söndag 15 februari 2009

Klotterkonst och skadegörelse

Förmodligen såg inte pappa och mamma den lille pojken när han var liten. Han gjorde allt för att bli synlig, men lyckades föga.
Så växte han upp och strävade under hela uppväxten efter att bli sedd. Men ingen såg.
En dag förstod han att han kunde bli konstnär, men hade missuppfattat det hela, konstnär är man för att det finns en inneboende drift att förmedla, att synliggöra annat än sig själv, att se vad som är möjligt.
Den lille osedda pojken hittade på att förstöra en tunnelbanevagn samtidigt som hans tilltag filmades. Då skulle han bli sedd och visst blev han det. Så nu kan han vara nöjd.
Det var bara att det hela var ett examensarbete på Konstfack. Wow!
Efter fyra års studier så var det det här som kom ut, detta var resultatet, Jesus.
Det han trodde skulle bli en hyllad examen, tilltaget han kallar konstnärligt, blir inget annat än en djup suck från många och ilska från ännu fler.
Det var just det här som fick mig att, efter elva års högskolestudier, hoppa av en allt konstigare inställning och allt märkligare uttryck. Färg som rinner åt obestämt håll, fläckar som är satta utan tanke, budskap som inte formulerats, riktningar som inte definierats är bara viftningar och betydelselösa gester.

2 kommentarer:

Örjan sa...

Tack för kommentaren

Kurt sa...

Det finns en mycket intressant bok (som förövrigt har en koppling till mat!), som heter "Medan Svensson åt plankstek" av Per Andersson, en bok om Graffitins svenska historia 1984-2004. Man behöver ju varken tycka att det är konst eller på något sätt uppskatta det, för att ändå vara intresserad av att förstå hur de tänker. Dessutom är det i sig en genialt skriven bok.