Nu går pärlan i Hovra ut till försäljning

Här är länken till Hemnet

 Ja inte för att vi inte gillar stället, inte för att det är på något sett jobbigt. Enda anledningen är att jag och K har annat gemensamt på vår bucketlist. Vi lämnar över ett betydligt vackrare, finare och omhändertaget hus än det vi köpte för åtta år sedan.

Liljor i mullbänken

Som byggnadsvårdsnördar har vi gått långsamt och eftertänksamt fram. Började med taket som vi fixade (alltid börja med taket) Sedan bytte vi ut all el och centraler (alltid se över elen i hus där generationer fixa med emaljkoppar, kuloledningar och hemmafixad strömbrytare).  När vi kom fanns bara sommarvatten från en källa i skogen. Vi borrade brunn 120 meter djup och fick fantastiskt vatten (vattenprovat!) och med minutlitrar så att vi skulle kunna öppna biltvätt. Gråvattnet gick förr ut på tomten och så kan man inte ha det så vi grävde avlopp med infiltrationsbädd som är godkänd efter alla konstens regler och handen på hjärtat är av den dimensionen att vi skulle kunna öppna ett Mallorcahotell på plats om vi ville.

Vinter från köksfönstret

Bäst av allt, bland allt det bästa, är vår Olsson och Skoglund, en praktpjäs i köket med över 100 år på nacken, en dam som värmer hela huset och som är en fröjd att laga mat på och som dessutom har en dold kakelugn kopplad till rökgångarna i ett angränsande rum.

Stora vedspisen värmer hela huset

Efter gallringar i somras har vi sprängfyllda vedbodar med finhuggen ved, ett stort för björk och ett stort för blandved.

Skorstenen är nyligen besiktigad med tryck och kamera och sotad utan anmärkning. Hela huset är genomgånget av en besiktningsman från Anticimex vilket är en garanti både för oss och nya ägare. Behöver jag säga att besiktningen är helt utan anmärkning.

Lite av det vi odlar

Som odlingsnörd är odlingssängarna klara för sommaren (jag kommer att så in några rara växter jag vurmat för genom åren, Bönan Signe, Capucinerärt  Visingsö, Lokförare Bergfält etc) De perenna rabatterna hyser massor av spännande och dekorativa rosor, buskar och blommor (bland annat bondpion, mosippa, riddarsporrar, krollilja, blodtopp, etc) Fyra krusbärsbuskar och två svarta och två röda vinbär som ger häftiga skördar. Här finns också två stora körsbärsträd, surkörsbär som ger den mest fantastiska marmelad, ett högt plommonträd med söta blågula plommon samt ett äppelträd som tycks "para" sig med träd från trakten och som ger vacker, stor, söt och frisk frukt. Inte att förglömma är vår medicinalväxtrabatt och smultron. Nere vid den romantiska Linladan (det är ju linets hemtrakt det här i Hälsingland) finns en anlagd hügelbädd föd odling av gurkor och vaxbönor. Framför den ligger en stor gräsmatta som vi magerlagt och gjort om till en blommande äng som vi slår och hässjar dels för frö och dels för att lägga på odlingsbäddarna om hösten. Trädgården så ordnad att den inte utgör en belastning.

Vintern bjuder skidspår alldeles utanför huset

Några fler grejer som vi kommer att sakna bland allt annat men som vi gärna bjuder nya ägare på: Vinterlandskapet med milslånga skidspår precis utanför dörren. Utsikten från köksfönstren över de blå bergen. Fågelsången om våren när vi dricker morgonkaffe på verandan. När körsbärsträden är alldeles rödprickiga av domherrar om vintern, örnen som kretsar i par högt över oss, tornfalkens skrik när hon matar ungarna. Älven och badstället nere vid hällarna någon kilometer bort. Gemenskapen i byn med Vandrarhemmet som en samlingsplats. Uteduschen för det där lilla extra om sommaren och vår helt nyrenoverade och superfräscha dusch och tvättstuga. Jordkällaren som är en dröm för potatis och grönsaker. Linladan som fick ett stabilt och vackert nytt golv förra året och som är romantiskt att sova i om sommaren. Vi kommer också att sakna att gå ut barfota i morgondaggen och skära sallad till frukostbrödet och kryddörter till middagen. Vedspisen och matlagningen i gjutjärnsgrytor (märkligt att mat lagad så över måttligt kontrollerad eld smakar så mycket bättre). Jo det är klart att det finns elspis och ugn också, ett år gammal och inköpt tillsammans med en stor frys och en stor kyl. Vi har handdiskat, men ute i ett av förråden står en sprillans ny diskmaskin att installera om man så vill.

