Vinterodling i snölandskap

Jag hade en friluftsdag idag, bokstavligt då jag ägnade mig ¨åt de sista skälvande odlingsdagarna.
Det var meningen jag skulle göra det här sista INNAN snön och kylan. Nu blev det inte så. Idag fick jag skotta mig fram över odlingsbäddarna och tills slut insåg jag att jag inte skulle kunna orka bära allt till bilen som parkerades tre hundra snöpulsmeter bort.
Svartrot och haverrot direkt ur snölandet idag.
Av skockorna blir det ett shot på julafton. Hyvlas först på mandolin och bränns av på högvärme i smör och Ricard el pernod. Fylls över med Åsens Gammaldags mjölk så det täcker och får skjuda tills mjuka, mixas slätt och späds med en kraftfull buljong. Före serveringen hettas soppan upp och mixas till skum. Servera manodlinskivade och friterade skockor till

Löjligt få potatisar i år - räcker som en liten julbordets primör delad på längden med Kalixlöjrom, finhackad rödlök och en fet gräddfil till

Det blev en hel skottkärra med palmkål, rödstjälkig grönkål, kålrötter, svartrötter, haverrötter, purjolök och årets sista färskpotatis (satt i juli och täckt därefter).
Om potatisen kan dock blott ordas: Mycket väsen för ingenting.
Det brukar gå bra. Efter skitsommaren förstår jag att det inte blev bra. Nytt försök 2010 - förra året fick jag ihop till två stora lerfat potatis.

Bilen fylld från Thai Fong

Bilen fylld med smaker. För att klara mathållningen i jul och överleva har vi som tradition att storhandla på asiatiska Thai Fong i Märsta.
Det blir mat före och efter och i mellandagarna - smaker som skickar julen dit den tillhör:Julafton, juldagen och annandagen - tredjedag jul är det hett, syrligt, salt vid vårt bord och gärna i sällskap av inbjudna.

August och sömnen

Han är normalt en nattuggla den här August Alexander Lyon. Sover gärna länge om morgnarna och stannar uppe till sent.
Under två veckor har det där med sömnan vacklat - lunchvilan har fått upphöra på dagis för att han ska komma i säng i tid - i början har han bara slocknat när han kommit hem oavsett var han befinner sig.

Till alla våra vänner

Knappt om tid - försök hinna med en lutfisk på Edsbacka Bistro

Jag äter den speciellt. Ingen sås - ingen potatis, bara den aromatiska fisken och jag vill helst ha den dränkt i rikllig mängd av ett extrasaltat hett skirt smör och med en söt grönaärtpuré till och så grov bacon som inte är alltför hårt rökt. Om smör nu tillfälligtvis skulle saknas eller om lusten för dagen är en annan njuter jag lutfisk med ribbefett som i Norge där den också ibland (Finnmark) serveras med riven getmese och sirap.

Och med smör - enkelt, smakligt och njutbart - åt jag lutfisken i veckan som var på Edsbacka Bistro. Ett stycke perfekt lutfisk, lamellig, lagom hård och med en tydlig lutsmak dröjande sig kvar som en basisk mildhet mot hela det inre systemet och bara doftad över med allehånde, det vill säga kryddpeppar.

Hiram och Tusenlappen

För många år sedan, 1960 kom Hirams blå kokbok, den som heter Hirams Kokbok.
Det var i början av 60 talet som jag fick den boken i julklapp av mina föräldrar - alla vi ungar fick den, låt säga att det var 1965-67 eller något i närheten.
I boken fanns en tusenlapp instucken.
Så var det när vi var i början av tonåren att vi fick alltid en tusenlapp till jul, instucken i en kokbok.
1965 motsvarade en tusenlapp över dagens 8000 kronor i köpkraft. Varje jul spenderade alltså mina föräldrar
24000 kronor på oss barn.

När Hiram, Märit Huldt, fyllde 90 var jag hemma hos henne. Jag hade böckerna med mig, den blå, den röda och den gula. Jag frågade om hon ville skriva något i dem och det ville hon naturligtvis. Och hon skrev och skrev. Först i den blå, sedan ett långt personligt brev i den röda. Jag blir en smula rörd över att slå upp dessa gamla böcker som så fullständigt klädde av alla matjournalister allt de lärt sig och allt de stod för och jag blir rörd med tanke på alla dessa pengar vi underhölls med till jul.
Pengarna är slut men böckerna är fortfarande moderna med sitt språk och inspirerande recept. De finns fortfarande på antikvariat - se till att skaffa dem.

Jul på Lillstugan

Visst har det blivit en del externa julbord. Ett av dem tillsammans med Rodjana. Det håller vi för det för bästa i år - litet, omfattningsbart, vällagat, gott och prisvärt - en vanlig lugn lunch som vi hann med i veckan som var.
Lillstugan är ett litet ställe som gör skäl för namnet, en liten stuga med landsändskänsla trots att den är inträngd mellan nya Silverdal där trångbodda radhus ligger så tätt att man inte behöver egen TV, man kan titta in på grannens och på andra sidan järnvägen, stambanan och sexfiliga E 4an. Huset byggdes en gång i början av 1900 talet av en slaktare i Sollentuna som gav stugan till sin dotter för att hon skulle kunna öppna konditori.
Där njöt vi julen - den som hinner tycker jag ska ta en sväng dit före den 23e. Förvänta Er inga märkvärdigheter, bara att det är gott - jo förresten en märkvärdigt saftig skaldjursterrin kan man sukta efter och allt annat som hörde ihop och som inte spretade med 30 olika sillinläggningar utan ett bestämt antal som man hinner med.