Den är snart här, förbeställ på nätet! Taxi 1251

Tidig morgonpromenad bland vårecken

Tidigt i morse, ut över åkrarna, över Älvsunda, ner över Edsån med ivrig strömstare. Rådjursspeglar som hastigt flydde undan Assar som fick glädjepåslag då vinden låg på.
Spillkråkan karaktär från skogen och så en falk som jag först trodde var en duva i flykten, men som alltså inte var det. Gick så fort att jag inte kunde bestämma eller hinna se.



Som flärpar hänger sånglärkorna över åkern hemma och hela luften fylls av melodiskt kvirrande som gör allt för att konkurrera mot MD80, Jumbo, 737or, Airbus och en och annan Topolev.
Det är lite kul, för jag gillar både "jåglarna" och inflygningen till Arlanda.
Jo, stora "Edsånshägern" lyfte med svensk faunas värsta läte.

Bäverdammen i Edsån ner mot Hollywood, vårt förra boställe

Igår på långpromenaden mitt på dagen hade jag fyra tålmodiga hägrar nere vid våtmarken och så har våra ormvråkar börjat sina vårskrik över de 53 hektaren åker utanför huset.

Så vilsamt inför boksläppet den 28 dennes.

Lovisa och hennes bästa kompis igår kväll efter middagen

Snart är den i boklådor och i var mans hand

Christian Ljunggren är död. Han blev 75 år.

För två år sedan blev jag accepterad i Nicolai Kammarkör som han ledde sedan 40 år tillbaka.

Jag tyckte nog egentligen inte att jag platsade, men Christian sa att jag gjorde det och jag fick väl nöja mig med det, trots att jag inte sjungit i några som helst sammanhang på 38 år. Han bjöd mig på en makalös musikresa och en varm inbjudande vänskap.

Vi hade många beröringspunkter utöver kören. Gemensamma vänner, gemensamhet i konsten och journalistiken, i förmedlandet och berättarlust. Samtalen vi hade när vi kom åt var djupa, förmedlande och med kunskapsrespekt. Samtidigt var de så fyllda av skratt och glädje. Inte sällan gav vi varandra hintar om vad vi skulle kunna göra tillsammans, idéer för framtiden, inga omvälvande grejer utan bara små roliga äventyr.

Nu är allt aska, grått och tristare.

Igår, denna eländiga fjärde februari, nåddes vi av budet hemma på Lugnet att Christian lugnt och värdigt somnat in från sin elaka sjukdom. Vi som var så förberedda och ändå inte alls.

Idag, en småsnöig femte februari i grinigt väder samlades Nicolai Kammarkör utan Christian som dirigent, till att sjunga vid mässan i Slottskyrkan på Stockholms slott. Tungt, stillsamt och något vägledande i kyndelsmäss att rikta sig mot ljuset.

Oj vilken saknad, den som blev så smärtsamt påtaglig och oj så bra det lät, så tätt, så sammanhållet, så stillsamt tydligt, så mycket Christian. Alla sjöng mellan tårarna, i sorgen, i smärtan över Christians bortgång, ändå så vackert.

Nicolai Kammarkör har beslutat bestå.

Men jag kommer att sakna Christians varma leende, hans spirituella anekdoter, hans förstånd och hans lekfullhet i körarrangemangen. Inte minst för tenorerna, hans egen stämma såklart, skrev han in de där finuerligheterna som små spratt i helheten, ett gnissel och gnidande som blev så vackert när det löstes upp.

Vår bekantskap blev alldeles för kort. Jag undrar vad som kunde hänt om vi träffats den där tiden när jag gav upp sången. Kanske jag ändå hade fortsatt? Jo, tror det.

Nu ligger vi här hemma efter den smärtsamma söndagen och försöker att i möjligaste mån prata oss ur sorgen genom att minnas den stora glädjen  och samtidigt sända de varmaste tankar till Christians familj och närmaste.

Vi känner en stor saknad.

Tack Christian för att jag fått vara med.

Stort GRATTIS till Björn Frantzén

Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med hur mycket text som helst, för det finns mängder att berätta och jag har en förhållandevis lång historia med mannen jag tänkte lyfta.
Han är alls inte obekant. Snarare en av världens främsta inom sitt område. Det är inte jag som säger det, det är både oberoende och beroende källor.

Alltså, det här är om vännen och "kollegan" Björn Frantzén som jag träffade första gången 1998 då han stormade in hos Christer Lingström på Edsbacka Krog och sa "Inga illusioner", "No Blunders". Han hade gjort praktik på Edsbacka och var nu tillbaka från Nico Ladenis på stjärnkrogen "Chez Nico at 90 Park Lane" i London. Det var då jag kände att i den där unga kocken med vissa kaxiga kanter så finns det så mycket ambition, så mycket driv, så många tankar, så lite sitta still och en gnutta överlägsenhet att man bara inte kan backa undan. Det var just där vi inledde våra samtal, där i köket på Edsbacka 1998 för 19 år sedan. Utslaget på alla dessa år, han var 21, så har vi ringt till varandra flera tusen gånger, aldrig har det känts besvärligt. Alltsedan den dagen på Edsbacka Krog för 19 år sedan har vi byggt upp en förtrolighet som bland annat innebär att vi kan säga vad vi tycker, sätta ner klackarna och klaga en del, men också att vi kan säga sådant som ingen annan får reda på.
Utåt sett märks vår relation bara genom kokböckerna som vi skrivit tillsammans. Känner mig så samspelt med honom nä vi sitter där och värderar och kläcker idéer, formar om, skriver för långt, kortar, sätter nya ord, bråkar om innebörd, mål, diskuterar ihop oss, omformulerar, ältar och till slut kommer fram med det där enkla, lite karga, fåordiga, men samtidigt löddrande av dofter och smaker, ord som det ligger hur mycket tankekraft som helst för att komma fram till, tid och energi men som framstår som så självklara och beskrivande.

