Uppstekta överblivor, äggakaka i kuber

Jag har varit inne på det här åtskilliga gånger, att skapa nytt av gammalt, att återbruka mat, om överblivor som blir nytt och till och med får en egen rubrik. Gammal söndagsstek som blir lapskojs, snuttar av det ena och det andra som blir pytt etcetera.

Igår lagade Kristina äggakaka med stekfläsk. Idag till lunch åt jag och Lovisa (sjukanmäld från skolan) uppstekt äggakaka med bacon och lingon. Kakan stekt i smör i kuber och baconet lagd i kall, torr panna med full fyr tills knaprigt.

"Uppstekt"! Första gången jag stötte på begreppet var på Gotland och fiket i Burgsvik för många herrans år sedan där man kunde beställa kroppkakor i stort sett året om. "Kokta eller uppstekta", frågade damen på gotländska i luckan. "Uppstekta" var kokta, skivade och stekta i smör så att potatisen blev knaprig runt om och fläsket fick sig en ytterligare dusör.

"Överblifvor" rubricerar i stort sett alla kokboksförfattare från 1700 och 1800-tal vissa recept i akt ochg mening att inget må förfaras. Då var det en självklarhet, idag kastas hur mycket mat som helst så fort ett för rätten/råvaran specifikt datum passerats. Sorgligt!

Äggakaka både till middags och frukost

Så blev det frukost allt i dansk mening som svensk lunch och med stekt fläsk till.
Kristina har skåningar i sitt första barns familj (hänger ni med?) och självfallet lagar hon därför äggakaka efter ett gammalt släktrecept, mastigt gott.

Igår nåddes lite av kulmen på helgstressen med kalas och familj och "tjuge tjejer". Då slöt vi dagen med äggakaka och bacon och lingon.



Idag är ett av Kristinas barnbarn här och pysslar tillsammans med August, riktigt julpyssel av sådan dignitet att allt material översållar hela vårt stora matbord i köket.

I en paus i stöket och alldeles glittrigt överallt lagades äggakaka med rimmat stekfläsk.
Nu har jag två rejäla överblivor att skära i tärningar och äta uppstekt med fläsk i morgon måndag till lunch.

Sockerlykta mä spätts!

16 år med 20 kompisar på middag

Så var det över då, Tabberaset på Lugnet med nybliven 16-årig Lovisa och med 20 gäster till bords i fredagskväll.

Vad som tillreddes?
Ja inte efter Katthultslistan precis.


Här var det:

ett fat med hummus

ett fat med potatis i lök och majonäs

ett fat med grillad salt aubergin i olivolja

ett fat med små champinjoner stekta med lök, chilli och olivolja
ett fat med små grillade kycklingspett
ett fat med falafel
ett fat med brieost
ett fat med stora getosten
ett fat med oliver
ett fat med filodegsinbakad ost och spenat

ett fat med vårrullar

ett fat med focaccia

ett fat med tapenade
ett fat med glass

Alma till vänster och födelsdagsbarnet Lovisa till höger

Lördagen gick till familjefirande och då dukades upp sak samma, men det som lagts undan. Så kom alla barnen och barnbarnen och jag glömde ta bild för som vanligt gick diskussionerna höga kring bordet, men allt kompletterades med två tårtor, en med hallon och en med blåa bär.

Lite självskryt med hjälp av tidningen Kött & Chark

Lagom till decemberköttmånaden kom den "Kött & Chark" en tidning fråmn kött och charkföretagen.
Så snabbt jobbat, Bo Lindmark var här för några veckor sedan och nu ligger det fullmatade julnumret redan ute och med bland annat mig och Jens Linder mellan första och sista. Kul jobb som blickar tillbaka till min bok "Järnspisar Hackekorv och Tabberas". Den har aldrig gått på rea, är slut ändå och fortfarande aktuell.
Planer tycks finnas för en händelserik utveckling av boken, men det återkommer jag till.

Släkten Rudbecks stipendium för lokalhistorisk forskning

Kulturnämndens ordförande Magnus Ramstrand delar ut
 Rudbecks stipendium för lokalhistorisk forskning till undertecknad

Jag är stolt och en smula rörd över att ha blivit tilldelad Familjen Rudbecks stipendium för lokalhistorisk forskning.

Igår var det högtidlig stipendieutdelning vid en middag på Edsbergs slott och i närvaro av Friherre Johan Gabriel Rudbeck och hans Hedvig.

Jag har fått stipendiet för att frikoppla tid att sortera och ta fram ytterligare material specifikt avseende Sollentuna socken och de båda avrättningsplatserna vid Stäket och Kärrdal. När man hyvlar blir det ju spån och bland nästan 500  kartlagda avrättningsplatser kunde inte allt finnas plats för i boken "Döden i skogen" som trots det är omfattande. Det är min föresats att redovisa ansträngningarna både som föreläsning för kulturnämnden och som manus till lokalhistorisk skrift senast i febuari 2016 "Eländets tid - Sollentuna och döden i skogen".