Shit man kanske inte ska sälja för det är så fint!?!

Ibland blir det lite om min/vår privata vardag. Speciellt idag. Tandläkarrace!

Lite bekymrad ändå. Säger som Elton John om livet och hjärnspöken: 

"Det här är alltså den dag som jag var så bekymrad för igår."

Vardagen tränger sig på med en massa grejer som att dra ut en visdomstand. Måste berätta känns det som, kanske för att påminna mig själv om vad som varit. En  historia värd att notera, värd att berätta.

Jag har haft bra visdomständer i den meningen att de suttit jäkla hårt, En stabil käft med andra ord. 

För länge sedan blev en av visdomständerna infekterad. Jag  hade precis passerat min 17 årsdag och jag blev remitterad av min dåvarande tandläkare på Nybrogatan 12, Itzikowitz (?) till en gammeldags kirurg på Östermalm för att ta bort den. Överkäke, skulle vara lätt, men den satt som berget. Minns att kirurgen skar och drog och slant med tången och drog igen så att jag nästan lättade. Där var jag nära till gråten måste jag säga för bedövningen hade inte tagit ordentligt heller. Det blödde och knakade och brakade. En sådan där jäkla tandläkarupplevelse som skrämmer för framtiden, typ att aldrig mer i helvete gå till tandläkaren. Fick starka värktabletter efteråt som knappt hjälpte. Men det skulle visa sig att både teknik och kunnande gått framåt.

Den andra utdragningen minns jag knappt annat än att hålet efter tanden var tamponerat med någon skit och att jag efter några dagar fick fatt i änden på tamponeringen och kunde dra ut en trettio centimeter illaluktande, varig och blodig remsa, fullständigt vidrigt. 

Den tredje visdomstanden var en sådan där knepig sak som en ung tandläkare på Folktandvården menade att han  själv skulle ta hand om. Det var för tretton år sedan. Han bedövade mig från hjässan till naveln, så började han jobba med bändjärn, mejslar och tång. Blodsmak! Efter en halvtimme mumlade han som ett mantra att han inte skulle behöva be klinikchefen komma, han sa det upprepade gånger liksom för sig själv. Efter 45 minuter sa han något om att jag kanske skulle behöva åka in till tandkirurgen på Danderyds sjukhus eller nåt sånt. Med alla grejer och allt skit i munnen sa jag: "Du får väl ta borren och klyva skiten då." Han svarade att han faktiskt tänkt i de banorna. Svettpärlor på hans panna, såg dem i närbild när han gjorde ett sista ryck så lossnade skiten.

Var helt övertygad om att jag skulle få jäkligt ont efteråt. Utdragningen var ren munmisshandel. Men alltså, tydligen ändå, så skickligt opererat att jag inte ens behövde Alvedon. Första gången som jag skickat ett tackmejl till tandläkaren för det var han värd. Själva utdragningen är väl aldrig ett smärtproblem utan det är värken efteråt, det är det där pulserande onda i såret efter som är bekymret.

Häromdagen den 14 april, var det dags för min sista visdomstand, den fjärde. Tandläkeriet sa redan för ett år sedan att den där ska bort. Och visst, den kändes inte bra i munnen. Röntgenbilder visade på infektion och det är ju inte bra för närliggande oxeltand eller om infektionen tar fart i käkbenet. Tanden kändes öm när man knackade på den. Min utmärkta och skickliga tandläkare i Tureberg, Catharina Brundin på Centrumtandläkarna, som skött mig många år sa att hon visst kunde ta tanden, men tänkte att hon skickar mig till en kompis i stan som är "stor, muskulös, trevlig, snygg och duktig kirurg."