Jag 25 år äldre. Det funkar. Han lyssnar. Jag lyssnar.

Utan Björn hade jag nog inte heller fått göra den gastronomiska resa som jag fått göra, inte förstått så mycket av sammanhangen, av balansen, av helheten.



Nu, idag, torsdagen den 26 januari, fyller han 40 år utan att han vill det, tror jag mig veta. Kommer ihåg själv, det var väl inte så kul egentligen, kändes som en påtvingad mognad, vuxenhet. Det var roligare före allvaret som 40 åring. Men jag kan väl säga så här att mothåller man, låter det bli lite gnissel och frottage  så är det okej. Om inte annat så vänjer man sig.

Hörredu Björn. GRATTIS

Skulle väl bloggat, men orken tryter ibland. Nu fick jag energikick på TFE

En blogg måste uppdateras annars faller den oroväckande snabbt i besöksfrekvens. Har haft tillfällen när min blogg bevistats av lika många som en mindre veckotidning eller landsortstidning. Nu, sedan i höstas har det inte varit så. Bilden nedan, eller snarare rubriken drog till sig en rad porrsurfare...allt kött är hö...?

Nu till dagens väsentlighet. Åkte in med familjen till TFE. Och jag vet att ambitionsnivån höjts med flera snäpp, men att det skulle bli så här bra anade jag inte ens. Genierna Björn Frantzén och hans matstudiolabbande Victor Westerlind lyfter TFE till en tydlig signerad samhörighet mellan Hongkong, Lilla Nygatan (nästa anhalt Klara Norra Kyrkogata) och Mälartorget 15.
Ostronet med en liten honnör åt Stephen Harris på Seasalter sportsbar är gräddigt och kryddigt utan att behöva ge avkall på ostron som ostron, de små macaronerna med apelsinsylt och vispad anklever och bakade på morot herrejisses. Gougeres som små luftiga smakrika bollar.

Så där ja, en morotssoppa, ganska så tunn, men har aldrig gillat morotssoppa. Den här gillade jag, späckad med smaker som bollade runt en lång stund.
Två torsk Rossini, en fish&chips, en anka och en Ibericogris med tryffel. Sådär ja', nu kom det in. Rikligt, vackert och torsken var i det närmaste perfekt kokt med spänstiga lameller och en smak som bara studsade till. Hade aldrig trott att anklever skulle kunna rocka så häftigt med torsk och tryffel. Lovisa var lyrisk över sin gris och CK nästan tårögd över sin anka mens August mest rutinerad åt varenda smul av sin friterade torsk med remoulade. Alla tog vi en Eaton mess på vinteräpplen. Hurra så gott.
Spring dit gott folk. Omedelbart!

Antingen är jag svältfödd på just det här extra, har varit tunnsått med extravagancia annat än egna tillagningar hemma, eller så är det så här förbaskat bra. Och det är det!

Meat curtains - hela huset fylls av köttets lust

Man undrar hur många träffar internationell som man får på det första två orden i rubriken, och för de andra också för övrigt.
Men här handlar det om att torka kött till morgonkvällens familjemiddag, eller kanske lördagens.

Jag har suttit i Laos djungler i små byar och ätit torkad fisk och torkat kött och haft starka såser att doppa det i tillsammans med dill och andra örter. Allt sammanbundet av en kletigt liten boll kladdris (eller klibbris eller kaonieuw, kärt barn får många namn).

Gemensamt för det hela är att det måste förberedas dagen innan. Riset ska blötläggas, köttet skäras och marineras och sedan torkas över natten.
(Just i ögonblicket har jag flera lagahemmaprojekt av långsiktigt slag. Sedan i söndags kväll står bland annat en bunke på 72 graders värme, om ett kvarts kilo finskuren tobak på fermentering till snus. Har redan börjat nallat av det ett par dosor och det är en sann fröjd att stoppa i sig en ljummen, väldoftande, fuktig, tobaksstinn pris.)

Jag kör biff som köttgardiner i ugnen just nu. Skär biffen i så tunna skivor som det går, äh lite tjockare förresten. Lägg i en bunke och dränk med lika delar kikkoman och fisksås, blanda ordentligt utan att de tunna köttgardinerna går sönder. Låt stå under dagen och häng sedan på tork på ugnens grillgaller. Ställ en plåt med ugnspapper under som droppskydd. Ställ ugnen på 60 grader och håll luckan öppen med en träslev.

Blötlägg samtidigt kladdriset i en bunke. Täck med vatten och plasta bunken.
Nu på morgonkvisten är det dags att plocka ut köttet och lägga att svalna på papper. Vira in i smörgåspapper och spar under dagen i rumstemperatur.
en dryg timme för middagstid slår jag av riset i en handduk i ett såll. Koka upp vatten i en kastrull och lägg sållet över kastrullöppningen. Vik över handduken och lägg på lock. Efter 20 minuter ska riset vändas. Akta fingrarna, det är skållheta vattenångor och ett skållhett ris. Vänd och kör tills riset är kladdigt och utan kärna men fortfarande har bitighet i konsistensen.

Rör ihop lite heta röror. Jag gillar att toppa riset i en torr röra av rostad krossad chili, lime och fisksås.