Det är farväl nu. Den här veckan tar jag farväl av mitt gamla stycke odlingsjord, Fyndet och flyttar till Lugnet på allvar!

Så här prunkande var trädgården, kryddlandet, odlingsbäddarna, rabatterna.

Nej, det känns inte ett dugg vare sig sorgligt eller bittert. Faktiskt så känns det befriande.

Jag trodde i min enfald att det sker en viss förbrödning genom odlandet; Typ man slår inte någon på käften man bytt frön med. Jag trodde i min enfald att det här skulle kunna vara integrering på allvar, att kolonilottsodla, men jag har aldrig varit med om så mycket skitprat, stridigheter och rena hot människor emellan.

Jag har hållit mig på mina två lotter och jag har odlat. Herrejösses vad jag odlat och vad jag slitit. Skulle drastiskt kunna säga att den där lilla dubbeltegen räddat livet på mig, tvingat mig ut, tvingat mig att röra kroppen.

Min fantastiska svartkål. Hastigt stekt i brynt smör och så en dash av citron.

Så har odlandet självfallet givit mig det där av de allra bästa av smaker och kvalitet.

Nu är tiden ute, jag har helt enkelt inte lust att vara kvar där. Det stjäls och det baktalas och det förstörs för varandra och det bråkas om gränsdragningar och vattentillgång. Det där obehagliga bland människor tog till slut överhanden. De obehagliga människorna. 

Näst sista lasset. Snart är jag en hemmaodlare.

 Senast förra året var det en djävel som kastade in en halv hink gräsfrön över mina rödbets och morotsbäddar. Fick ett helvete att rensa. När jag kom tillbaka efter vintern och skulle börja vårbruka var det någon som snott både material och växter, raserat ställningar och staketskydd, vält kull allt sådant som stod lutat mot varandra över vintern...ni vet, bra-att-ha-pinnar och dyligt.

Jag vände mig om idag när jag åkte därifrån. Det är ingen vacker syn.
Men så är dt och så får det bli.

Jag vände på klacken och tänkte, nu har jag Lugnet, nu flyttar jag över det bästa och det som jag verkligen vill ha, rosorna, monophyllan, vita smultronen, pionerna som är praktfulla, rudbeckia, marktäckarna, vallmon och en massa annat.

Nu är det snart gjort. Körde en vända igår och kör en vända till på onsdag, sen är jag hemma.

Dessa anteckningar är värdefulla för mig. Det är den första skissen på min
 första egna trädgård. Nu är det dags att sätta sig och skissa för den nya trädgården

 Det är en sorglig syn, den där trädgården som jag varit så förtjust i i sju år och som varit så vacker och prunkat så kraftigt att jag knappt kommit in i den. Nu tar jag nya tag med trädgården hemma, den jag har utanför dörren och som är större, vackrare och med en superpotential...!

Men den var ju vacker.

Undantag två: Odlingslåda för vitlök

Hög tid att sätta vitlök. Nu är det gjort.

Inbillar mig att vitlöken kommer att trivas bättre på en halvvarm biologisk bädd än som jag alltid tidigare kämpat med, att sätta lökarna i jorden bara för att se dem outvecklade, tråkiga, maskätna, torkade eller uppruttnade...nåja, en och annan djäkligt fin vitlöksfläta har det blivit också genom åren.

Satte vitöken i förrgår. Blev ju en hel del odlingslådor över nu när jag rensade ur köksträdgården efter förre odlaren och började anlägga en mindre "puttenuttig", men mer praktisk och odlingsmässigt resultatinriktad trädgård med upphöjda bäddar av papp, hästskit och ensilage.

Lådans botten isolerades med flera lager kartong och så slogs några centimeter färsk hästskit i.
Ett lager med ensilage.

 Så la jag en låda som snart i vår kommer att omgärdas av vitsippor, sedan rosor. Här växer en hel del kirs så jag isolerade botten utfallande med tre lager kartong. Fyllde upp med några centimeter färsk höstskit och sedan ett 30 cm tjockt lager ratad ensilage. (Mer om det här kommer steg för steg då hela köksträdgården byggs upp på samma sätt, då utan lådor.)

I ensilaget gjorde jag fåror som jag fyllde med ogräsfri jord blandad med kompost. Där satte jag vitlöken med tio centimeters avstånd. Fyllde på med fem centimeter jord och täckte med ensilage upp till lådkanten. 

Sådär, ja, vem bryr sig? Nu får vitlöken vara ifred tills på vårkanten.

Klart att lägga rader av ogräsfri jord att sätta vitlöken i.

Ganska måttligt med jord!

Vitlöksklyftorna sätts i med rotsidan ner.

Så täcks lökarna över med mera jord och plattas till så
att klyftorna inte ligger i luftfickor utan har kontakt med
jorden.

Att jag nu flyttar ut viss nyttoväxtlighet utanför rådjursskyddet i köksträdgården har ett enda syfte, att låta utvidga och genom täckodlingen jag ägnar mig år få bukt med ogräset utanför odlingsområdet in trädgården. Därför tänker jag sätta en låda potatis i kirshavet bakom hallonen. Förmodligen ett område som använts som ett skrotupplag tidigare, massor med porslin och förvridna plåtbitar i jorden. Passar alltså utmärkt att isolera med kartong och odla i hästskit och ensilage.

