Mer kött på benen om dryckesbägarens ursprung

Kommunens arkivarie Annika Holmberg skriver i ett meddelande på Facebook att affischen till evenemanget finns bevarad i Sollentuna Kommuns arkiv.

Då kan man undra vilket evenemang det handlar om. Jo, där är kommunens antikvarie Olof Svanberg behjälplig. Han berättar i ett mejl att det inte handlar om att dricka trefaldighetskälla vid Landsnora som nu hembygdsföreningen ägnar sig åt under diverse lajvande utan en källa som just nu fallit ur rullorna. Den låg vid Tunberget och ligger förhoppningsvis kvar, räckt av ett brunnslock på privat villamark. Vid sidan av Klasrokällan där manfolket till Gustav Vasas liktåg släckte törsten, där Almqvist suttit och där någon målare en gång vid renovering av skolan tvättat penslar, och källan vid Landsnora kvarn skulle det här alltså vara den tredje trefaldighetskällan i Sollentuna.

Jag tar mig friheten att citera Olof Svanberg i mejlet jag fick idag:

"Läs spalt och bild del 1 sidan 184 i reviderade upplagan. hembygdsföreningen återupplivade källan 1936...Själva evenemanget var lysande á la Grönköping. Givetvis med höll Göransson tal (Rektor Nils Göransson också lokalhistoriker, min anm.), men även prosten Hansson.

Så här står det i boken en bok som för övrigt Annika Holmberg skrivit:
"Kvällen var också vacker och varm, varför det blev något av en upplevelse. Härtill bidrog starkt det utomordentligt vackra tal till hembygden och fosterlandet, som prosten Hansson utformade. Sång utfördes av sångare från Turebergs och Rotebros manskörer under folkskollärare Bergströms, Rotebro, ledning.”

Fick anledning att tacka både Annika Holmberg och Olof Svanberg för snabba reaktioner på min pappersmugg och till den förra fick jag anledning att skriva:

"Ditt arkiv (på kommunen) är en fantastisk källa och där minnet ligger djupt och ansvarsfyllt bevarat.
Tyvärr kan man inte säga det om hembygdsföreningars arkiv i allmänhet och Sollentuna Hembygdfsförening i synnerhet där papper och textil ligger slarvigt diariefört i rum med förödande klimat.

En av varglapparna som något sånär finns bevarad.
Övriga 18 kraftigt förstörda av felaktig arkivering

Se bara på de unika varglapparna eller alla de böcker, tidskrifter och pappershandlingar som förgås i fukt. Ramade alster som äts upp av syrakartong. Slarvigt bevarade träföremål som trämask kalasat på att det som återstår är att närmast betrakta som damm. Stora delar av samlingarna från Edsbergsgodset är bortom räddning och värst av allt, ingen vet riktigt vad som står var eller vad som finns var i samlingarna. Det är tragiskt och jag har försökt påtala detta faktum för ansvariga politiker ett antal gånger, inte minst när jag själv var ordförande i föreningen, utan att få gehör. Men som sagt, tror det är kört för många värdefulla föremål redan."

Hembygd igen och om att göra det ordentligt

Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.

Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937.
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste den ligga undangömd i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

Hembygd igen och om att göra det ordentligt

Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.

Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937 och som på sin tid användes fö brunnsdrickande i trefaldighetskällan vid Tunberget (enl kommunens antikvarie Olof Svanberg)
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste några ligga undangömda i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

Hembygdsförening med föremål, men utan kontakt

För då mina vänner, blir föremålen tomma innehållslösa objekt. Finns ingen information och vidare sammanhangsförklaring så säger ett föremål inget annat än form (och det kan väl för den skull kanske vara estetiskt tilltalande). Men ska ett föremål vara en del i historien så måste den länkas till nutid för att få ett värdefullt innehåll.

Att jag skriver det här föranleds av att jag var på Hembygdsföreningarnas dag idag i Väsby. Det var det gamla vanliga, en genomsnittsålder på lite över sjutti. Kaffe med en kaffekassa som inte tillät vare sig swisch eller kortläsare. En orkester med elpiano som skar över trakten. Festligt värre.
Ska hembygdsrörelsen se en framtid an så måste den bli modern.
-Ja vi undrar varför inga ungdomar kommer hit, frågade sig en ur föreningens styrelse.
Ja det kan man fundera över, kanske just det faktum att man inte alls följt med, inte alls sätter saker i sitt historiska sammanhang och ger förklaringar. Det räcker inte med att ställa ut en spinnrock från 1830 och tro att folk förstår helvetet med självförsörjning. Det räcker inte att ställa ut ett gammalt tvättfat från statartiden för att folk ska förstå helvetet med hygien, sjukdomar, dofter, svält och djävelstyg i vår historia.

Det handlar alltså om att bli modern, bli pedagogisk, kunna köpa kaffe på kort, gå in i förväg på datorn och se det kommande digitaliserat med adekvat läsning. Det handlar om att leva hembygd i det 21a århundradet, inte själva försöka gestalta förgången tid i det levande nuet.

