men det blir i alla fall vår.

Det är ju nästan så att våren springer förbi utan att bli noterad...vilket är ju förfärligt egentligen. Borde åka ut till "våra gamla jaktmarker" på Antuna och titta om tofsvipan kommit jämte sånglärkor, eller åka dit i natten och lyssna på ugglorna som brukade hoa där under tiden vi bodde i huset bortanför 52 hektar åker.

Igår när jag gick med Assar stack de upp under en villahäck vid Pingstkyrkan, årets första nässlor.
Allt snack om Covid-19 har gjort att mina vanliga vårar dväljs - de som jag brukar vara så glad åt, befriad. Nu tar hypokondrin över och jag dras med i sverigefallet där allt brakar och sätter mig i självvald karantän - men inget händer, inte ett uns feber..nävisst nä, senaste rönen är att man kan ha Corona även utan feber och utan några tillnärmelsevisa symptom alls.

Kom på att jag skulle glädja mig åt att vädret i alla fall känns gott, de där soliga dagarna och fantastiska nätterna, varmt och kallt, iskallt i mörkret.

Skönt med alla genvägar också man kan ta för att livet ska vara uthärdligt. Väntar på hemkörd pizza i ögonblicket och det är ju inte fel!

Tji fick ni virus!

Jag är ju glad i det här lejonhåret...

...men med tiden har det blivit väldigt slitet...

Det var så slitet så jag var tvungen helt enkelt. 

Någon herrfrisyr blev det inte. 

Kanske viruset ser på utanpåskriften att man ingår i riskgruppen så det är inte värt att riskera.

...så det blev till att gå till Salong Blå i Bromma och fixa...

...och så här blev det!

Utepickade ägg och bacon från Björks, intag efter tröttande vargtimme

Utepickade ägg, kul att säga, utepickade ägg…eller det heter väl ägg från utehöns eller nåt sånt.

Bacon från Björks i Färila så genomarbetade att de kan användas råa som pålägg.

Potatis, Asterix från Färila.

Alltså, sitter lite i självvald karantän. Efter åtta dagar i Hovra, nu drygt två dagar i Sollentuna. Har känt av hela virusregistret och nu när de säger att man kan ha det lindrigt så vetefan. Ingen feber tänker jag – men man behöver inte ha feber.

I alla fall, bra frukost, bacon & egg, kan aldrig vara fel. Och jobb har jag som går att sköta på distans. Idag mår jag alldeles utmärkt, men vargtimmen är besvärlig så en trötthet kommer krypande så här dags

Över 70 år sedan sist. Nu återbördas planlösningen av huset

Så här långt är listerna borta på kökssidan

 Det började med att vi såg ett foto taget någon gång i början av 1900-talet. Där stod några personer utanför ”vår” stuga i Hälsingland. En timrad enkelstuga och alls inte lik den som står här idag.

Fick information om att huset blev påbyggt under 40-talet med en våning och innan dess lyft för att få en ny husgrund av hålsten. Ser de gamla huggna grundstenarna liggandes lite här och var i trädgården.

"Baksidan" från köket sett.

Det är ett rejält jobb som lagts ner en gång i tiden med pappspänning.
Men se däruppe i takranden! Ljust grönmålad pärlspont.

I somras gick vi till Färila Hembygdsgård och där finns en enkelstuga vars utanpåverk ser exakt så ut som på det gamla fotografiet, bara att byggnaden är spegelfänd. Ett stort rum som rymmer allt, finkök, vardagsrum och sovrum. Bakom entréhallen en lite alkov, grovkök, slaktbod, eller kanske ett stort ”walk in” skafferi.

Pappspänning och tapet borta, ohyvlad gran frilagd

Planlösningen var exakt densamma som hos oss på nedervåningen undantaget en vägg med skjutdörr som löpte tvärs över köket från kanten av murstocken till ena kortväggen. Frågan var om den var bärande. Bakom tapeterna på den väggen satt tidningar från 40-talet, alltså härrör den från ombyggnaden.
Under sportlovsveckan började K riva masonit och tapeter i den ena delen av väggen för att vi skulle kunna komma åt och se träkonstruktionen. Vi kom överens om att fortsätta arbetet senare. Ks idé är att riva väggen för att framkalla det gamla stora köket för at få en stor umgängesplats när vi blir många här uppe.

