Bland nöjesblommor i vår trädgård (första året)

Ja men, då så! Lite bilder från gårdagens trädgård.

Jag och K har grävt, avsvålat, fyllt på med näring, brottats med grova stenbumlingar, satt ner växter, fyllt på med jord, vattnat och stått i.

I det som var ”gräsmatta” i en del av trädgården har det helt enkelt inte gått att köra gräsklippare. Stenar har stuckit upp överallt. Alltså, svålade vi av och grävde rabatter som kopplar samman stentopparna som får bli som små öar.

Nu ser det för den skulle inte mycket ut för världen, det gör det ju aldrig intill den dagen allt tagit sig och brett ut sig, men vi är övertygade att till nästa år, om vi täcker med gräsklipp och granris över svinvintern, så kommer att bli exakt så som vi tänker.

Här nedan ett lite axplock vad som just nu blommar i vår nöjesträdgård (motsats till nyttoväxerna i kökslandet).

Fackelblomster

Fulaste blomman i trädgården, men det tycker inte fjärilar och humlor. Räknade nyss
till sju fjärilar och åtta humlor iu ögonblicket.

Den gamla rosenbusken vid jordkällaren. Någon som vet vad det är för sort? 2.3 meter hög.

Krypande näva som vi har tre av, En buskig vid farstubon, en krypande
vid torrdasset och en i nya planteringen

Någon lilja bland liljor, någon som vet exakt.

Vår pion (också överst i inlägget) är rent bedårande och i kvällsljus lyser den upp hela trädgården.

Sibirisk vallmö i gult och rött jämte en jättevallmo som är på väg att vecklas ut-

Silverax som vi gärna ser utvecklar sig till nästa år.

Trädgårdsriddarsporrarna satte vi förra året och de har tagit sig ordentligt.

Sibirisk vallmo igen, tröttnar inte på att leverera.

Vit krolllilja, en av våra favoriter. Nu på väg att blomma över.

Okej då, en liten vink över till hushållslandet med praktfulla stånd av pak choi.
Utmärkta att förvälla och steka , marinera med soja eller servera med
salta fermenterade sojabönor och chili.
Eller varför inte helt enkelt med brynt smör

Woodoo mot DN

Snart återstår bara woodoo för att råda ordning. Vi känner oss som herr K. Hur vi än gör blir det alldeles åt helvete.

När vi flyttade till landet i juni ställde vi om Dagens Nyheter till vår lantbrevlåda. Vi har DN digitalt i veckan och som papperstidning fredag, lördag, söndag. Det ska väl fungera även här tyckte vi och accepterade självklart att tidningen kom med tidningsbud fredag lördag och söndagstidningen om måndag.

Problemet är att det aldrig fungerat. EN (1) helg har vi fått tidningen exakt som vi ska ha den, andra helger har den kommit på fredag och inget mer, eller så har lördagens tidning kommit på måndagen tillsammans med söndagstidningen.

Vi har ringt DN oupphörligen för att söka rätta till problemet och fått löften om att ”nu ska det fungera”, men så icke!

Ringde tidningsbudet i Korskrogen och lamenterade. Hon var mycket hjälpsam så det var den kommande helgen efter samtalet som det funkade, sedan gick hon på semester.

Istället kom ett tidningsbud (Hampus vikarie) som kör i raketfart på byvägen så gruset yr och postlådor förbi. Han blev hindrad här om dagen av en annan DN-prenumerant. Då hade han redan struntat i att lägga DN i hennes brevlåda. Han vevade ner brevlådan och sa ”är det du som ska ha DN”. Vi fick ingen tidningen den dagen.

Jag har självklart ringt denne Hampus för att se till att utdelningen ska fungera, detta efter förra helgens uteblivna tidning och jag underströk vikten av att vi ska ha tidningen. Han svarade då att han var ny på jobbet och gick efter en gammal delningslista (?). 

Igår kom det ingen lördagstidning. Alltså en viktig del på landet är de där morgnarna i ljusa sommarköket med kaffe och Dagens Nyheter. 

Ringde honom igår nyfiken på om han fortfarande körde efter den gamla listan. Den här gången skyllde han på att han inte fick DN så det räckte till alla. Grannen som hindrat honom på vägen och fått sin tidning såg att han hade en hel packe med DN i bilen. (jävla ljug alltså)

Nu är vi nästan beredda att ge upp. Kan inte sitta i telefonkön till DN varje helg för att lamentera. Men vi har betalat dyra pengar för helgnöjet med dödsannonser, nyheter och korsord.

Med Haupts svenskjävlar och blånande hälsingska berg

Nu har jag bestått ett mandomsprov – Haupt Lakrits ”Svenskjävlar”.

Första är en chock! 

Ett intensivt salteldorado i munnen, nästa svidande härligt. 

När det svindlande lagt sig är också första tanken ”Vad i helvete var det?"

