Massor av restaurangnostalgi när Frantzén sålde ut de första gyllene åren

 Jag tillhör det fåtal som kan kalla sig "stammis" på Restaurant Frantzén.
Åtskilliga är de gånger som jag suttit där och tänkt att -det där skulle jag vilja ha hemma och servera på, om underlägg, brickor, stenflisor, assietter, skålar, tallrikar och glas.

Först nu efter många år fick jag tillfället, tillsammans med en kopiös mängd andra, att köpa med mig hem precis allt det jag önskade. Jo, jag hade vissa fördelar, jag var med och arrangerade loppisen tillsammans med Jim Löfstedt, kökschef på Frantzén. Jag kunde också plocka i lugn och ro bland det som inte hann med att säljas. Målet var att allt skulle bort och det lyckades då Lilla Gaston vin bjöd på trängsel, kaffe, saffransbullar och nostalgika från första stund till sista. Tre timmars försäljningsrace och massor med minnen - JA, jag fick ett halvt dussin av de fina keramikvaggorna på teakbräden, de som Ulrika Brüderle gjort, de som det en gång serverades tartar på havskräfta med blekselleri och äppelkärnolja. Senare lyckades jag också plocka åt mig ett antal marmorskivor på gummisulor, och rätterna kommer som på ett pärlband ur minnet. Ännu bättre blir det med alla små brickor, lådor, träbitar som lades ovanpå stenen. Ja, ni kommer ihåg.

Foto: Alma Lager

Fick med mig så pass att julklappsproblemet är ur världen. Riktigt skoj ska det bli att slå in hårda paket och då kan mina vänner, på nyårsaftonen förväntansfullt packa upp och tänka: Han den där Lager är inte klok, vi har fått sex stycken utsågade marmorbitar, va fan sk vi med dem till. Och när jag tänker då slår det mig att det är först när man upphöjer dem till något som de är och blir och består (några är det tack och lov en gammal genialisk logga med ett f och l i samma bokstav så för dem som inte förstår någonting blir det i alla fall en liten hänvisning)

I går kunde jag och bland andra Rasmus Ragnarsson stå och bli hellyckliga, smekande våra stenbitar som om de vore reliker och som mantra mumla "Glaserad griskind med libbsticka, senapskryddad blomkålskräm och höaska". (men den vill jag minnas låg egentligen på en liten teakbit med en nål i som höll ihop det hela.)

Foto: Alma Lager

Öfverblifvor, rester eller en thailändsk yam wuun zen nguea, köttsallad med glasnudlar

Åkte hem i eftermiddags från adventskonserten. Glömde egentligen det här med middag. När ungarna inte är här så händer dt ganska ofta. Inte sällan har jag ätit på jobbet och också sysslat med sådant som tangerar krog och mat så jag brukar inte intressera mig särskilt när jag kommit hem.

Slog mig att jag hade överblivor hemma. Köpte av någon anledning två stycken 200 grams entrecoter med hem som fredagsmiddag, men det räckte med en. Den andra hamnade perfekt stekt i kylskåpet.

Hade entrecoten varit en stek hade jag rivit den och blandat med lite buljong i ett bra potatismos med smör och grädde och gjort en lapskojs. Men nu var det en entrecote och bästa restmaten för det är faktiskt en thailändsk jam wum zen nguea, helt enkelt glasnudlar med kött fint skuret i bitar.

Alltså, blötlade jag nudlarna i kallt vatten, båtskar en liten gul lök, skivade två stora vitlöksklyftor, krossade åtta torkade och sedan friterade thaichili och blandade dessa med saften av en kvarts lime och fisksås. Båtskar också en stor plommontomat.

Kokade upp en halvliter vatten i vattenkokaren och hällde över de tidigare blötlagda glasnudlarna, lade i lökbåtarna och vitlöken och lätt simma runt i tre minuter. Silade från och lade upp på serveringsfat (på bilden ett fyrkantigt mörkglaserat av keramikern Tomas Stöfling Alskog) Fördelade tomaterna över och sedan det skivade köttet. Skeda sedan chilli/lime/fisksåsdressingen över.

Jag gjorde det här medvetet hett och det är märkligt hur chilin med fisksåsen och syran från limen lyfter köttsmaken och förstärker.

Så här en stund efteråt så undrar jag varför jag inte lagar thaimat lite oftare.

I morgon till jobbet redan halv sju. Vi har en utförsäljning av gamla Frantzén/Lindeberg grejer. Tallrikar som får en att minnas alla rätterna, underlägg, teakbrickor för canapéer, marmorunderlägg för havskräfta. Gick igenom mer än hälften i veckan som gick och den som vill ha ett minne från en omtumlande tid inom svensk gastronomi det här utgör torde ta sig till Mälartorget 15 och Gaston Vin klockan 12:00 i morgon. Först till kvarn gäller.

I morse tog jag det här kortet liggande i sängen och med månen hängande
i träden utanför  sovrumsfönstret framför den långsamt uppåtgående solen.

Middag på olika gamla betor, vita morötter, getost, brynt smör och valnötter

Det har sina fördelar att äga en trädgård. I min finns det bara lite plats för rosor (ingen har jag lovat en rosegarden!) Jag fräser istället upp för ett ganska stort antal kvadratmeter odlingsbar köksträdgård där de enda perennerna är sparris, olika slags smultron och jordgubbar på ett odlingsslitet hörn. Hallon också förstås, vinbär röda och svarta, björnbär, ängssyra och rabarber. Slår mig att jag borde satt en krusbärsbuske nu i höst, men glömde bort - får bli till vårkanten.