Jag fick tid på Norrmalm. Mottagen av en sköterska och fick hårskydd och plats i stolen på  kirurgavdelningen. Så kom han in, skämtsam, glad och väldigt stor.

Trodde det skulle bli en komplicerad operation. Katastroftänkande som alltid. Den store vänlige skrattade och tittade i munnen på mig och sa: "Det här blir kul."

Bedövade så sprutorna knappt kändes vilket naturligtvis skapar en viss oro. Bedövningen var lagd exakt bara kring själva tanden inte som tidigare från hjässan till midjan. och halva käften.

"Så nu ska jag bara känna på tanden. äsch, jag tar den med tång". Kras, och brak. Det tog exakt fyra sekunder, inte mer. Sen sa han med tanden i tången: "Det var lätt, jag tog den med en gång."

Alltså vilken kille! Och nu då, dagen efter, dagarna efter - lätt som en plätt. Blödde kanske två timmar lite smått efter och när bedövningen släppte var allt som vanligt fast bättre i munnen. 

Jäklar, Fredrik Jarnbring tandkirurg. Rekommenderas!

Drar en lans för blodpuddingen från Björks i Färila

Sven Gunnar Svensson berättade för mig om när Tore Wretman hade sin stora avsmakningsmeny på Grands Franska Matsal under Roland Persson, som en slags final, ett stort adjö. (Sorgligt nog är alla tre borta idag.)

Tore diskuterade menyn med Sven Gunnar och sa att "så tänkte jag ha blodpudding som en mellanrätt."

Sven Gunnar röt i: "Tore, hit kommer damer som suttit timmar hos hårfrisörskan och män som pyntat sig och familjer som satsar pengar på att få njuta av din meny och så serverar du blodpudding - det är inte klokt."

Tore svarade försynt: "Men om jag lagar puddingen på gåsblod då, då blir det ju lite lyxigare."

Det blev ingen blodpudding på den middagen, men jag lovar att det ändå och i så fall hade varit en lyx få förunnade att smaka!

Jag är på ständig jakt efter god och välgjord blodpudding. Blev glad när jag hittade en säljare nu senast på  REKO (bönders och lokala producenters gatumarknad lite här och var där beställningarna sker över Fb och betalas i förväg.) Nä, torr och smaklös, påminde om sårskorpa, jättetråkigt och ett bottennapp.

Lagade egen blodpudding för några år sedan (förresten säkert femton år sedan). 

Det var då jag kom till charkdisken på ICA och frågade "har ni blod?" och fick som svar "har du hund?"

Nej svarade jag - men jag ska baka paltbröd och jag ska laga blodpudding. "Usch va äckligt", svarade charkuteristen och gick in i frysen och hämtade en liter blod.

Visst är det så att ibland går blodpudding under namnet "Raduhusbiff?"

Min egenlagade blodpudding hade en fantastiskt god konsistens och kryddningen är jämn och god. Skar upp den och gav den en liten stekyta, serverade med egenplockade rårörda lingon. Ungarna hemma smakade, åt, och konstaterade efter ett tag "god, men du den där köpeblodpuddingen i halvmånar är nog ett snäpp vassare ändå!"

Igår till lunch blev det stekta skivor av min absoluta favorit nuförtiden, Blodpudding från Björks i Färila.

En mild och mjuk smak där kryddningen går ihop utan att sticka ut, en helt igenom fantastisk blodpudding. Min blodpuddingsvinnare sedan åtta år tillbaka!

Här är allt jag skrivit om blodpudding på den här sajten och där finns även receptet till min egenlagade.

Firade årsdag på utmärkta Agrikultur

 

Uppätna ostron

Åren går och vi med dem. Nä det är inte trist. Erfarenheterna växer och förståndet blir faktiskt bättre och bättre, det är lite kul att bli äldre, det har jag alltid tyckt.

