Vestibularisneurit - virusinflammerad balansnerv- rena helvetet

Jag ligger ner. Alldeles stilla.

I tisdags morse försökte jag resa mig. 

Allt snurrade. Kunde inte gå. 

Balansen helt satt ur spel.

Ambulanstransport till Danderyd. 

Direkt under läkarbehandling, neurolog, medicinare, öronspecialist.

Ganska snabbt konstaterades vestibularisneurit, det vill säga en virusinfektion på balansnerven.

Hemgång med chockbehandling av kortison. Idag, tredje dagen i fast sängläge med kärleksfullt omhändertagande av K känns det bättre, mycket bättre. Sjösjukan ger med sig, men vägen till dass är ändå en prövning.

I morgon ska jag enligt läkarvetenskapen börja göra vardagliga grejer, men inte köra bil. Allt annat går bra. Till och med så att jag ska framkalla yrsel för att lära kroppen vad det är (eller nåt sånt).

Det här är något som alla kan drabbas av och insjukningsförloppet är snabbt. Från att springa, lyfta, bära och sitta och vara trevlig till sängliggande med oförmåga att resa sig. Det sker på bara några timmar.

Min erfarenhet av tisdagen är att svensk sjukvård fungerar. Att ligga först på en akut, med mängder av svåra fall som körs in i ett aldrig sinande tempo och med sköterskor och uskare och läkare som metodiskt jobbar sig genom högen av krankhet där många svävar mellan liv och död är imponerande. Jag blev efter ganska snar stund förd till medicinakuten. Och märkligt nog läkaromhändertagen hart när ögonblickligen. Förmodligen för att utesluta hjärnhinneinflammation eller stroke i lillhjärnan (struttiga och yrsliga gången). Sedan dröjde det en god stund, några timmar, det kom in folk med akuta problem. Undersköterskor som jobbade häcken av sig, hela tiden med ett leende och med tid för var och en. Läkare som team och ställde bland annat min diagnos och som kostade på sig att skriva ett långt brev med förhållningsorder inför hemkomsten.

Jag är så imponerad och tacksam.

Var precis uppe och gick en stund, från sängen till balkongen i andra änden av lägenheten. Sådär fyllkajeaktigt gick jag inte ens under min värsta supartid för över 25 år sedan.

Pratade precis med min husläkare Anna på Attundahälsan, också en vårdarklippa. Fick råd om hur jag ska bete mig för att snabbast komma ur skiten. ”Börja göra vardagliga grejer i morgon”.

Ser framåt, visare idag än igår.

Bara ett antal timmar bort, solnedgång och dallrig jello

Det finns anledning att återkomma till Kreta senare både bildligt och bokstavligt.
Anledning att berätta om Small Planet Air och om resebolaget, om hotellet, om maten och om människorna.
Uttröttad efter resan, landat idag. Hettan sitter kvar av solen, 35+, det har vi tagit med oss hem tillsammans med dallret från ständiga desserten, Jello!

Skolavslutningens yra höns

I början av 80-talet gjorde jag en hel del jobb för Sveriges Radio Gotland. Bland mycket, mycket, annat ett längre inslag om att ta semesterbilder. Efterforskningar gav vid handen att det varje sommar togs en bild varannan sekund dygnet runt på Ön. 

Det var på den analoga tiden det. Undrar hur det är nu? 

Mitt reportage handlade om hur man uppfattar bilderna som tas, hur man avskärmar sig verkligheten genom att se den genom kameralinsen. Jmfr alla papprar som, genom en lins, ser sina barn förlösas. Hur förändras upplevelsen? Mamman får känslan av irl, inte pappan. Och alla dessa minnen som sattes på en papperslapp i fyrfärg i stället för att minnas i ”hövvet”.

Nu, nästan 40 år senare, är det fysiska minnet inkorporerat med de digitala minnena i datorer och telefoner.

Det slog mig idag hur lite omvärlden existerar för dessa digitalmänniskor (jo, jag vet, jag är en av dem, men i alla fall inte med tunnelseende). 

Var på en skolavslutning och eleverna satt lugnt och stilla, lyssnade på körer som sjöng hellre än bra och på rektorns tal medan deras föräldrar, springa runt som yra höns helt utan respekt för vare sig barn eller andra mer vakna vuxna. De ringde i mobilerna och de svarade högt och ljudligt. Några reste sig ibland och gick ut för en nypa luft, byttes platser och pratades med varandra. När sedan det hände något på scenen reste de sig helt ogenerat upp i bänkraden till skrammel och sträckte upp sina mobiler att föreviga. De stressade så för att verkligen hinna med och förstörde inte bara sin egen känsla/upplevelse av att vara närvarande utan också alla andras. En timmes avslutning blev en fullständigt föräldrakatastrof med folk fullständigt befriade från hyfs, takt och ton.

Strykningens meditativa konst och sköna resultat

Ägnat mig åt två meditativa favoritsysselsättningar idag…nej förresten tre, jag har dammsugit också!

Annars är det odling och strykning som det handlar om. Odlingen behöver jag inte orda mer om, inte dammsugningen heller, men så här är det att jag inte tål att se slafsigt hopvikta örngott och handdukar i linneskåpet. Inte för att jag skulle vara speciellt ordningsam, jag har för mycket annat att tänka på för att passa in i den normen, snarare är det så att jag ser till ytan. 

Det nystrukna lite glättade linnet, doften från kvalitetsbomull som är så pass sliten att man tydligt ser varp och inslag. Viklinjerna som blir och den framtida känslan att klä på en kudde sitt var och lägga huvudet att vila.

Strykstrukturer är viktigt. Tiden det åtgår att dänka, rulla ihop, vänta och sedan stryka en handduk och ett örngott efter det andra, se hur högen av nystruket växer och hur rullarna med de fuktiga textilierna krymper.