Den lustfyllda tiden är nu

Just det, just nu!
Ingenting har gått fel, inga nematoder, inga sniglar, inga sorkar och i fantasin skenar bönor, svartkål, majs, solrosor, betor, dill och ringblommor.

Ja, jag har blivit med en plätt jord igen. Lovade ju mig själv att inte odla mer, men saknar dofter, känslan och förhoppningarna.

Så när min mångårige vän PG efter min förfrågan upplät halva sin kolonilott för mig att nyttja kommande säsong så hamnade jag rätt in i odlandet igen.

Idag var jag och höstgrävde, meditativt, stilla, solen sken, envist, lerjord, blank, välfylld doftande och fylld med maskar. Två timmar, exakt som jag förväntat mig. Sjöblöt inifrån och ut, välbehövligt och anspänning.

Ser hur solrosorna ställer sig där i hörnet, majsen på en rad, bara låga vaxbönor den här gången, svartkålens plymer, dill lite hipp som happ, naketfröpumpa mot diket, gurkor på tunn list. Och så något mer kanske. Midsommarpotatis! Purjo.

Gångarna gör jag i vår och täcker med halm, blir snyggt.

Kvar lite att flytta runt från PGs fjorårsodling och lite rensning i rabatten mot gången. Jordgubbar att flytta.

Ser fram mot kaffe och grillning på uteplatsen. Hoppas på smällkallt i vinter så att kockorna fryser.
Det här är ju hur kul som helst.

Att sjunga i mässan

Det är något alldeles speciellt att stå där i koret i Storkyrkan i Stockholm och medverka i kören. Granne med Notkes St Göran och Draken, denna finurliga skulptur som farit runt inte bara i kyrkan utan också till museum, en gång övermålad helt i vitt då pråligheten inte var inne eller snarare då lull-lull ställdes i konkurrens med Gud.
Svårsjunget? Ja som tusan, ljudet bara försvinner ut och det är hart när omöjligt att utan yttersta koncentration fånga upp andra stämmor att intonera mot, men det låter utåt fasiken så bra.
Sneglade mot St Görans häst under predikan. När man en gång öppnade hästen hittade man Notkes skulpturhammare däruti. Några såg den, tog på den, höll den i handen - sedan försvann den tillsammans med relikerna i relikvariegömman i St Görans bröst.
En dag kom det dock en ung student till Storkyrkan och frågade om krimskramset man hittat jämte anteckningar. Han fick som svar att de lagts på vinden och att han gärna fick gå upp och leta och så gjorde han och hittade det han sökte för att föra det hela till Kungliga Biblioteket där det förvaras än. Studentens namn? August Strindberg!
Svårsjunget ja, det är det, torrt även om det är en fantastisk akustik, ett lyssnarnas tempel snarare än sångarnas.
Idag blev det Maunder, Mozart och Händel, lätta i notation och musik, men helsikes svårsjunget.
Det blev vackert!
Där stod vi i det "nya" koret, framför silveraltaret av Erdmuller och skänkt av änkan efter Johan Adler Salvius har vi draksvansen bredvid oss och utsikt över hela domen. Jag skriver "nya" altaret för det är det i kyrkans historia. 1527 revs koret ut mot Slottsbacken för att Gustav Vasa skuylle kunna få en bättre skottlinje i försvaret av slottet Tre Kronor. Hur det altaret stod går att utläsa av gatstenen lagd efter forna grunden.
Hörrni, vilsamheten efter en mässa av det lite storslagna hållet som det är i Storkyrkan är fantastisk och med Mattias Wager på orgel en ytterligare upplevelse. Som korist känns det också lite som att "göra tjänst". Kören är ju uppkallad efter kyrkan St Nicolai.
Förresten "nya koret". Vi stod lite vid sidan om den plats som enligt uppgift aka vara den ursprungliga för St Göran och Draken. Hur man kan veta det? Jo, för tidigare hängde det ett triumfkrucifix (tror jag såg resterna av det på Medeltidsmuseet igår med August) och St Görans blick är inte fästad på drakens huvud han precis är i färd med att hugga av med svärd efter att ha lanserat odjurdet till ofärdighet. Blicken är fäst på kristus i triumfbågen.
Ja, ja, sjöng gjorde vi med den äran i alla fall.