Nu var det inte min årsdag utan mitt sätt att bjuda till och då passar det sig väl inte bättre än med en rejäl och god middag.

Har alltid haft Filip Fasténs Agrikultur i tankarna - länge - och nu blev det av där under guldbron.

Större lokal än jag förstått och helt fullsatt, ett sorl av samtal, glas och porslin som klirrade och till min fasa även musik ur högtalare.

På hem väg efter Agrikultur

Vi satte oss vid vårt beställda bord. Alla restaurangoljud och musik liksom bara försvann, sögs upp och vi kunde prata i vanlig samtalston och jag med min hörselnedsättning hörde allt, märkligt. Hörde till och med, och det till vår stora glädje, att det spelades proggmusik! Tittade upp i taket och det var belagd med en grov och skrovlig yta. Där ligger säkert hemligheten, fantastiskt bekvämt och vi kunde fortsätta samtala om livet, om vårt liv tillsammans och om glappet i vårt liv tillsammans och om hur vi fogats ihop genom åren. Så ogenerat lycklig över att sitta där och fira en människa som betyder något ohyggligt mycket för mig, en människa som jag är oerhört tacksam att återkopplats till efter 46 års bortavaro. Tacksam över att förstå att det alltid varit meningen att det skulle vara vi två. 

Det har väl inte varit enkelt! Ska det vara det? 

Men prövningarna är utvecklande. 

För mig har denna nyblivna 70-åring betytt sanslöst mycket i personligt växande, i konstnärligt hänseende och i konsten att ta hand om sig själv. 

Grattis Kristina!

Om Agrikultur då?

Man blev glad över serveringen, personalen avslappnat omärkvärdig och personlig med en viktig uppmärksamhet.

Började med ostron (som jag öppnar bättre själv utan krams och irriterande skalbitar!) 

Kammusslan

Kammussla, åt det där hållet som den en gång serverades på Frantzén där både Filip och jag jobbade när han blev Årets Kock. Perfekt mussla med en äggkräm och sedan en buljong att skölja ur skalet med.

Sista svängen av Skrei. En 47-gradig tillagning, lamellig och helt jävla fantastiskt god.

K drack rödvin till efter min rekommendation och efter mina erfarenheter av Skrei under både kampanjen i Lofoten  med Skrejmølje (Googla på det!!!) och minnen av morgonsimmad Skrei som vi flög ner i islåda till Oslo Forneby och hämtade till kvällsmiddag. 

Skreien

Så en burgundisk ostkaka till dessert och kaffe. det är lustigt hur olika smaker kommer över en och får en att minnas. För säkert 45 år sedan åt jag en kaka till dessert i Sverigehusets restaurang, en burgundisk vinprovarkaka. Antingen är det just det "burgundiska" alltså själva ordet jag hakat fast vid och som nu fick mig att känna likhet eller som en legatobåge från då till nu, eller så är det de facto samma  slags kaka, samma smak, samma karaktär, det svindlar lite.

Den burgundiska

Hade inte träffat Filip på låt säga tio år, det blev ett kärt återseende när han kröp fram ur kökets inre med stora kramen, så jäkla trevligt och vilken 70-årsfest det blev, med bara jag själv och föremålet för uppvaktningen. 

Laddar för spelmansstämman i Hovra med en nyinköpt degmaskin till Augusts Napoletanska pizzor

 

Förra året gick det som en dans med pizzor till hugade spelmänniskor och ditkommen publik. En helt fantastisk tillställning torsd. fred. och lörd. Kristi Himmelsdag och med artisteri man får betala många hundra för att se på andra platser. Genomlyckat och som grädde på moset fanns Augusts Napoletanska pizzor att beställa vid hans lilla tält vid Lôo.

Hovrastämman är starten för stämmosommaren för spelmän och låtsugna, en plats för bildning inom folkmusik och för den skull också världsmusik, dans, sång - helt enkelt en kökkenmödding av musik.