Elen avstängd och elektriker på plats. Hmm, brandfara!

Nu blir det uppsäkrat med jordfelsbrytare och ny kabeldragning

Åkte upp förra söndagen i akt och mening att undersöka väggen ytterligare och kanske riva ner den.

Började direkt i söndags med att frilägga stommen vilket var lättare sagt än gjort. På väggen mot köket var det nämligen spikat med tusen masonitspik. På motsvarande andra sidan väggen var det pappspänt direkt på bräder av ohyvlad gran som var fästa mot stommen med dragnaglar i överdåd.

Väl frilagd kunde jag slå fast att bräderna var utan ”spänn” så de kunde bändas bort med kofot och rejäl muskelkraft.

Första brädan i måndags

Sådär ja, de tar sig

Äger handskar och borde naturligtvis satt på mig dessa, men nyfikenheten över att frilägga tog över med hur många stickor som helst att dra ur med pincett när väl tröttheten manade till sängs. Dagen efter, blåsor och inflammerade svullnader efter stickorna. Ja ja det får man väl ta. Min ”handartros” gjorde sig ordentligt påmind dagen efter, men glädjen över att ha ”brutit genom väggen” tog överhand.

Varje steg som jag tog dokumenterades, inte för mitt minne enkom utan för att det krävs två för en tango och halvparten av oss varit kvar i Stockholm under veckan. Alltså nogsamt dokumenterande och rapporterande, råd och dåd från Stockholms horisont.

Dags att kalla in specialister. Först på plats var snickaren Sven Nilsson på Sandberget. Han slog på stödpelarna och lyssnad och sa att ”Nej, det här är inte bärande”. Tvåa på plan var Daniel Åkerman från ”Gamla Trähus i Färila” som sa: ”Nej, knappast bärande” och som hade en hel del att berätta om husets byggnadstradition och detaljer till vilka vi ska återkomma längre fram för det är otroligt intressant. Det är bara en som han och jag själv då möjligtvis som kan falla i trans över ett dass från mitten av 1800-talet och bara njuta av traditionen i trähantverket!

...och det blev ljus.

                          

Trea var grannen Yngve Karlsson som kom när jag slagit ner en pelare och tyckt att taket ”slackade”. Han hade domkraft med sig (fantastiskt som folk ställer upp) och stagade taget så vi kunde få loss ytterligare en stödpelare.

Kanske lite väl försiktig att dessa två bräder skulle hålla
hela taket, men man kan ju inte vara nog försiktig
tycker jag, därför tre mycket goda "konsulter"

Lägg till bildtext

När Yngve Karlsson säkrat taket med domkraft provsågade vi
stöttebrädan och där nöp sågen så in i helvete. Alltså, kan stötta taket

Så fick det stå över natten. Yngve reste bort och Sven kom hit med
ytterligare en domkraft dagen efter.  Så slog vi bort brädan och sänkte båda
domkrafterna försiktigt. Taket hängde sig några millimeter till följd av sättningar
i huset efter dryga 70  år sedan väggen byggdes och det ursprungliga köket "fördärvades"

Så fick det stå över natten och då kom Sven tillbaka med en ännu större domkraft, hissade upp taket en halv centimeter, lossade den andra domkraften och ett ytterligare stag och sänkte sedan försiktigt och taket höll. Alltså, nej, väggen var inte bärande så vi kunde lugnt dra ner resten vilket alltså gjordes och rummet som efter flera dagars rivande och kånkande med bräder och masonit, papp och miljoner dragnaglar, goda råd och dåd från folk som ställde upp blev fantastiskt. 

Igår kom efterlängtade K upp till Ljusdal med tåg och hon rev direkt bort dem gamla korkmattan. Därunder låg tidningar från 1946 och ett antal ”Nyheter från Sovjetunionen” (!) från 1936 samt tidiga nummer av lyckoslanten med särskiljande artiklar om pojkar och flickor och sparare och slösare jämte Hälsinglands Folkblad.

Börjar se ut som på riktigt och i den enkelstuga som varit förebild
för vår renovering.