Så, första tugget, nästan av rädsla för ytterligare svindlande svid, men den sötsalta salmiakskrämen sprider ut sig i munhålan och det är så intensivt gott tillsammans med lakritshöljet och man längtar direkt efter nästa svenskjävel.

Upptäckte att ta en svenskjävel i munnen, låta saltchocken rumstrera runt med alla sinnen och sedan en tår kaffe innan tugget och jävlaranåda!

Tänk här sitter man i obygdens Hôvra och njuter av det allra bästa, tittar ut över de blånande hälsingska bergen till morgonkaffet med en örfilande svenskjävel i munnen. Livet är ganska bra just nu.

Lite mer stillsamt blir det till ”klockantrekaffet” – en mildare färsk lakrits med salt , långkokt med havremjöl och dessutom vegansk. Meditativt.

Avslutar dagen med en annan favorit, ”Stinky”, ur Haupts Moominserie, lakrits, fermenterad vitlök, hallon och balsmicovinäger – det får ta en stund, en lång stund innan tandborstning för natten, man vill liksom ha den stora smaken kvar hur länge som helst.

I trädgården mot kvälls

Uthängd i ladan

Det var alldeles utmärkt festligt på Galleri Ladan i Ljusdal i söndags. Mitt första vernissage på 28 år.

Efter att under många år haft separatutställningar och varit med på konstmässor och andra upptåg i snart sagt 20 år så tog det plötsligt bara stopp hos mig alldeles i början av 90-talet. Jag tog min Mats ur skolan och började leva ett helt annat liv, slutade måla.

Folk har frågat mig varför?

Enda svaret jag haft var att det inte var roligt längre. Men det var inte själva aktiviteten som var orolig – ser i backspegeln att det var i mig själv oron fanns. (Mer om det i min bok ”Utanför Normen”)

Detalj, målning på papper "Landskap med störning" Blandteknik.

För några år sedan började jag igen med  rent stafflimåleri. Ohyggligt nöjsamt, men långsamt, trevande. 

Upptäckte att jag klev på vid exakt samma station där jag klivit av nästan trettio år tidigare, samma kompositions och färgfråga, samma enträgna slit på ytan, samma bildproblematik att lösa. Meditativt och emblematiskt kreerande.

Egentligen började det med en rad teckningar från Furillen på Gotland. Gamla övergivna industribyggnader, spår efter aktivitet, man hör larmet och gnisslet på plats, dunket från krossar och järn mot järn i vinscharna. Det blev det ständiga övermålandet och skrapandet tills inget längre återstår i min kommunikation med bilden, när den ger sig, när jag ger mig, när samtalet oss emellan är avslutat, då är den klar.

Brände upp det som inte kändes bra, knöcklade ihop och gjorde om. Snart framstod en och annan målning på papper jag skulle kunna visa.

Lager som konstnär, ser lite sådär ut va? Vernissage Galleri Ladan Ljusdal i söndags.

Tog steget till att måla landskap förra sommaren – sådana jag längtat efter att få göra, fälten, forsen, bergen i den nya miljön här uppe i norra Hälsingland, björnskogen, de små lövdungarna i den gula täkten, stenarna i älven. Trevande men det gick. 

Förde in de rostiga plåtschabraken från Furillens vissnade industri, kändes bra som markerande bildelement, sådant som bröt av, skapade rum i landskapet, speglades i bergen, skyn, på samma sätt stör det bilden till en slags nedmontering som de järnplåtarna själva monterats ner efter att blivit övergivna, en dubbelsidighet.

Nu fanns den där, en målning till utställningen ”Hitta hem” på Galleri Ladan nu i sommar i Ljusdal dit jag hastigt och lustigt blev aktuell och nu hänger ett av landskapen där.

Massor av folk i söndags med trevlig social distansering. Gunilla Kindstrand invigningstalade vackert och Kenny Håkansson ensam med en elgura och mikrofon.

Att också vänner ur mitt förflutna dök upp förgyllde dagen ytterligare.

När Kenny Håkanson drar igång en stillsam låt presenterar han den som att han spelade den med Kebnekaise 1973 – och jag minns och tiden står still i nuet med distans till det som hänt. Skitfint!

(och målningen min pryder sin plats)

Landet och barnen

I sommar har Alma varit med på landet inte mindre än två omgångar (med två dagars mellanrum), men i lördags blev det definitiv hemresa med tåg från Ljusdals station. Nu tar det tills i augusti innan hon kommer tillbaka, eller kanske slutet av juli.

Ja gläder mig så in i bomben att barnen gillar att hänga här. August har ju varit med oss sedan skolan slutade och en vecka till innan han drar med tåg tillbaka till stan.

Pastoralt i Hovra

Precis nu 20:06 och solen skiner över trädgården här på landet, allt andas stillhet efter hettan, hunden vaknar till liv och blir lekfull, vattenspridaren igång i kökslandet, arabisk folkmusik från köksfönstret och en bricka med ostar till kvälls dukas upp. Tar några rabarberstänger och kokar med lite socker att ätas med Hälsingegrädde. Sen så sluter vår dag.