Nattvandring XXXX

Alla Mozartslingor förföljer mig, sjunger inom mig. Det är min 40e och sista Nattvandring. Kommer säkert att skriva fler liknande, men aldrig mer under rubriken nattvandring.

Kom hem från Operan och nypremiären på Trollflöjten vid pass halv tolv. Assar var nödig. Det blev en nattvandring, dock inte den sista med honom.

Vår favorittenor Joel Annmo sjöng Tamino. Det är bara att blunda och lyssna till hans nakna, raka och tonsäkra tenor, så vackert han sjunger denne man, så osentimental, men samtidigt romantiskt glittrande, väldigt engelskt om ni frågar mig – det kanske är därför vi så gärna lyssnar till honom – helt annorlunda alla andra.

Texterna lite omskrivna, flirtande med samtiden, en kåtkatolsk präst (Anders Blom) som överfaller fångade Pamina (Magdalena Risberg…tror jag) och istället för frimurarkänslan var det scoutrörelsen som leddes av Kristian Flor som Sarastro. Och här var det spel över hela Operan. Uppe på tredje raden stod Frida Johansson som lättjefull Papagena och spelade mot en gränsöverskridande Papageno (Jens Persson) som stod på scenen och som jag kanske tycker spelade över en del. Hans fågelfångarroll ska ju vara tafatt och lite dumbommig inte narrspel och galna upptåg. Kul grepp ändå tycker jag efter att ha vant mig efter en timme och lagom till pausen – operakonservativ som jag är!

Musiken är brilliant, det vet vi ju, solisterna fantastiska men storyn blir lite töntig och överförstärkt stapplande i den här uppsättningen.

Då frågar sig alla vem som sjöng nattens drottning och om hon klarade det där höga klingande.

Jag vet faktiskt inte vem det var. Det är två alternerande drottningar i den här uppsättningen och jag fick aldrig reda på vem det var som sjöng. Hursomhelst satte hon tonerna klockrent, aldrig hört något liknande och då har jag sett Trollflöjten åtskilliga gånger både på Stockholmsoperan och andra operascener.

Alltså det var nog meningen att den här föreställningen ska vara buffa på riktigt, fylld med upptåg och spelevinkelkonst och visst, ja, jag hade roligt hela vägen för när det spelvinkliga landade i arior blev det smäktande opera och vackert ibland så man nästan dog, Ändå lite tunt, lite för lite märg. Lite för blekt. Sevärt? Jaaaa absolut. Motsägelsefullt eller hur.

Sådärja, hemma igen efter en vandring och tankar i dimregnet vid midnatt. Tyst visksjungande Mozartariorna från kvällens äventyr på Operan.
Följ den här länken och hitta alla tidigare nattvandringar.

Adjö!

Bak och Chokladfestival

Jo det var chokladfestival i helgen. Tyckte det skulle bli en utmärkt sysselsättning som avslutning på veckan. Det blev det också på sätt och vis.

Landade i finalen av årets konditor. Mycket folk, trängsel och spänning. När det sedan drog ihop sig så blev det skickliga Isabella Westergren från Bollnäs och Stockholm Hotell At Six som vann. 

Snuttifierat och ganska obegripligt fick hon komma till tals i TV4 och morgonsoffan alldeles för några timmar sedan – borde fått ett betydligt bredare upplägg med sina konster.

Tävlingen blev det centrala på bak och choklad. Bland utställarna mängder av industritillverkare och agenter för mängder av chokladvaror. De där hemkörda pralinerna fanns väl här och där, men hantverksdelen var väldigt bortryckt alltså till förmån för storfabrikanter klädda i hantverksdräkt.

Två saker. Jag letade och letade och hittade till slut en bänk med elever på Kristianstads yrkeshögskola för konditorer. Vackra, rasande goda små munsbitar till praliner med klassiska päron, karamell och kaffe och med lena ganacher.

Det hör ihop, ost och choklad – inte många som uppskattar kombon, jag gör det!

Ramlar mitt in i en ostprovning med ett par och hos båset till Bränna gårdsmejeri som fysiskt ligger i Valsjö tio, tolv mil norr om Östersund upp mot norskegränsen.

Smakade en rad getostar, där i stort sett alla var positiva överraskningar. Men den bästa låg längst ner var brun, lite skrumpen och ingick inte i provningen, en vit caprin, lagrad i långt över ett år.

Jag har varit på jakt efter den sedan jag jobbade med Christer Lingström på Edsbacka och hade kontakter med en getfarm i Norrtäljetrakten. Det är väl snart 20 år sedan och jag fick köpa till jul en ålderlig caprin som doftade get, jord, nötighet, ammoniak och hade en sådan umamiverkan att det blev implosion långt bak kring tonsillerna. Nu låg den där framför mig för 550 kronor kilot. Klart att jag köpte mig en rejäl bit och lyckan var fullständig.

Nattvandring XXXIX

Vemod, löven som spelar mot stegen, mängder av dofter i marken, kylslaget i luften, blänket från neon i ögonvrån.

Gick ut direkt efter partiledardebatten, oupplyst, oinformerad, liksom sönderhackad inombords.

Jag ville höra dem alla lägga ut orden, låta innehållet spela, höra slutet på halvfärdiga tankar, höra dem debattera seriöst och lyssnande. Nu blev den en jävla blandfärs.

Så fort ett tal blev intressant och tog en vända in i ett nytt andetag bröts talbågen av debattledarna och ordet fick vandra vidare. Det är klart att det skapade en fruktansvärd frustration och hade gjort det oavsett vem som drabbats, att hindras att få ut sitt budskap.

Varför annonseras det som debatt när debatt inte får förekomma, när ingen får lägga fram sin åsikt att debattera om. Ständigt avbröts ”kombattanterna” och sedan var det dags att byta ämne bara för att samma sak skulle upprepas igen. Stackars människor och stackars oss som fick stå ut att titta på eländet.

Den här sortens TV-debatt har bara eskalerat och journalisterna har gjort konst av att snuttifiera och förytliga, tyvärr…nu bajsar Assar. Nu går vi hem i natten.

Sara Danius, ett minne som förändras.

Märkligt. Sara Danius bara borta. Ett blixtrande intellekt i kombination med fantastisk humor och kreativitet.

Hon hade nog glömt det för länge sedan, men inte jag. Stort intryck av en tio år yngre människa och det för länge sedan.

Jag bodde i London, gick på Royal College of Art och ibland på månadslånga besök i Paris.

Träffade ett ungt svenskgäng av vänner, framtida poeter, litteraturkritiker, författare, musiker, komponister och konstnärer. Vi umgicks flitigt om kvällarna.

Bland alla dessa satt Sara Danius, vet inte ens om hon hade kommit ur tonåren. Det var på Cafe de Flore. Och jag kommer ihåg hur hon vände och vred på allt vi pratade om till den grad att samtalen bara blev djupare och djupare tills ingen riktigt hängde med längre. 

Det var mitt första minne av Sara Danius och det där mötet har hängt med mig hela livet, märkligt och sorgligt att hon tog slut plötsligt och mitt minne av henne blir ett minne av en död.

"Hon hade så mycket kvar"

Så liknande sa en av min livsmentorer inom konsten en gång om sig själv när läkaren hade utmätt hans tid till följd av en elak cancer:

"Jag är mitt uppe i mitt skapande och har så mycket kvar att göra". 

Han sa det till en själasörjare, en präst. Hon svarade: 

"Du vet om du får leva i hundra år till som en förlängning, då kommer du att säga att du är mitt uppe i ditt skapande och har så mycket kvar att göra"