Miljonprojektens hus

Fasaderna omsluter

Jag är är så fascinerad av miljonprojektens hus.
Idag var jag av en märklig anledning i Fittja hos Hussein, en knickedick som igår försökte sälja på mig en gammal Kadett och lovade med fingrarna på koranen att bilen var heljust. Och den var prisvärd opch OK ända tills jag tankade fullt vid första bästa bensinmack. Och då stod det som strålar ur den genomrostade tanken under bilen.
Jag ringde upp Hussein i Fittja och sa som det var och han svarade suckande, "nej, nej, var det likadant för Dig".
Det är som servitrisen på gamla Hemse hotell hos Nisse Sundberg på Gotland. Jag hade fått in hans goda saffranspannkaka med salmbärssylt och vispgrädde och fick anledning att pocka på servitrisens uppmärksamhet då en stor grönblänkande fluga kravlade sig upp ur grädden.
"Hallå, kolla det här - lite äckligt va?"
Det var en eländig kamp mot grädden som var som kvicksand för flugan.
Servitrisen stirrade som förhäxad. Hon stod som gjuten i betong ett tag. Blicken började fladdra och jag började tycka synd om henne - det var ju inte hennes fel.
"Jao, men" började hon n'ästan stammande.
Och så kom det mest oväntade jag någonsin upplevt:
"Jao men va ska man vel gære nar de ar så mycket laggårdar härikring"!
Sen vände hon på klacken satte näsan i vädret och gick in genom snabbdörren till köket.


Till och med färgerna finns om man tittar medvetet och kisar med ögonen.

-Nej nej, var det likadant för Dig -
Vicken knäppskalle. Men han gick med på att betala tillbaka pengarna och ta tillbaka bilen. Så därför var jag tillbaka i Fittja idag och på vägen hem gick jag till tunnelbanan och det var massor med människor och ingen talade svenska. Jag förstod det när jag frågade mig fram efter vägen - det var som i mellanöstern..."sorry, no swedish..." med en gest mot läpparna, Sorry. och jag försökte på alla språk jag kan ytliogt till och med Thai "Ah Metro", var det en som sa och pekade.
Och jag jag höjde blicken och var helt omsluten av betongvirrvarr, gångbroar, pelare, loftgångar, arkitektoniska block i cement som färgats rött och grönt och blått och gult.

Ett blågult folkhem

Nu kan folk säga att jag varit "ute i verkligheten", men den lever jag i redan, har bott av och till i ett miljonprojekt. Jo jag är fascinerad av betongen och rymen och färgen. Jag känner ett släktskap till det som var tidigare, tankarna som sedan gick så fel. Funkisen. Skillnaden är att ute i Södra Ängby kan man andas när man tittar på rytmen, linjen, kurvan som omsluter rummet, materialet, fönstren - det kan man inte liksom när allt ramlar över en i Fittja. Där blev jag alienerad snarare än kände gemenskap. Och det kanske är själva klon. Miljonprojekten alienerar med sin väldighet, sin galna upprepening - husen står som i en mardröm.