Ännu mer biff, nu som sallad, Jam wunzen nguea

Jag har ju återkommit till biffen vid några tillfällen den senaste veckan efter att jag hittat en ”biffkran” värd namnet. Slängde iväg till min ”kran" igår och köpte en hel biffrad – kunde fan inte låta bli, fyra kilo!

Vilken känsla det är att slänga upp, melerad med fettrand, på skärbrädan som knappast räcker till.

Styckade ur tre trecentimetersbitar direkt idag till lunchen. Blandade salt, olja och svartpeppar och hällde över biffarna. Hettade upp en grillpanna så det rök. Grillade runt om, kraftigt och till en innertemp på 40 grader, ställde åt sidan. Värmen steg så sakteliga till 46°, tog tio minuter.

Skar några remsor isberg (borde varit bladselleri men…) en kvarts gul lök i båtar, En halv tomat i klyftor och rörde samman en citron (borde varit lime) med rejält av fisksås och hällde över chillin jag rostat tillsammans med grillningen av köttet och sedan svalnat och krossat i mortel. Några vårlökar och ett nystan wunzen, glasnudlar som först fått ligga i iskallt vatten medan köttet stektes och sedan hälls av och hälls över med kokvatten tillsammans med ”båtlöken”. Ett snabbt uppkok och sedan klart.

-->

Bottna ett fat med lök och glasnudlar, Lägg på tomaterna, vårlöken och salladen. Skiva köttet tunt och lägg överst. Skeda över namprig (fisksås, lime och chili).  Blanda. Ät direkt.

Beställde tre kilo biff nyss

Ibland händer det, man springer på någon gammal ko som kalvat tillräckligt, givit fullt med mjölk och sedan skickats till slakt.
Det var någon som sa för några år sedan till mig, tror det var Håkan Fällman, att svensk mjölknäring inte fattar vilken köttresurs de besitter.

Ibland får ögat vara behjälpligt i urvalet eftersom informationen i övrigt ofta är ganska usel på etiketterna.
Besiktigade genom blanka plastinslaget och såg fettkappan, gulaktig, valkig, fet och köttet melerat vackert. Och utförsäljning i butiken till 60 kronor kilot eftersom "inte en människa köper sånt fett kött".

Efter sex dagar ringde jag tillbaka blott med minnet kvar av en smältande mör och enormt välsmakande och frågade om de blivit av med allt kött. Det fanns kvar. Nu åker jag lycklig och handlar ett antal kilo till.

I denna satans tid

 Ja vad ska man annars säga, pålspetsaren på Operan (må väl vara hänt) men alla dessa idiotiska kommersiella påfund sprungna ur en av våra allvarsamma religiösa högtider, hyllningen till alla våra helgon, du, jag och våra föregångare.

Kan ta sig rätt komiska uttryck hos förvillade ungar där gränserna håller på att suddas ut.

August, min yngste, gick på dagis (förskola). Med en massa ungar, jag har fem egna, är man säkrad att ständigt ha lucianattlinnen. Väntade in i det sista, det vill säga kvällen före morgonens luciafirande för August. Började rota i lådorna och tänkte är det ett för långt linne går det alltid att tejpa upp.



Nu slumpade det sig dock inte bättre än att siste ungen ut befann sig i ett mellanstadium av tillväxt. Hittade inget linne. August såg min växande förtvivlan när jag bytte låda för att leta efter tomtedräkten och insåg att den var urvuxen.

-Du pappa, det är okej, jag tar skelettdräkten !!!!!