Det blev en helt igenom angenäm kväll med massor av både djupa och underhållande samtal samt möten mellan människor sällan anledning att träffas.
Återknöt kontakten med Kenneth Gärdestad som erhöll Sollentuna stora Kulturstipendium (ett stipendium jag fick redan 1981 (?) kanske -82 eller -83 har bättre ordning på dödsstraffen i Sverige än mina egna rullor).
Sammantaget delades ut åtta olika stipendier, några uppdelade på fler förmånstagare.

Fick vid middagen förmånen att kort få fördjupa varför jag skrivit om något så inhumant och tragiskt som dödsstraff och dra paralleller mellan vår värld och den värld många flyr från. Vi har varit där för inte alls länge sedan och jag kan peka på vad vi gjorde för att förändra.

Middagen så. Jo efter stipendieutdelning med bubbel för den det behagade och läsk åt oss andra samt alldeles utmärkta snittar med en tuggvänlig fast och god räkröra samt knäcke med rökt serverades musik av en trio från Musikhögskolan som huserar i Edsbergs slott (tidigare Sveriges Radios musikskola). Det slår mig vilken förmån det är att ha den här skolan i Edsberg. Divertimentot av Mozart, (han skrev många) sista satsen (den fjärde, divertimenton brukar vara uppdelat i tre till fyra satser). Som stycket heter anger tonläget, underhållning och då självfallet med en hel del ekvilibristik både för fiol, cello och bratsch. Så djäkla bra...helt enkelt och upplyftande passande med Mozart en sådan här festkväll.

Åter till middagen (som alltid hamnar jag i utvikningar.) Levererades genom Magnus Eriksson på Edsbacka Wärdshus. Tryggt, men inte tråkigt för det. En alldeles underbar sotad salmalax som följdes av en majskyckling med rostade rotsaker och syltad morot samt en vaniljpanacotta med generöst täcke av hjortron. Hörde av en bordsgranne att det som serverades till var lättsamma och trevliga viner.

Kaffe i gula salongen där en av stipendiaterna, vännen Karin Runow, satte sig vid flygeln och spelade "Sol vind och vatten" som en hyllning till Kenneth G och alla sjöng med.

Festen pågick nästan hela vägen fram till midnatt på en timme när. Slottsfest, inte illa!

(Snabba bilder av Peter Holstad Sollentuna Kommun)

Lite hipp och happ som blivit över

Hittade det här vårliga porträttet på August i arkivet.
Vet inte om det är från i somras eller från förra.

Potatis tar sig underliga vägar. Det här är Rättviks röd. Om den kan ni läsa här. Så fick vännerna Christina Frohm och Bengt Pernholm sättpotatis från mig efter att jag dragit upp från fyra potatisar från Alnarp och genbanken. Fick missväxt och fullkomnad attack på mina förra året och fick tillbaka sättpotatis från vännerna. Så ska potatis vandra mellan potatisländerna.

När den är kokt går den smultronröda färgen förlorad. Då återstår bara smak.

Rättviks röd serverades tillsammans med egengravad len lax...

...och hemslagen hovmästarsås och ägg från gården.

Kycklingvingar är underskattat. Brukar komma på att hårdsteka efter att först marinerat dem i fisksås, ostronsås och lite soja och tillsammans med lite krossade korianderfrö.

I veckan var Alma hemma från skolan med ont i halsen. Dock inte värre än att hon kunde klämma en pytt tillsammans med mig.

När jag bodde i London

Alltså, det var länge sen, men i min arma skalle är det som igår. Det är det där med smak och plats, upplevelse och närvaro. Smaka på en råvara och du kan säga direkt var, när och hur och dessutom med vilka.

Brukar ta det i en del av mina föreläsningar. Att fånga en hel handfull smultron och man kan känna doften även om smultronen är fiktiva, men man minns platser och vilka man plockade smultronen med och man kan förnimma hur solen värmer nacken där vid den dammiga väggrenen och året är 1959.

Så var det med farsan när han blev gammal. han sa mot slutet när jag frågade om han ville ha något speciellt. "Sylta" sa han, kalvsylta med rödbetor och med ens när jag serverade honom var han hemma i Harnäs och året kanske var 1930 och han var nio år och gammelfarmor Agnes hade gjort sylta och det kanske var mot jul och han mindes alla människor, han som sa "det kommer jag inte ihåg för det har jag glömt".

De där engelska frukostarna med Mothers Pride, bacon, bakade bönor och stekt ägg. Jag far iväg till 1978 och London och alla människor. Maten, minnet och nävaron. När man glömt allt, kommer man ihåg en smak!