Första kontrollen att degmaskinen fungerar som den ska.

Så här kom den för några veckor sedan, 70 kilo tung, ett effektivt

åbäke med massor av pondus.

I år kommer Kristi Himmelsfärd tidigt och Hovrastämman håller öppet 16, 17 och 18 maj (det är väl då de där heta tropiska nätterna börjar i Sverige?)

August laddar stort och provkör redan nu sin stora degblandare och i år kör han med två pizzaugnar för att slippa förra årets långa köer (trots lång väntetid hörde han aldrig någon knorra) Så var beredda på pizzarace även i år. August är laddad med ännu mer deg och goda pålägg.

Skräpiga Häggvik inte skräpigt längre. Tack Förskolan Smultronstället på Folkungavägen

 Småttingar som fostras till riktiga vanor, till konst, musik och all övrig kultur. Smultronstället på Folkungavägen är en kreativ bomb i Häggvik.

Tittade ut genom vardagsrumsfönstret och såg massor av sopsäckar, samlat skräp som på en utställning, symbolen för källsortering, glada målningar och arbeten med pappersmassa, hopplockade metalldelar sammanfogade till konstverk.

Det är ett kommunalt dagis, f'låt en kommunal Förskola, som fattat galoppen med att plattformen för ett liv är nyfikenhet!

Går förbi smultronstället ett par gånger per dag och det är en verkstad i ständig förändring. Pedagogiken är utmaningar, det är konst och viktiga lekar, byggande och sammanhang. Varje dag sätts inplastade barnteckningar upp på väggen mot gatan för alla att se, teckningar med ständigt skiftande temata.

Man blir glad, inte bara för att Häggvik idag är vårstädat och fint, utan för att barnen blir en del av samhället.

Nyss var Lokaltidningen Mitt I här med reporter och fotograf. Låt det bli ringar på vattnet, inte bara med städning och sopplockning utan med den väsentliga pedagogik som Smultronstället representerar.

Konst och kultur är bäraxeln för liv, ett motstånd, förstånd och själslig utveckling. Ett barn fostrat så slår inte någon på käften i framtiden i frustration, ett barn fostrat så kommer att ha andra tankar.

(Kolla Förskolans Instagramkonto: smultronstalletfsk)

En vinterfest att komma ihåg nu när drivans blomma smälta ner att dö

 Det är en massa år sedan, men eventet finns kvar på Youtube. I filmen låter det som att jag ÄLSKAR vintern, vilket jag inte gör, kanske bara någon dag åt gången, inte mer, sedan vill jag ha takdropp och vitsippor. Men tänk, det här var ett bra event som några få utvalda ur dåvarande Sollentuna Hembygdsförening och i samarbete med OAL-studio drog igång tillsammans med Sollentuna Kommun och Edsbergs slott. Ett levande kulturevenemang!

Titta på Youtubefilmen här

Ett ensamt piano, skrotad musik

                                                         

 Ikväll står Yuja Wang på programmet. alltså som jag väntat på denna ekvilibrist. Äntligen!

Samtidigt står ett sorgset piano i vårt grovsoprum. Ensamt och kallt. 

Provade och det är ju ett bra piano, ett litet kammarpiano som vi skulle tagit direkt om vi inte redan haft vårt älskade Östlind & Almquist som jag fick av min mammas ingifta faster, Maria Maja Hallendorff, när jag fyllde tre. I över 70 år har det gjort tjänst och flyttat med mig överallt, ibland stått på ett lager i väntan på att jag ska komma hem från nåt boende dit pianot inte gått att flytta.

Det är en tung jävel, fruktansvärt tungt. Senast när vi flyttade hit sa flyttgubbarna, som ändå har teknik för att baxa upp instrumentet två trappor (fyra halvtrappor): "Om ni ska flytta igen, ring inte oss!"

Älskar pianot som hittills klarat alla döstädningar och kommer att få bestå tills de inte går att stämma längre.

