Med Matmaffian på maffig lakritsprovning

Hallå där, höj blodtrycket och få en smak av den fina världen. Vad sägs om kombon lakrits och tryffel, lakrits och barndomens bananpastill eller med smak av 50-talets tablettaskar; Viol. Eller lakrits tillsammans med fermenterad koreansk vitlök. Lakrits som når svindlande höjder och utan jämförelse den kanske rikaste lakritssmaken som finns, testa gärna hyllningen till Tore Wretman. Han brukade avsluta sina långa matdagar vid sitt krogimperium med att slänga upp fötterna i soffan och njuta av ett glas cognac tillsammans med lakritsbåtar. Nu vet jag inte om kombon vare sig är lyckad eller hälsosam, men ett vet jag däremot att dessa HAUPT:s lakritsbåtar är maxade med lakrits och inte går att jämföra med lakritsbåtarna i lösgodishyllan som knappt innehåller lakrits.

Pratar jag maximal lakritsnjutning?

För ett tag sedan var den förening jag är glad över att tillhöra Sveriges Matskribenters förening, den så kallade Matmaffian, som har ett 80+-tal medlemmar och till och med tillhöra styrelsen. Sisådär varannan månad eller ibland oftare hittar föreningen små guldkorn i tillvaron. Ett av dessa var en intensiv lakritsprovning för någon vecka sedan hos HAUPT Lakrits (ett företag som jag ofta återkommer till och hyllar och har så gjort sedan första smakprovet för en massa år sedan och detta för korrekthetens skull utan betalning eller mutor!!! utan för ren och skär omsorg om smak!)

Vi samlades tolv medlemmar för en och en halv timmes lakritshistoria och rikligt med smakprover (deras nykokta lakritsfudge är nästan att dö för)

Det här är en idé som är lysande för företag eller föreningar, kompisgäng eller bara för att. Slår mig att världens saltaste lakrits inte var med på provkartan, tigg och be att få testa den, Svenskjävlar! eller köp med en burk hem...eller två, så salt att man nästan inte står ut, ändå beroendeframkallande.

Googlar på min egen blogg och ser att jag skrivit dasspapperslånga grejer om HAUPT, då förstår ni min passion. Följ länken och ta första steget till att bli lakritspassionerade ni också.

BILDER: HAUPT  från Matmaffians provning

Promenader till kyrkogården och Chevillons familjegrav, målningar, isgata och frisk luft

 Jag har försökt hitta i historien. Vem som ägde vad. Hotel Chevillon i Grez sur Loing hade många ägare, så långt kom jag. En målning i trapphallen beskriver madame Chevillon som ganska uppenbart var en av ägarna. 

Jag tog dagliga promenader i den stillsamma byn. En god vän kommenterade min närvaro efter att själv ha varit där 2010 att "byn är så jävla tyst och tråkig att det enda som återstår är att arbeta."

Det är helt överensstämmande, men frisk luft kan ju ändå behövas av och till. Jag försökte därför att i den sura januarikylan ta mina dagliga promenader och även om jag vid det här laget känner byn ganska så väl hittar jag alltid något som är nytt för ögonen. Trädgården som är helt igenvuxen bakom röda gallergrindar som tillsammans döljer ett övervuxet och som det ser ut helt övergivet hus. Det ligger efter Rue Wilson, alltså samma gata som huvudentrén till Chevillon, lite upp till vänster mitt emellan hotellet och krigsmonumentet. Övergivet? Ja jag trodde det enda tills jag såg en man som stängde grindarna bakom sig och var på väg till sin parkerade bil tvärs över gatan. Frågade honom om huset. "Ja jag bor där, svarade han.

Lite längre upp på samma gata, precis innan man helt enkelt går ut ur byn ligger begravningsplatsen övervakad av ett rent hiskeligt och jättestort krucifix. Jag vandrar med stor tillfredsställelse runt i de olika begravningskvarteren och bland gravar rikt dekorerade med små minnessaker och skulpturer, det är fantastiskt att se hur folk vårdar sina döda, men inte så värst länge. Längst uppe i området ligger de allra tidigaste döda, de som gick bort för hundra år sedan.

