Litet kokkärl från Lasanum

Zwampen kommenterar min "radhusrätt" och gör det med all rätt.
Jag avser dessa hastigt hopkomna lasagnetter och lasagner på pulverbas fullknökade med kemi och smakförhöjare. Jag avser dessa överkokta puddingar med färdiggjorda såser och förkokta pastaflak.
Zwampen har helt rätt när han skriver att det där extra av omsorg och tid kan ge en matupplevelse. Så är det ju med det mesta.
I "Järnspisar, hackekorv och tabberas", som för övrigt är slutsåld och som kommer som pocket till bokmässan, nagelfar jag denna lilla läckra ugnspudding som har anor till 1200 talet genom att den först nämns i "De honesta voluptate et valerudine" (Den ärbara vällusten och god hälsa) som den då tillskrevs Bartolomeo Platina men som reviderades till att tillskrivas Maestro Martino efter att man funnit hans anteckningsbok i ett bibliotek:

"Här nämns pasta som råvara, vilken i sin tur tillskrivs Marco Polo, och
då är vi mathistoriskt nere och gräver i 1200-talet. Martino lagade både
maccaroni och den äldsta av pastarätterna: lasagne. Det är latin och utläses
i översättning »litet kokkärl från Lasanum«. På 1350-talet växte det
för övrigt fram en rad lasagnerier i de italienska städerna, och Boccaccio,
författaren till Decamarone, skrev om »korvarna som var förbundna med
vinet från Bengodi och bergen av riven parmesan«.

Det är kul när man vet att man äter historia!