Förra helgen var jag uppe för att hjälpligt reda platsen för vintern. Kom på att jag sådde rödbetor så sent som sista veckan i juli. Dessa är väl att räknas som primörer trots frostmorgnarna.

Till söndagen lagade vi dessa gulbetor, cirkelbetor, vitbetor och rödbetor. Lätt saltat vatten, helt genomkokta . Vi skalade och lät svalna något, kvartade eller skivade och bottnade ett serveringsfat. Över skar jag getost i rika skivor, strödde på rostade valnötter och just före servering skedade vi över rikligt med ordentligt brynt smör.

Javisst ja, morötterna också. Hade kvar ett litet stånd med sent sådda vita morötter (hämtade också hem det sista av de gula och röda morötterna också, fem tio kilo).
Skalade och förvällde kort de vita och stekte sedan tillsammans med lök och lite soja för sältan...mjälla som sparris.

Boxning är bra för själen

En bild som säger ganska mycket. Sollentuna Boxningsklubb och ja, jo, jag står där och ser mallig ut och konstaterar att boxning ändå är väldigt bra för själen!

Ja se sån stil!

Svartkål, palmkål, grönkål, gulris och en frunch i morgondis

Har inte varit där på länge. Antingen har det varit för mycket på jobbet eller så har det varit pissigt väder.

Efter frånvaro är man nästan lite skraj för hur det kan se ut, det man inte sett på länge, speciellt när det handlar om trädgård. Rådjur harar tjyvar, allt kan ju hända när man inte bevakar. Ogräs...jo tack!

Nu stod rödbetslandet där med avbetad blast, godis för rådjuren och inte gör det själva roten något. Perfekt långsamvuxna gulbetor, cirkelbetor och en och annan vitbeta.

Morötterna har vuxit sig grova, de jag sådde tidigt av de blå och de gula. De vita såddes betydligt senare, men har kommit sig som...det som industrin brukar kalla "aptit".

(Vi tvättade av och "svarvade" en morot när vi kom hem, den blå, en oerhörd rotsötma, nästan sockrig och supergod)

Jag tror inte det finns något mer ursprungligt att stoppa i munnen än kål, inte historiskt naturligtvis, men för mig. Det har ett sånt härligt flikigt motstånd i tuggan, en sådan perfekt balans mellan syra och sötma och där finns också den svårhanterliga bitterheten.

Därför har jag alltid kål i landet. Och nu, när det varit en frostnatt eller två, är grönkålen och svartkålen högaktuell. Har inte rensat ut det vissna i grönkålen, men det gör inget. palmkålen/svartkålen är ståtlig och den kör vi till Augusts stora lycka så som den tillreds i köket hos Restaurant Frantzén; bladen rensas och steks hastigt i smör. När de vänds så sköljs de över med citron, plockas upp på papper och blir då som luftiga oblat med "dömycket" smak (ingår som en bland 36 olika ingredienser i Frantzéns "Satio de Tempesta")

Gulriset får alltid stå kvar för fåglarna älskar det

Grönkålen ska vi ha till soppan på juldagen, något jag burit med mig som tradition efter mina föräldrar i salig åminnelse (farsans födelsedag igår, han skulle blivit 92)  och jag vet att morsan bar med sig traditionen från sin mamma Maria Hallendorff.

Gulrisets stig

Det blev en hastigt hoplagad frunch här på morgonen. Plötsligt i går kom barnen eftersom jag bytte bort den förra helgen då jag var i Portugal. Härlig gemenskap kring frunchbordet alldeles nyss.

Sanna njutningar, ofta smått perversa, men ljuvligt sköna

Det är en sann njutning att sitta hemma en kväll och efter middagen och vid den tända varma kakelugnen koka en kopp kaffe att drickas ur Kåges Bandarillo och i sällskap av en frän, lite grynig Crottin de Chavignol från Dubios Boulay.

Plötsligt kom det en faktura...från DN

Ja jösses, det hela har fått en fortsättning trots att DN säljaren senast slog på röret efter att ha sagt: "Du verkar inte vilja ha någon tidning". Då hade jag enträget försökt lösa oförståndet i en halvtimme och lika enträget försökt få bli prenumerant.
Det blev ingen tidning vilket framgår här: ->->->.

Idag kom det en faktura, eftersänd från min Hollywoodadress och på ett ännu högre belopp än det högsta vi diskuterade då jag klagade på att ingen tidning kommit. 1418 kronor för att vara exakt. (första säljaren som misslyckades få ut tidningen lovade ett halvår om helgerna och fri internetutgåva för 690 kronor) Någon tidning hade jag dock inte fått.

Jag ringde. Nu svarade en begåvad kille (det hördes direkt).

"Vänta ett tag", sa han och försvann. Efter fem minuter var han tillbaka ursäktande. "Så där ja, nu är det ordnat. Fredag, lördag, söndag och fritt på nätet 750 kronor i halvåret".

Fant trot, men han lovade tidning på fredag. Jag ser redan fram emot lördagsmorgonen, starkt kaffe med skummad mjölk, snus och tänd brasa i köket som knastrar. kanske krypa tillbaka i sängen, läsa, somna om, läsa igen, dödsannonserna, och sedan åka till The Flying Elk på Frunch.

Så bara en bild på hur bra vi har det på jobbet, Post Ostron.