Ett föremål stod lutat lite slarvigt mot en monter tillsammans med en kälke med stålmedar, en trehjuling från 40-talet och en spark för barn, nu gistnad och en smula vacker.
Som 50-talist kunde jag lätt anse mig ha en relation till dessa föremål, en igenkänning. Jag kunde sätta sakerna i sitt sammanhang och känna historien, leva den och förklara den samt se utvecklingen till nutid, inte minst i föremålet som stod lutat mot montern, en sparkcykel.
Den är så vackert nyttjad, så länge att slitaget i träet nästan gör ont. Upphängningarna av hjulen är nästan precist så som för dagens i stål och hårdplast.

Jag frågade, eftersom den finns registermärkt, varifrån träcykeln kom, när ifrån och hur.
-Då måste jag gå in och bläddra i registret och registret finns inte här på bygdegården, blev svaret.
Alltså 2016, då ska sådan information finnas, om inte på plats bredvid föremålet eller i direkt berättad form, digitaliserat. Synd tycker jag, men då säger ansvarige utställare:
-Alltså, jag har nu initierat att vi ska gå med och digitalisera allt vårt material och alla texter så att det blir sökbart på Internet. Vi gör det i samarbete med hembygsförbundet.

Wow, det jag stred för för flera år sedan som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men blev motarbetad av en konservativ styrelse, ser nu ut att bli verklighet. Ett viktigt steg mot den egna överlevnaden har tagits och från och med nu slipper vi arkeologer i vår egen historia för sånt ha vi inte tid med och då breder historielösheten ut sig och framkallar reaktioner av typ Sverigedemokrater och Trumpfenomen.

Strap Vlll

Akryl, pastell, akvarell och kol på papper
76.5 X 56.5
(se mer på: www.instagram.com/goranlagerart)

Vägen och molnet

Den där vägen går alldeles utanför huset där vi sommarbor. Det finns säkert tiotusen sådan vägar, samtidigt som denna är den enda. Åt andra hållet slingrar den mjukt efter landskapet med vägrenar kantade av cikoria, vallmo, gulmåra, klöver, salmbär och släpphavre från åkern i fjor. På andra sidan växer vall som ännu inte är klippt. Utanför huset får vallen stå till augusti efter avtal mellan grannen och bonden. Nu växer orkidéerna i smyg vid kornknarrens gångar och när det skymmer ligger våta dimstråk som ett luddigt täcke över.

Vi går den där vägen varje dag. Ibland åt ena hållet, andra dagar åt andra. Det är vår dagliga motion och rundan utgörs av två av tiotusen sådana vägar, en lite mindre åkerkantsväg och en landsväg med asfalt. Rundan är exakt tre kilometer. Det är vackert och ljuset obetalbart. Kritvitt när det studsar mot stenrikets kalkgrund. Som uppgjort för konsten, att stå ute och se de allra minsta färgskiftningar i pappret, varje variation i neapelgult, okra, pariserblå och veronesergrönt. Schumring av vitt, som molnen i himlen vid vägen, ligger utanpå grängen som kastar skuggor mot sig självt och som molnen kastar skuggor i gröngula spälten på åkern och det gifter ihop sig med våra sinnen där vi går och axlarna åker ner en smula, tankarna flyger fritt och tröttheten över att vara i övrigt blir som den mjukaste andhämtning.

Tortilla med massor av fyllning. August kockar på semestern

Börjar förstå mer och mer hur viktigt det är att släppa loss barnets kreativitet i köket. Själv tog jag nog väldigt mycket plats i vårt familjekök i Sollentuna och barndomshemmet. I alla fall tills morsans och farsans tålamod tröt. ibland tröt det fort, väldigt fort, ibland tog det längre tid och bäst var det när jag fick vara ensam hemma och labba.

August slår sina egna vändor i köket och är skitbra på det mesta. "Ja jag ställer inte upp i Sveriges yngsta mästerkock precis", säger han, men lagar djäkligt gott krubb efter eget huvud och anpassar kryddning efter råvaror och smak.

Nu senast var det en fyllt smörstekt tortilla till lunchmat. Balanserad med stekt bacon, salami, grönt och ost, som en liten "förenklad" pizza.

Nu är våra juliveckor till ända. August tar båten med största syrran till fastlandet (en syrra som körde upp idag och klarade lappen på första, GRATTIS LIVA) efter två veckor med kompis, bad, skytte, matlagning, utflykter, sol och spännande grejer.

Ikväll var det sista kvällen med August så vi åt lättrökta strömmingsflundror med färskpotatis
Kristinas jordgubbar till dessert. Nyplockade gubbar från Källunge, Gotland,
Vispad grädde och smulknäck på rostade havregryn

Hörrni, det här är en unge som samtalar. han sitter inte och är oväsentlig, han sällskapar och är djävligt belevad.
Igår överraskade han mig rejält. Jag låg i sängen och tittade på en dokumentär om Egyptens fyra viktigaste kvinnor i historien (Faraoner) då han kom in och tittade mig i ögonen med ett leende och sa: "Ja du, här ska du ligga med en naken kvinna".
Tänkte omedelbart på mig och sambon Kristina och om han ...men tittade upp och såg en naken kvinnoskulptur i trä ovanför huvudet på ett hörnskåp i hyrestorpet.

August har ständigt sådana infall, utfall och "spikulationer", han blir aldrig tråkig, tjatig? JA, men aldrig trist att sitta och prata med, att göra grejer tillsammans med.
Älskade unge, kommer att sakna dig oerhört i 14 dagar.