Iris i landet och Paalow moo före midsommar

Tiden innan det vänder, fortfarande med skymning som bjuder möte med gryning över vårt skogsbryn bortanför rapsfältet.

En liten tur upp till trädgården, som jag faktiskt nu beslutat ge upp vid nyår efter skörd av julpotatis och grönkål, möter jag en ståtligt vacker Iris, rödaste röda papaver som vaggar i vinden som blodiga näsdukar.

Åker hem till barnen och lagar en Paalow moo med nam prig bon. Starkt, trevligt och njutningsfyllt.

Nudlar med seafood och hetta

Det är bara att erkänna, jag är en beroendemänniska. Den som känt mig genom årtionden vet.
När jag var nyinflyttad till Stockholm 1962 hade farsan kontor på Nybrogatan i stan. Nybrogatan 12 för att vara exakt.

Snett över gatan låg då, som jag minns det, en kaffehandel, men jag kan ha fel och syfta på den som ligger direkt till vänster om man går upp T-banan Sibyllegatan.
Längre upp på Nybrogatan, nästan uppe på Östermalmstorg, låg en glasshandel. Bakom skynket i affären tillverkade en gammal människa egen glass och den var den bästa jag smakat. Serverades nyfryst i nybakade rån och med sylt och grädde på toppen.

I kaffehandeln fanns inte bara kaffe och te utan också små kryddkit för tillagning av både kinesiska, thailändska och indonesiska rätter. Det var mat med intensiv och djup hetta och smak och det var alltid farsan som då tillredde maten. Han gjorde det av och till, oftast blev det till att öppna ostron eller laga en hökarpanna och så också laga nasi goreng på kryddpaketet han köpt i kaffehandeln på Nybrogatan.

Jag tror det var där i ögonblicket första gången jag omedelbart blev beroende av heta smaker, så hett att tungan och gommen inte längre kunde skilja på kryddhetta och kokhetta (samma receptorer samma reagens).

Ibland blir jag så vansinnigt längtansfylld efter en måltid där det verkligen känns att man ätit, återstår då att åka hem och laga till lunchen efter eget huvud ty om jag försöker få samma slags mat på restaurang blir jag bara besviken. Kinesiska köken stampar in skedvis med glutamat liksom också de thailändska som ytterligare proppar upp rätterna med halvkokta stora skivor paprika i allehanda färger, äckel päckel fy skam!

Alltså, hem och lägg några block äggnudlar i kokande vatten, evter bara några minuter är de färdiga för stekpannan. Ut med frysta räkor, musslor, bläckfisk. Rödlök skuren i båtar, tre små färska thaichilli, tre torkade och rostade att smula ner. Jättehet panna med lite olja. Kör i ett ägg och rör runt, i med chilli och spansk röd peppar för färgens skull. I med den halvtinade sjömaten, rör hastigt och dryssa över avrunna nudlar. Låt få lite färg. Rejäl dusch med fisksås, en klunk ostronsås och några skvättar sojasås. Upp på fat och njut.

Det som alltså startade en gång i barndomen håller i sig än, beroende och besatthet av den goda sorten.

Kärlek till en fiskkaka

Kärleken och jag firar 42 år i år.
Hon var mångfalden representerad. Så ömt förvaltad, hård på ytan med mycket smak och med ett lösare mildare inre samtidigt som strukturen fanns där, något trådigt, lite segt och med en tydligt uttydd fisksmak.

Hon och han, fiskekaken og fiskepuddingen har fått sällskapa med mig genom alla dessa år och i mängder av varianter, tåligare än fiskfilé kan man balla sig rätt ordentligt med råvaran.

Bäst naturligtvis att göra henne och honom helt själv. Henne med potatis och potatismjöl, vitfiskfilé (kummel, torsk, vitling) och grädde.
Honom med bröd, ägg och grädde vid sidan om fiskfilén. Eller den thailändska varianten av fiskpudding som ångkokas (Haa mog, recept HÄR!) Den thailändska varianten av fiskekakor heter Tod nam pla och är saltiga, sega, heta och aromatiska. (Recept HÄR!)

Finns också i fiskkonservhyllan (kolla datum, smaken och doften är förödande om den blivit för gammal) från Norge.