Klart, packat med vitlök. Bara att städa upp.

Bästa medarbetaren

August, bästa medarbetaren i trädgården, här herre på täppan inför
omläggningen av köksträdgården. Men så har han redan bestämd sig också, "jag ska bli bonde"

Glas som vänder inåt, ser Nina Westman på Blås&Knåda

En sådan glåmigt vacker avslappande söndag. Sjöng först i mässan med Nicolai i Storkyrkan sedan upp till Stockholms Söder. Kaffe på Nyströms.

Inte något speciellt mål den här gången, bara släntrar fram och in på Blås&Knåda. En ny utställning, dagen efter vernissage. Man tänkte, ja det finns ju många olika sätt att försöka attrahera, muskelkraft och idé och så tänker man vidare, svårt att göra konst av det här med konsthantverk.

Ja, jag vet, bannor till förbannelse nu.

Men visst är det så, det har tagit flera generationer av försök och entusiasm att ta ner textilen från väggen för att bli skulptur, glaset från fönstret och bordet för att bli uttryck, keramiken från brukset till skulpturala bilder. Ibland lyckas det, oftast inte, det verkar finnas ett osynligt kitt mellan leran och ”att använda”, mellan glasmassan och det "pråligt användbara", mellan textilen och "koftan". Samtidigt tycks hela tiden den där önskan finnas att befria konsthantverket.

I mörklagt rum med fluoriserande ljus hittar vi de där magiskt vackra, drabbande, smärtsamma glasen. Nina Westmans sköra, spröda, känsliga glaskroppar som med ens vänder från föremålskonstens värld till upplevandet och de tar en med på en inre resa, en resa till ångestens hemliga rum, till drömmarna och för den skull också mardrömmarna. Där ser jag, visualiserad, PC Jersilds hjärna från  ”En levande själ” den svävar och är inte längre glas och den ser tillbaka på mig genom tankekraft. I behållare pöser glasbubblor upp som om de hade intentionen att ta över rummet. Glasbiblioteket av karaffer och kemilaboratoriets alla utensiler för oss till andra platser, andra världar. Utanför förhänget och med alla andra synliga bilder omkring undrar jag för ett ögonblick om rummet därinne verkligen existerar. Leken där till synes vanliga bruksföremål blir starka skulpturala former med ljus som förändrar.

Månen över Lugnet igår kväll.

Onödigt med den där tidsomställan nyligen, man hinner inte klart i trädgården före mörkret.

Pak bong - en av mina thailändska favoriter

Jo, det har öppnats en thaibutik i Upplands Väsby på Kyrkvägen 14, Raan Thai. Hittade dit och hittade lite smått och gott. Varje tisdag tror jag att det är flygs det in bra färska örter och kryddor och så har butiken underleverantörer av färdiga thaidesserter och en av mina favoriter cha plu som ibland går under beteckningen "falska betelblad" och som äts hoprullade kring lite rostad kokos, chili och torkade räkor, hackade jordnötter, rå lime med skal och palmsockersirap, "miang".

Men det var inte Miang som fångade mig utan ett knippe morning glory eller pak bung som det heter på thai och med det avses en vattenspenat.
Så enkelt och så gott och förmodligen väldigt nyttigt också.
Vitlök och chili fräses i olja kort, sedan i med morning glory skurna i tio centimeters längder. Hög värme i woken. Rör runt av satan och sist ett par rejäla matskedar med saltade sojabönor, finns på flaska. Rör runt så att allt är hett och servera med ris.

Picard, okey jag gav dem en chans

Picard flyttade in i Sollentuna Centrum för en tid sedan. Har handlat och smakat tidigare utomlands. Tänkte att det passade bra med en lunch därifrån för Alma om mig, gräsänklingar som vi varit i veckan.

Sagt och gjort och jag möttes, och det hade jag alldeles glömt bort sedan Paris, av den där rena, avskalade butiken.

Köpte confiterade anklår sous vide, potatiskroketter och fyra köttspäckade griskorvar från Toulouse. Tillagade efter konstens alla regler eller i alla fall så som jag upplystes göra på förpackningen. 20 minuter sjudande i påsarna och i vatten för anklåren.

Jo, köpte reducerad ankleversås också, i små frysta bitar, bara att värma försiktigt, alltså låta smälta långsamt, i en teflonpanna.

Det var sjusärdeles god mat. Anklåren kanske hade haft nytta av att rimmas lite ytterligare innan confiteringen, men jag är ju saltfreak så det är förlåtet. Kroketter är ju svårt att misslyckas med som frysmat, men hade en god frächör, korvarna var okey, inte mer, men såsen hade ett djäkla drag och var befriad från smakförstärkare och annan skit.

Okey, det blir fler vändor när inspirationen tryter.
Kändes lite som den där föraningen folk hade i slutet av 50-talet att framtiden nu är här.