Förkylt men räddas av ostron

Dessa dagar jag varit krank har jag inledningsvis ätit ostron. Förvånad? Njaä det är en slags livföda. Vi brukar dra upp ett par som förrätt vardagar och inte heller sällan köpa hem en låda om tolv att dela på K och jag.

Tror det är sältan som drar mig till ostronen, sältan och sötman, havet och närheten till det ursprungliga och då precis i gränslandet mellan liv och överlevnad. Jo jag är sådan när jag är förkyld, läst för mycket historia om armod och ond bråd död till följd av enkla infektioner som rasar vidare till hjärtmuskelinflammationer, lungödem, lunginflammation och/eller blodförgiftning. När förkylningen rullar in med ångest och smärta inneboende är jag nära och långt ifrån själva livet – tänk att det skulle sluta så här.

Då äter jag ostron med det tröstande, lenande, kalla, salta och samtidigt söta.

Inbillar mig också att det är ett slags botemedel, starkt livsuppehållande och samtidigt ett effektivt ångestdämp. Ett inte bara bokstavligt afrodisiakum utan ett upphetsande äventyr för självaste själen.

Samtidigt gör ostronen ett ”tillsammans". Så fantastiskt att äta dessa skaldjurens skaldjur vid ett bord för två som hemma med äl”skade K en tisdag eller torsdag eller någon av alla andra dagar i veckan.

Nu lossnar allt i luftrör och sinne. Inbillar mig att det är sista dagen av ömklighet och kommer med största sannolikhet att fira detta med K och ett gäng ostron av storlek fyra. (Skulle det inte vara sista dagen blir det ostron även på fredag och in i helgen)

PS, för den som är ny och själva öppnandet är ett hinder. Kolla här på Tomas Drejing. DS

PS2 Och här en liten resa med tabberaset om Ostron härsan och tvärsan DS2

Malin Lager

Malin Lager heter hon. Vi är inte släkt men brukar stöta på varandra ibland på nätet när vi söker ”Lager”. 

Jag har sett hennes bilder många gånger förr. Och jag har frapperats över hennes teknik och uttryck som är helt fantastiskt.

Nu ställer hon ut på Upplands Väsby Konsthall, en institution som strävar vidare och ibland överraskar ordentligt.

Åk dit och bli förförd av hennes ”sydda” bilder.

Här som dubbelporträtt.

Arkeologi i norrförort - byggnation och infrastruktur bekostar fördjupad kunskap

Så bra information. Satt på en arkeologiföreläsning igår kväll på Edsbergs Slott i Sollentuna. RAA med outsourcade arkeologer gick genom senaste utgrävningsresultaten för Stockholm norr i allmänhet och i synnerhet utgrävningar i Bro, Hjulsta och Sollentuna.

I huvudsak bronsålder, vendeltid och något vikingatida.

Visades bilder på stenläggningar, sot och kollager, stolphål, benflisor och ett och annat redskap i förvandling till intet.

Samtidigt matade Lovisa mig med bilder från Rom – ja ni vet vilka, de där som är tusen år minst före vår folkvandringstid. Det blir lite bang-boom-bang i en lustifik distans.

Arkeologerna agerar nuförtiden inte så mycket utifrån nyfikenhet här i Storstockholm. Jobben de gör är mest för att en väg ska dras fram eller hus ska byggas på mark där fornlämningar finns. Kartläggning, insamling och sedan sprängs och byggs det på platsen. Självfallet bidrar varenda litet utgrävningsdike till kunskaper och möjlighet att ställa oss själva ytterligare noggrant i ett historiskt perspektiv.

Så var det frågestund efter föreläsningarna och lika säkert som amen i kyrkan dyker det upp hembygdsnördar som motsätter sig varenda förändring. Som med länsstyrelsen som spjutspets vill förbjuda allt som är nytt och allrahelst förhindra byggnation där det kan misstänkas finnas fornlämningar. Summan av kardemumman skulle blivit att vi inte skulle kunnat bygga någonstans i den här kommunen som jämte intilliggande kommuner är de fornminnestätaste i landet. Lustigt är också att utan byggnation och infrastrukturanläggningar skulle arkeologers arbeten inte kunna bekostats och som följd skulle fornlämningarna ligga kvar utan analys och kunskapsfördjupning.

Läs gärna vidare här.