Väl bakad och stekt går båda att använda på många olika sätt, puddingen skivad med majonäs på smörgås. Fiskekakan kall med lite skarpsås eller remoulade. Uppstekt med citron, uppträdda på spett i bitar med en sås på chilli, lök, grön currypasta, kokosgrädde, fisksås och små auberginer (geang kieow wan). Bara den egna fantasin är begränsande.

Här om dagen stekte jag färdiga fiskekakor i smör och med salt och lite lime som tillsattes vid slutet av stekningen. I med rikligt med grädde och fiskekakorna får kokas färdigt tills grädden tjocknar. Servera i djup skål och toppa med ishavsrom

Hutlöst dyra taxiresor överskrider ockergräns. Myndigheterna bara ser på!

Det här är bara ett exempel på hur branchen befläckas.

Håll ögonen öppna och titta på jämförpriset INNAN DU SÄTTER DIG I BILEN!
Taxi betalar du oftast i efterskott, dvs efter att tjänsten är utförd. Du är betalningsskyldig!

Det finns horribla exempel på hur turister i landet lurats in i taxibilar som tagit flera tusen kronor för en kort resa genom stan, helt fullt lagligt, men inte mindre hutlöst för det.

Svensk besöksnäring omsätter i kronor och ören fullt jämförbart belopp med hela Norges fiskeindustri. I Norge vårdas detta viktiga varumärke. Varumärket Sverige som turistland sänker vi själva genom att erbjuda ockertaxi för gästernas första resa.

Inte lätt samla taxichaffisar till en och samma lunchpunkt

Edsbacka Wärdshus - en vanlig lunch

Det är ett av de mest ensamma jobb som finns, köra taxi. Inte vad kontakter med folk anbelangar, där är det övermåtta med okända som sätter sig i det ganska intimt isolerade rum en taxibil utgör.
Nej, jag menar kollegor - att köra ihop sig till en lunchpunkt. Oftast spretar körningarna över hela länet och ibland till och med utanför.

Jag och Janne Norling lyckas sex av tio luncher. Och vi söker fristäder för mat där vi slipper bli missnöjda, där maten är lite över det vanliga (annars finns det väl ingen anledning att äta, att bekymra sig över att kunna mötas)?

Nya Torg i Rotsunda - en överraskande bekantskap som så långt ser ut att bli beständig.

Genom åren har det mejslats fram tre fasta stationer. 1) Edsbacka Wärdshus. 2) Restaurang Metropol och nu senast 3) Nya Torg i Rotsunda.

Metropol är snabbstället där allt går som i ett huj, men där det mesta är vällagat på bra råvaror och serverat med finess. Salladsbordet är nytänk och personalen har glimten i ögat.

Man kan då fråga sig varför dessa hemsnickrade fattiga riddare dyker upp? Egentligen bara för att de är så goda. Jag och August smaskade i oss dessa en dag när vi var lediga och serverda med nykokt sursöt rabarbersylt från egna rabarberna.

Edsbacka Wärdshus är bra råvaror som är omtänksamt hanterade inte sällan oväntat bra.

Rotsundas Nya Torg är bistrokvalitet mitt på dagen, senast med älgfärsbitoks med långsamt rostade rotsaker, så djävla bra!

Paltbröd till aftons och paltbröd till frukost

Så där såg det ut, bruksmat, drängamat, statarmat. Paltbröd till vardagens alla måltider.
Nu tillhör jag paltbrödsälskarna, men enahanda som paltbröd ständigt är väl inget att föredra trots kärleken till densamma.

Tänkte, att som barn fick jag vänta, dagar, veckor, månader på att bli serverad paltbröd. Om jag föreslog paltbröd till en vanlig vardag på sommarhalvåret sa morsan att det inte var sommarmat, då skulle man äta lättare, så jag fick vänta till vintern. Och när vintern kom var det inte alla som var överens i familjen att paltbröd utgjorde den ultimata måltiden kompletterad med rimmar stekt fläsk och bechamelsås. Syskonen som var petiga med allt man stoppar i munnen protesterade och eftersom dessa utgjorde flertalet fick jag vänta.

Kom på att jag är vuxen nu. Jag kan servera mig paltbröd som det behagar. Om sommaren, ja och vintertid ofta.

