Fortsatt granskning av Sollentunas kulturskyltar

Ofta när man pratar med folk i kommunen som inte vet så mycket om kulturhistoria så brukar de ändå framhålla två saker. 1) Den så kallade "Kung Agnes hög" och "gravfältet vid Tors Backe".
Den förstnämnda för att den är så synlig och den sistnämnda för att man vid en liten utgrävning av en del av gravfältet minsann hittade en torshammare.

Jo, det här gravfältet vid Tors Backe är viktigt, inte minst för att det är en del av en helhet av vår historia och för att den dessutom bara genom att finnas där uppehåller en plats för vila och kontemplation, en slags trygghet i bruset.

Tyvärr är det väl många idag som passerar gravfältet utan att så mycket som ens ha en aning.
Tidigare förevisades dessa delar ur vår historia redan för skolungarna och kommunen satte upp informativa skyltar. (Hur dessa underhålls och ser ut finns mer att läsa här)
.
Det här är en fortsättning av min högst privata granskning över hur illa det står till med viljan till kunskapsförmedling på hemmaplan.

Vid Tors Backa har såvitt jag kunnat se två rangliga och av ålder anfrätta infoskyltar. Den ena berättade jag om här. Och den andra finns nu instängslad på en privattomt, alltså bakom ett nyrest högt staket.

Billigast var greksallad, föråt mig i Grekland för 30 år sedan, nu på bordet igen

Det var en vecka i Grekland för länge sedan och jag hade ont om pengar. Billigast på menyerna var greksalladen, oljigt tomatig med salt ost, gurka och bittersöt lök. Det blev sallad morgon middag och kväll och när jag kom hem gav jag mig själv löftet att aldrig mer i helvete äta den där salladen igen, någonsin.

Detta heliga löfte bröts ikväll med råge. Jag och Kristina körde en rik greksallad med solmogna söta tomater, bittersöt gul lök, oliver och grova salladsblad. Istället för olivolja med några droppar vinäger rörde vi ihop en senapsvinegrätt på vinäger av sockerbeta.
Som extra tillägg ett större antal skivor parma.

Gurka då, frågar vän av ordning.
Nä den skippade vi!
Blir det da capo?
Absolut!

Det bästa trots att det är mitt i juli, Musslor med pompa!

Varje gång vi kör det här racet här hemma slås vi av hur enkelt det är och hur förbannat gott, inte minst för påbyggnaden av allt pyssel kring bordet, samtalen kommer igång och det blir aldrig ansträngt eller konstlat.

Alla hemmavarande barn kring grytan och Kristina och jag, en bit gott gårdagsbröd, musslor och pompa.

Gör så här, det är lättjobbat:
Häll alla musslor i en gryta med iskallt vatten.  Två stora nät till fyra pers. Låt simma omkring i isvattnet en halvtimme.
Syna vart och ett, skrapa bort skägg och orenheter och kolla att musslorna är hela och att de öppna sluter sig vid lite knackningar. Kasta alla dålig och trilsket öppna.
Hacka en gullök och fräs i smör i en stor vid gryta. Lägg i några kvistar timjan. Häll i musslorna, lägg på lock och skaka.

Efter en halvminut överhälles en halv flaska vitvin eller matlagningsvin (mest för syrans skull).
Låt koka upp och rör runt försiktigt. Låt koka tills musslorna ligger vidöppna. Ta upp med hålslev och koka ner spadet till hälften. Glöm inte bort pommes fritesen.
Sila spadet i silduk eller chinoise. Koka upp igen och häll över lika mycket grädde som vätska. Låt få ett uppkok och häll sedan i alla musslor. Rör runt, häll upp och servera.
Stora servetter till var och en.
Så gott!

Som man såsar får man svar

Bästa att ha i frysen, några paket "wings" av olika slag.  Bara att ta ut och värma i ugnen eller slå några minuter i mikron.

Men att köpa färdigt blir ganska dyrt i längden, speciellt om det tuggas ett paket om dagen så här om sommaren och som olika slags mellanmål.

Sagt och gjort. Har börjat med ett experimenterande och är inte riktigt klar än.
Så långt kör jag vingarna med majsmjöl blandad med salt och lite olika kryddor. In i ugnen för att torka upp och lagas till.
Under tiden gör jag en sås att pensla dem med. Kikkoman, spiskummin, chiliketchup, stark rökt paprikapulver, chiliflagor, honung eller brödsirap.
När vingarna nästan är klara penslar jag dem rikligt med "sörjan" och så in i ugnen igen. När det börjar bubbla tar jag ut dem och låter torka. Kallnade får de portionsförpackas för frysen.

Ett annat händigt sätt är att marinera dem med fisksås och krossade korianderfrö över natten (plastade i kyl) Ugnsbaka direkt och pensla röran på precis innan de är färdiga.

hmm, blir nog en sådan för kvällen att knapra på.

Någon har dött av ett brustet hjärta...

...och förvandlas till hundgodis i flera steg.

Cullenberg vem var det? Och varför satsar Sollentuna på förlorare i marknadsföringen?

Lyfte frågan på FB - uppstod en del diskussioner och en rad kommentarer: Följ länken här för vidare läsning!

Jag är nyinflyttad till Sollentuna. (Återinflyttad kanske man ska säga)

En kommun som säger sig värna om sitt kulturarv. I alla fall får man den bilden av ambitionen när man studerar de väldiga reklampelarna om Sollentunakulturens vagga som påstås vara Edsbergsgodset.

En annan slags kultur är de många fornminnen som utgör en svart jord i hela kommunen. Spår efter människor som verkat och varit från bronsålder och framåt.

En gång i tiden ville man förtydliga och åskådliggöra just det här kulturarvet genom att sätta upp skyltar med förklaringar och bilder över hur det en gång såg ut, hur människor levt, under vilka förhållanden såvitt man vet.

De gamla kult - och begravningsplatserna gränsar som små andningshål i förtätningen. Mycket är utgrävt, dokumenterat och överbyggt, mestadels dock outgrävt och ligger där som platser, ett arkiv för kollektivt minne.

För att vårda och förstå fanns en gång kloka människor som ivrade och satte upp förklarande information, nu skyltar som naturen och skadelusta tagit tillbaka.  Hålls människor oinformerade blir det lättare för makthavare att skyla över, ta bort, begå misstag utan att det syns, lättare att sluta förstå, underlättar att begripa mindre.

Jag har htagit till mig genom att titta på informationsskyltar lite här och var och det är generande att se.

Särskrivningsfel, namnfel eller ruttnande.

För en tid sedan var jag med och invigde Erland Cullberg Park mellan Sollentunavägen och Sjukhuset, Fantastiskt att min gamle vän Erland Cullberg fått en plats uppkallad efter sig. Där står en ny skylt helt missvisande och ganska upprörande uppsatt av Trafik - och Fastighetskontoret. Ja, ni ser själva. Trafik och Fastighet vet inte ens vad parken heter och inte heller att den är uppkallad after Sollentunakonstnären Erland Cullberg. Någon av de okunniga, hastigt anställda som lika hastigt har  snott ihop en informationsskylt som är fullständigt åt helvete och där parken, av kommunen, har bytt namn till ”Cullenbergparken”. Hur illa får det bli?

-->

Möter sedan en skylt värd namnet. En i rostfritt stål med emaljskiva som informerar om den sorglige japanen som aldrig kom i mål. Löparen Shizo Kanakuri som 1912 råförlorade maratonloppet vid Stockholms OS. Den har kommunen satsat storartat på, men vem vill minnas en looser?

Ordinerad gröt - då blir det gröt!

Mot blodfett!