Det händer grejer i skyltarnas och informationens Sollentuna

Den gamla skylten

Som man ropar får man svar, eller i alla fall måttliga korrigeringar.
För en tid sedan skrev jag om den undermåliga och ibland katastrofalt felaktiga informationen kommunen söker ge sin hop (Linnés benämning av allmogen). Det blev självfallet reaktioner och också handling. Det tog "två minuter" att riva ner den nyuppsatta Cullenbergsparksskylten och ersätta med en ny korrekt ambitiös.

Lite längre tid tog det för kommunen att få en ny skylt till gravfältet vid Tors Backe, och då ersatt med en liknande av plastad papp.

Eftersträvansvärt vore att göra rätt och modernt. Att utnyttja digitalt, QR koder eller länkar för bläddrande i historiska fakta, djupare och djupare, mer och mer, längre och längre in i de vetenskapliga hemligheterna, allt i akt och mening att placera sig själv i tidens mitt med ytterligare kunskap och förstånd.

Den nya skylten vid Tors Backe

De gamla "vikingarna" och deras betydligt äldre kusiner som lagts där för sista vilan i Tors Backe har vi sedan 1800-talets nationalromantiska tankar om Sverige som världens mitt och storhet hyllat och lindat in i ett sunkigt förvillande skimmer.
Det finns folk i vår närhet som reflekterar över dagens politik och hänvisar till denna kulturens vagga. Pyttsan! och leklystna vuxna som hänger sig åt att trampa med nakenfötter i lera, smida torshammare vid smutsiga härdar och klä sig själva i skinnfällar och jutesäckar, så inbilskt övertygade att de infantilt känner ett släktskap till 1000-årsmänniskorna, gränsande till New Age!

Desto mer vi bläddrar och forskar hittar vi spår efter ond bråd död, släktskapsfejder där människoliv inte värderades alls, trälar och slavar hämtade från utkanten av deras värld. Mänsklighetens stora förnedring. Det är dessa människor vars gravar vi nu vårdar och sätter inplastade pappskyltar över som förstärker romantiken istället för att placerar denna tid i sitt rätta.

Jo förvisso, och till det hänvisas inte sällan; hantverket, konsten, tekniken. Men den kunskapen bar slavarna med sig, de hämtade inte bara arbetskraft med våld (Birka) utan också kunskap utifrån.
"Vikingarna" som handelsmän gjorde resor och tog med sig både människor och kunskap. Kristnandet innebar ännu större förändring, inte avseende våldet, föraktet och förtvivlan utan avseende kunskapen, dessa kristna som kommit utifrån och in, bar med sig den stora kunskapen, odling, djurhållning, människoskötsel.

Sollentuna är förmodligen landets fornminnestätaste kommun. Det är viktigt med informationen, det är viktigt med skyltarna som anger platserna för att människor ska kunna placera sig själva  i sammanhang, men det måste vara rätt så att ingen kommer på sig med att säga att det var bättre förr eller att Sverige danades ur denna fruktansvärda tid.

Bara engelsk körmusik med Nicolai Kammarkör

Nu är det en vecka sedan som skivan släpptes, "A Garland of English Choral Works" med Nicolai Kammarkör.
Det var i samband med vår konsert i Jacobs kyrka i lördags och en hel del som vi framförde då finns med på plattan som omfattar nästan 80 minuter engelsk körmusik varav några inspelade som "world premiere recording".

Jag och Kristina och ägnat en del av fredagskvällen åt lyssning och jag kan bara konstatera  förmånen att få sjunga med dessa människor och i den här kören, att få vara en av alla dessa röster som tillsammans får ur sig sådan fantastisk musik. Upplyftande fredag!

Inspelningen ges ut av EM Records som specialiserats på engelsk musik. www.em-records.com
Vill du lyssna närmare och kanske köpa skivan, messa mig på lager(alfakrull)tabberaset.se så förmedlar jag "affären"