Paltbrödskakan bara följde med som i en ohejdbar rörelse från hyllan. Bröd den i stycken, kvartar och blötlade samtidigt som jag skar tunna skivor av grisnacke och snabbrimmade på tallrik. Längst tid läggs på såsen som ska kokas ur all mjölsmak.
Tio minuters saltning räcker om köttskivorna är tunna. Skölj dem i vatten och sätt paltbrödet på kokning. Brödet ska kokas så att det är mjukt rakt igenom men ändå hänger ihop stabilt. Såsen är snart klar, mjöl/smörredning, en skvätt grädde och röd mjöl. Den ska ha en krämig och luftig konsistens. Fläsket bryns, bäst långsamt, men inte på så svag värme att fettet smälter ur utan får stekyta.

Sådärja! Servera.

Open World Café eller smakkrogen utan namn

Vid Sätra äng ligger kyrkoherdens prästgård med ett förflutet sedan 1650. Det förflutna var på den tiden prästerna bestämde, kyrkan tvingade och kyrkofolket ropade efter straff och utdömde detsamma för dem som inte följde den mosaiska lagen, vår alldeles egen sharia.

Den gamla prästgården som förfallit, renoverats, förfallits igen och byggts på och om och moderniserats skulle uppge ett avgrundsskri om den lät höras. Ett vrål av inskränkthet, ett skri av ofrihet, ett rop mot Gud Allsmäktig för allt det onda som tänkts och alla onda handlingar som utförts. Nu är här en pastoral idyll bland ekar och kullar, fornlämningar och onda tankar som flyktat. Bara någon kilometer därifrån, in i närliggande Sollentuna socken ligger Danderyds Skeppslags gamla avrättningsplats med rester av bödelskojan, vattenkällan, portalen till schavotten och brännkärret nedanför. Också där är naturen som ett skri (för att travestera Edvard Munch när han själv beskrev sin målning Skriet.) Något litet längre upp i nuvarande civilisationen (!?) ligger det som på en karta från 1780-talet beskrivs som "den nya avrättsplatsen" där jag har namnet på ett 15 män och kvinnor som mötte den hemskaste av alla dödar, avrättningsdöden.

I det vackra landskapet döljer sig en mörk historia och stor smärta.

I ett annat litet hörn vid Sätra äng andas idag solidaritet och nytänk, goda tankar och verksamhet på gränsen till New Age (varför aldrig något normaliserat mitt emellan?) Först en pizzeria av vanligt snitt, sedan ett sushiställe som vanligt och så en skylt som ligger nedmonterad på sniskan och som det står Open World Café på, en dröm som ramlat på backen? Njae, både ock skulle man kunna säga. Förre huvudägaren ledde, som jag fått det berättat en stiftelse, openworldfoundation. Idag drivs stället vidare av en annan eldsjäl.

Det är som att komma in i en alternativ värld, ungefär som det var att gå in på "Fröet" i gamla rivningshotade Klarakvarteren en gång i tiden där man kunde få en stor (sju kronor) eller en liten (fem kronor) skål med närodlade lindrigt tillagade makrobiotiskt kombinerade grönsaker, allt i huvudsak från Mälardalen och då ska vi komma ihåg att det här var ett väldigt tidigt tänk, allvaret infann sig 30 år senare.

Kocken är italienare, vegetarian efter att en gång i tiden ha öppnat en vakuumpackad stek. Efter många år utomlands, bland annat i Indien, hamnade han här i Sätra och jag beställde hans RAW-tallrik med sallader och frökex och röror och "ris" på milt tillagad blomål och med allehanda örter och kryddor. Jag måste säga att det var lite av en sensation med alla smaker, renheten, kärleken och ärligheten i maten. Miljön gör en hel del till och jag placerade mig själv i mitt eget 60-tal bara att maten var så ohyggligt mycket godare, tänket finslipat och alternativkaffet oändligt mycket godare.

Kanske jag skulle bli trött på maten om jag lunchade där ständigt, men sådär ibland är alldeles utmärkt frö att vidhålla sensationen i munnen och om inte annat kan jag i alla fall nu, titta på fenomenala porträtt tagna av min gode vän Urban Jörén. Bland annat ett helt fantastiskt och annorlunda på Astrid Lindgren.