Hemfärd i skymningslandet

Ja det var en saga att åka hem när det är som bäst uppe i torpet där demonerna har större utrymme så de inte hela tiden behöver irritera bäraren av dem.
Hemfärd genom skymningslandet Sverige. Åker över meditativa Uppsalaslätten som känns helt oändlig.
Och nu, vaknar av 607-ans buss klockan 06:30 när den far genom rondellen utanför  sovrumsfönstret.

Bortanför är bättre

Hade jag en önska att få

Gå i uppfyllelse.

Du skulle det vara att stanna.

Ögonblicket fruset då

Som trädens grenar

Skulle så gärna vara kvar

Och lika som sist en gnutta

Bittert i ögonvrån

Svullna hinnor av ledsnad

Där står det torparhuset

Tomt och utan rörelse

Försvinner bakom min rygg

Trygghetens värme från

Veden som sprakar

Himlen som svartblå rymd

Utan tröst far vi iväg

Stan långt där borta

Oändlig är saknad

Känner huset som en skyddande

Huv mot allt som stör

Väcker uttryck ur tystnad

Dricker brunn, kallt pumpat

Från urtidsdjurens tid

Stillar urångest som berör

Uttrycken tar sig, långt

Vidare än annars

Nu är det förbi

Men bara en stund från allt

Som landat nu

Tillbaka om liten tid

Men den tiden har ingen

Början, ej heller slut

Slutar nu och börjar sedan

Utan tröst far vi iväg

En början på

Vägen tillbaka

Kaffetår 2020

När vi passerat Dalälven på väg upp så rycker det genast i kokkaffetarmen – för övrigt det kaffe jag är uppvuxen med – det var uteslutande kokkaffe hemma undantaget festligheter då faster Majas perkulator togs fram och som bestod av två på varandra i en ställning satta glasblåsor och där under en spritlåga, ett fantastiskt skådespel att sitta och beundra.

Kokkaffet har en betydande mildhet i smaken, en borttagen kärvhet och alls inte bittert. Smaken är rik med många bottnar från både böna och rostning.

Ute i en av de många skrubbarna hittade vi i somras flera rostpannor, några fördärvade av tid, fukt och rost, andra fullt användbara.

Minns när jag gick på Konstfack (för hundra år sedan) och om helgerna jobbade i Frihamnen med att lossa kaffesäckar från Brasilien, också under heta sommardagar. Råkaffe till Löfbergs i Uppsala och till Gevalia i Gävle och hur jag smusslade undan råkaffebönor av olika slag från säckar som brustit. Fickorna var som fyllda äppelknyckarbyxor när jag gick hem. Förmodligen inte tillåtet men kontrollanterna såg mellan fingrarna på tilltaget.

Hemma rostade jag i stekpanna och en fantastisk kaffedoft spred sig över hela nejden från min lägenhet.

(Ibland lossade vi Whisky från Scottska båtar, då var det ingen som såg genom fingrarna!!!)

I ögonblicket jag skriver om kaffe

Första kannan i det nya decenniet 2020 satte jag på 10:10. En alldeles förträfflig mjukstart på det nya året. Glömmer mig från den stockholmska horisonten att kokkaffe är en skänk till mänskligheten och där istället faller till föga för bitter brygd.

I somras gick vi på jakt efter en Visseljohanna. Gick på massor av loppisar och flera auktioner, men icke sa Nicke å vi hängde läpp.

-Är det en sådan här vi letar efter? Frågade K långt sernare och lyfte fram en Visseljohanna som hela tiden och från de förra ägarna av torpet stått framme på vedspisens hörn.

Sedan, fortfarande sommar men långt senare, kom våra vänner Christina Frohm och Bengt Pernholm till torpet för några dagars umgänge. Utöver att det blev ohyggligt trevliga dagar så hade människorna med sig gåvor till torpet så eftertraktade att de omedelbart klädde inte bara inredning utan också våra sinnen.

Ett gammalt bleckmått för kaffe ”Ett mått malet kaffe till 4 kkp vatten”. Ett gammalt glasmått med volymmarkering för tidiga mått typ ”kaffekopp, vinglas, spetsglas, 1 kupiktum, 1 jumfru, en hel och en halv kvarter” dessutom cl från fem till 30 ”ej krönt mått”. En klassisk porslinsburk med texten ”Klarskinn” och dessutom hör och häpna med klarskinn i. (klarskinn användes för att klarna kaffet och tillverkades av fiskskinn) En helt underbar uppsättning attiraljer för bästa kaffekoket även om jag inte använder klarskinnet utan låter denna kaffekultur sparas i den fina porslinsburken som bemärkt kulturhistoria. 

Låter istället kaffet koka upp tills det visslar, tas från plattan och får stilla sig och sedan efter gammal turkisk kaffekokarkonst låter kaffet koka upp ytterligare en gång och sedan sjunka i fem minuter med lock för pip och öppning på. 

Sedär, ett fantastiskt kaffe numer få Stockholmare förunnat att smaka. En sådan kungsöppning på det nya året. 

Nu tar vi bilpromenad i minusgradet och snölandskap bort mot de blånande hälsingebergen.