Väl jag spatserade bland de raserade gravhusen och  gravarna så ser jag en grav med en ståtlig sten som ett kors och en tomb med rostiga kedjor, ser helt övergiven ut, ganska illa åtgången av väder och vind och miljöförstöring, går knappt att läsa inskriptionen, men jag ser. Jag tror mig hittat familjen Chevillons familjegrav.

Om kvällen går jag omkring i stora salen på Chevillon och tittar på alla de gamla målningarna som hänger där. Tror mig hitta färgsättningar som jag känner igen mig i. Ljuset och färgerna i Grez var ju det som lpckade så många konstnärer dit. Känner omedelbart igen mig i Roger Donoho, Bruce Crane och Henry Enfield. Två amerikaner och en engelsman. Märkligt.

En svenska, Emma Löwstädt kom till Grez för att måla. Hon fick en helt annan framtid än Karin Bergöö som förlovade sig med Carl Larsson på den berömda bron i Grez och födde parets första barn på hotel Chevillon. Så snart de var gifta blev Karin tillsagd att inte måla varför hon istället ägnade sig åt formgivning, idag hyllad för just detta. Emma Löwstädt däremot fortsatte sin målarkarriär efter giftermålet med amerikanen Francis Chadwick och med stor framgång inte minst vid salongen i Paris och utställningar i Amerika. Francis Chadwick var förmögen och de tu lär ha köpt hotel Chevillon och senare också byggt hotel Laurent, närmaste granne där för övrigt bland många andra Strindberg hyrde in sig i nio månader (men stannade bara två).

Promenaderna är en lisa för själen, men en tidig morgon när diset låg som en köldmatta över Grez tänkte jag ig en promenad över bron för att se Loing från andra sidan bron. Det var så glatt av isbark att fötterna inte fick fäste. Redan i korsningen Rue Wilson och Rue Carl Larsson gav jag upp och halkade tillbaka för många timmars arbete i ateljén.

Frankrike och Grez sur Loing

Återkomsten, första dagen, vackra Chevillon från Loing, kastanjeallén

som jag senare kom att arbete med i bild

Bläddrar i bloggen och ser att jag inte uppdaterad sedan nyår, förfärligt egentligen för en som envist bloggat sedan 2006. En hel del har hänt sedan dess och jag ska försöka uppdatera i takt med händelserna.

Dagen efter nyår reste jag till Frankrike och Grez sur Loing för att ta in på hotel Chevillon med lägenhet och ateljé, precis detsamma jag hade en månad i september 2023, då med vistelsestipendium, nu självfinansierat.

Med utsikt över ateljén från mitt sovrumsfönster

Ett mer än kärt återseende "min" ateljé

Ordar inte så mycket om tradition och historia den här gången, men väggarna viskar konsthistoria. Då massor av gäster och nya kontakter - nu mol allén. Förvisso påtalades att det spökar på Chevillon och visst i ensamhet i det stora husets salar och gångar hördes steg och ljud från folk som andades, dörrar som stängdes och öppnades, viskningar och rop. Men herrejösses, "det är inte de döda man ska vara rädd för utan de levande" som en läkare sa till min morsa när hon var sjuksköterskeelev och skulle ta hand om sitt första lik. Jag är fullständigt imun för spökerier. Såg det istället som en tillgång att i tysthet, utan att bli störd, leva mitt liv en månad i fullständigt celibat. 

Bagaren Benoît på andra sidan gatan, som jag längtat efter hans bröd, 

bakat på lokalt odlat spannmål och malt i lokala små kvarnar, 

bröd på riktigt och med en smak som är rik

De enda jag mötte var bagaren tvärs över gatan och butiksbiträdena i marockanska livsmedelsaffären. Annars fullt koncentrerat arbete i ateljén, franska matpauser i lägenheten och så lite sömn som möjligt.

Möttes av ett gråkallt väder och en översvämmad Loing, men en ateljé som är makalös och som jag nu känner väl. Idogt arbete från dag ett.