Gå och se Candide, en sinnenas resa!

Blandade reaktioner på Candide.

Ibland undrar man om det är samma föreställning vi sett och varför inte recensenter är mer fyllda av resurser, alltså har förmågan till ett bredare abstrakt tänkande. Allt ska vara så begripbart, handfast och klassiskt förståndsmässigt. 

Hur skulle världen se ut om konsten bara suttit innanför konvenansens ramar?

Vi såg en föreställning fylld av leklust, av tänk och av helt fantastisk musik. Vi såg en föreställning med 1700-talets satir omvandlad till färskvara. Och vi såg en föreställning med lust, humor, skönsång och fantastiska kostymer. Helt enkelt operaunderhållning som sträcker sig bortanför det förväntade. Roas stort av det vanvördiga i Candide ända från Voltaire och till alldeles nyss i Operahuset i Stockholm, det vanvördiga innehållet, det vanvördiga i manustilläggen och i översättningen (sjöngs på engelska). 

Jag älskar när gränser sprängs och det rister i fasaden och det gjorde det. Speciellt det absurda var oerhört roande med en Candide som lurats ut i ett gistet skepp och simmar i havet under ytan och med en dräpt Pangloss förvandlad till sjöjungfru. Eller ciceronen genom hela Operan ”The Old Lady”, hon som förlorat halva aschlet, fenomenalt och komiskt gestaltad av Miriam Treichl. Hennes duett med Kunigunda, Elin Rombo stillnade allt, det blev allvar om livet, döden och förgängligheten, så vackert och berörande.

Nu är det tredje Operan i rad vi går på allt i akt och mening att få lyssna till Joel Anmo, först Karmelitsystrarna, sedan Trollflöjten och nu i huvudrollen som Candide. Den rakaste av raka operatenorer. När han öppnar munnen flödar det så enkelt och utan gester. I botten ligger samma tonbildning som hos Jussi. Favoriten på Operan just nu bara 31 år gammal och en så utvecklad vacker röst.

Stort också Lena Lindgrens dräkter, över 250 byten, en ansenlig del i hela den surrealistiska stämningen genom hela operan.

Förstår inte riktigt att inte DN och SVT förstår, kanske för avskärmade av det som är och därför inte omfattar det som går utanför.

Gå och se Candide, en sinnenas resa!

Sidensvansen jag aldrig glömmer

En av mina stora favoriter är sidensvansen. Intensiv, flyktig, snabb och en jäkel på att äta röda bär. Dessutom oerhört vacker med sina färger, sin sidenfjäderträkt och temperamentstofsen på huvudet.

När jag var barn för en sisådär 60 år sedan flög en sidensvans på fyllan efter att ha ätit jästa rönnbär i morfars trädgård in i vardagsrumsfönstret och föll ner död bredvid hans spaljerade persikor (han var trädgårdsmästare!)

Varsamt plockade han upp sidensvansen från marken. Lindade in den i en tidning och åkte iväg med den till en konservator för att få den uppstoppad.

Jag var föremålet för hans besvär och när jag fyllde år det året fick jag sidensvansen som uppstoppad sittande på en träkvist och med vakna ögon så levande som om den aldrig flugit fel.

Den där fågeln hade jag med mig när vi flyttade till Stockholm och många, många år därefter.

Plötsligt var den borta en dag. Inte ett spår. Borta. Morsan sa att hon slängt den.

”Man kan inte slänga en fullt fungerande fågel”, sa jag och hon svarade att det kommit småkryp i den vilket jag än idag tvivlar på för långt innan dess hade hon varat mig för att ens stryka med handen över den fantastiska fjäderdräkten av risk att bli arsenikförgiftad för det var just det som fåglarna impregnerades med för att just inte riskera att bli malars rov. Jag sörjde verkligen och fortfarande den där barndomens sidensvans.

Och idag vid lunchtid tittade jag upp mot en klarblå himmel efter att ha hört ett svirrande. Där var de i hundratals dessa små papegojor. Så slog de sig ner i en oxel utanför vårt hus. Snöt bär och så upp i luften igen i en hejdundrande gruppuppvisning, så vackra.

Pictor som motorcyklist

Jag har haft ganska mycket att göra med Albertus Pictor. Från det att jag 1970 skrev ett litet häfte som distribuerades av tidningen Norrort 1971 om kyrkorna inom täckningsområdet till mina vidare konststudier genom åren.

Nu sitter vi varje tisdag under valven i Storkyrkans Själakor och repeterar med Nicolai Kammarkör. Valven är täckta av bilder målade av Pärlstickaren. Fantastiska rebusar, berättelser och bilder från den bibliska historien. 

Läskunnigheten var inte så står om alls på hans tid och bilderna fungerade som den fattiges form av bibelkunskap.

MEN, inte visste jag att han var motorcyklist. (se bilden)

The Factory är ett genant namn på kommunalhuset

Smaka på ordet: "The Factory".

Nej inte en fabrik med rykande skorstenar och slamrande maskiner.

Tänk en kreativitetsverkstad utanför konvenansen, utanför ”moral” och bortanför lagar och förordningar. Tänk underground, tänk NY och filmen, teatern, konsten, gränsöverskridande.

Det är precis det som är The Factory.

The Factory är exakt allt det som konservatism INTE är. Det är den totala friheten i konsten, det är droger, alkohol, homosexualitet och queer, det är trans och porrfilm och det är en hyllning till utlevande, det är rent av farligt.

Det var på våning fem på 231 East 47th Street, i Midtown Manhattan, NY som Andy Warhol etablerade The Factory 1962 och här, och vidare på två andra ställen, föddes allt det nya, allt det förbjudna, allt som bröt. Ett flöde av konst, film och teater, 20 år av omtumlande och ohyggligt viktig gränsöverskridande verksamhet.

NU, behagar Sollentuna Kommun...

...axla namnet ”Factory”. Det blir inte en smula genant utan rent rödblossande på gränsen till komiskt. 

Kommunen gör det sedan man flyttat verksamheten från ”kommunalhuset” (Turebergshuset) till Akvariet vid trafikplats Häggvik under tiden det förstnämnda förändras (renoveras).

Tar man nu namnet ad notam så ser vi fram mot en riktigt härlig kommunal experimentverkstad där skicklighet premieras framför munväder, där kunskap tas på allvar och konsulterna sparkas ut, där koordinatörer, informatörer, kolportörer, ersätts med know how och människor som vågar och inte ideligen kränks i sina roller av uppstickare som utan grund och med skyhöga löner därför tror sig veta bättre. 

Nu hoppas vi namnet förpliktar och den kommunala förvaltningen blir den idémaskin den skulle kunna vara. Någon kunde väl kanske gå som Jesus i i templet och driva ut månglarna – driva ut de överflödiga snackarna och förhindrarna och skapa öppet spjäll gentemot kunskapen, släppa fram de tjänstemän som är problemlösare, kreatörer, nyskapare. Rasera småpåveväldet i kommunen där var och varannan utsetts till underchef vars enda funktion är att slicka uppåt och sparka nedåt, skapa ny struktur och få folk att inse att det gamla är omodernt och att ”The Factory” då skulle kunna målas i neon på fasaden om så vore.