Under golvmattan blottades ett fantastiskt trägolv med breda tiljor som så småningom ska skötas efter alla konstens regler och bli ett med det lackade övriga köksgolvet köksgolvet på ”andra sidan väggen”. Det är lite av lycksalighet över projektet, vårt första riktiga. Vi har ju jätteambitioner att göra det här till det torpet en gång var utan att det förhindrar oss att sätta vår egen nutidsprägel på saker och ting. 

På ett ställe satt väggbräderna fästade in i timmerväggen. När vi lossade
dessa framträdde inte bara lindrevningen mellan stockarna utan
också den liten del av de tidningar som limmats upp med harlim?
som någon slags "vindpapp". Texter från slutet av 1800-talet i frakturstil.

Det betyder bland annat att istället för att riva ner gamla tapeter och väggmaterial som täcker timmerstommen, helt enkelt skruva renoveringsgips och låta allt det gamla vara kvar för framtida antropologer, konstvetare, byggantikvarier, arkeologer att undersöka vid framskridet tillfälle.

Den här veckan på torpet gav mersmak!

Sådär, öppnad och snart frilägger vi golvet där inne i den gamla alkoven

Hamstrat ifall Coronan är en maginfluensa!

Alltså, vi nås av nyheten att det är toalettpappersbrist i Stockholms län. 

Nu befinner vi oss på nordligare breddgrader och här, i Färila på Delins i källaren, fanns idag balar med toapapper. Stockholmare på väg hem blev som vilda och jag lyckades slänga mig över tre balar att ta hem till torpet - oavsett behövs ju toalettpapper som förbrukningsvara och då är det väl bra att ha, virus eller ej, eller som Babben Larsson nyss delade på sin FB: 

 ”Fascinerad av toapappershamstrandet.

OBS! Corona är alltså INTE en maginfluensa.”

Coronan är inte det största hotet mot vår vardag än, det är bristen på toapapper, men nu har vi så vi klarar oss till midsommar. Här uppe finns dessutom både pinnar och skägglav i riklig mängd som alternativ.

NÄR SISTA BJÖRNEN SKÖTS

Nu petar vi I torpet och framkallar tillbaka den gamla enkelstugan som den en gång var när Lass-Olle (?) byggde den andra hälften av 1800-talet. Jag pratar om Mobergs som byggdes om och fick en ny våning 1946. Då byggdes också väggen i stora köket, den vägg vi nu fått bort.

Man blir lätt lite historienördig I gamla trähus.

Möjligen fanns tankar på järnvägen förbi Ljusdal (invigdes 1880) när vårt hus byggdes. Brännvinstillverkning för husbehov förbjöds 1866 så då var det slut med det…eller?

Hursomhelst så behövde ingen längre tvingas ta nattvarden då nattvardstvånget ändades 1863.

Någonstans där i tidsfaggorna byggdes huset, kanske några årtionden senare, men i alla fall.

Mer bestämda artefakter har vi hittat och vet med bestämdhet att huset byggdes om hösten 1946. Nya tider, kriget var slut, alla sa "aldrig mer".

I golvet låg nämligen en nästan oläst Hälsinglands Folkblad från den 25 november 1946 och mest iögonfallande artikel på sidan tre var den något nattståndna nyheten att Färilas sista björn sköts 1880.

Corona, pilsnerdricka eller Corona virus. Tackar nej till båda

Spänningen är oliiidlig.

Alldeles för jävlig egentligen för mig som levt mitt liv som den inbillade sjuke, som känt in varje symptom, som ständigt gått omkring med de svåraste och vidrigaste av sjukdomar men som samtidigt ändå överlevt och när jag verkligen blivit sjuk, svårare åkomma, så har jag blivit alldeles lugn, cool.

Var det inte den här man skulle dricka med lime?
Kommer inte ihåg.
Har ju inte druckit alkohol på 27 år.
Vill inte ha Corona av vilket slag det än må vara

Spänningen då?

Jo, har förstått att det är fem dagars inkubationstid. I ögonblicket hör jag på ekot att folkhälsomyndigheten förbjuder folksamlingar. För sju dagar sedan var vi på ett utsålt operahus. Yeaa, vi klarade oss. MEN för fyra dagar sedan var vi Dramaten, också den så gott som fullsatt. Så, i morgon får jag känna in extra mycket. Corona or not!

(Tyckte de pratade italienska alldeles i raden bakom oss)

Men , sitter i torpet i Hälsingland och mår oförskämt bra så långt.