Men det stackars pianot i sopsorteringen. Har stått där i snart två veckor och blivit kvar trots att alla andra grovsopor hämtats. Det står där bakom en gigantisk frys någon ställt dit. (Inte klokt).

Jag har nyckel, kom dit med en kärra och hämta det, rädda det.

Som att lägga sig i silkeslakan eller ta en tugga av ett luftigt moln

Blev av med oskulden idag. Årets sämsta semla för tio år sedan räknas som den absolut bästa idag. Varför då? Jo för tiden har hunnit ikapp, världen har blivit bättre, mer förståndig vad gäller smak, ursprung, kvalitet och hantverk.

Sebastien Boudets semla är ett unikum, ett litet mirakel och en smakbomb utan överdrifter. En mandelmassa med brynta toner som djupnar, toner av apelsin och lite salt. Bullen är så luftig den kan vara och samtidigt med en seghet som känns i tuggan och vid delning, fylld med smak av kulturspannmål (svårt att tala om exakt vilka men kanske Emmer, Ölandsvete, Dinkel)

Så till det där lakana av silke eller siden. Grädden! Den är helt enkelt silkeslen i munnen, helt annorlunda än grädden vi möter i bakverk från kondis som mest är inpiskad luft och smörtjock i konsistens. Här är grädden rörd till exakt tjocklek, exakt när den håller ihop spritsas den varsamt över bulle och mandelmassa. I tuggan går grädden ihop med bullen och det händer massor i munnen av mandelmassans olika strukturer. Tittar jag i själva bullen är den härligt sammanbunden av glutentrådar som också det ger en variation och den brynta ytan får en sensationell Maillardreaktion som ger bullens olika spannmål en ytterligare push. Så här borde alla semlor smaka.

Sebastian Boudet och hans semlor igår på Livs på Söder. Tyvärr 40 

minuters kö, men det var det värt. (Kan lösas med ett nummerlappssystem 

så att man under väntetiden kan gå runt i butiken, botanisera 

och handla bland det utmärkta utbudet).

 

Märkligt vid ostrondisken igår på ICA

Släntrade förbi fisk och ostrondisken igår och tänkte att om det är lite rea på ostronen eftersom helgostronen ska lämna plats för färska helgostron. det var det och det blev ännu billigare än jag tänkt, För här fanns odlade franska för 15 kronor styck och det tackar man ju för.

Jag sa att jag tar tio stycken till förrätt.

Människan bakom disken börjar väga dem i handen ett och ett och jag börjar prata lite ostron med henne och frågar om svenska ostron och om fina flatostron och då får jag svaret som fick mig att nästan ramla baklänges.

-Nej du vet vi tar inte in dem nu för vi säljer så lite så här års. svenska ostronen kommer till sommaren, då folk har semester sådär i juli och har tid att öppna och äta!

NEJ!

 

Kommer ni ihåg torskrom på burk?

Den där smaken har jag jagat sedan tillverkningen och försäljningen i Sverige slutade för decennier sedan. Jagat och saknat och när nu ett av mina många barn börjat göra resor fram och tillbaka till Norge så fick jag en lustig återkoppling i smakminnet. Där finns burkarna nämligen att köpa, dansktillverkade, så nu är jag både försörjd och förnöjt. Öppnas i båda ändarna och sedan skärs i skivor, tunna fina och råa som pålägg på frukostmackan eller dubbelpanerade och stekta till middagsmat med citronsås och potatismos.

Panerade och stekta skivor av torskrom, en delikatess!

 

Torrkött är stapelvara hos oss

Ibland hittar jag bra högrev i fattighyllan, vi kallar den för det, hyllan med varor som stått kvar för länge och närmat sig sista försäljningsdatum. Den hugger vi snabbt som attan och ofta till halva priset. Befriar den direkt vid hemkomst från allt plastemballage och ställer på en tallrik i kylan. Skivar så småningom upp köttet i tunna skivor och lägger dem att marinera i en blandning av fisksås, ostronsås, mortlade korianderfrö och soja. Räcker över dagen, men gärna över natten också,

Lägger ut köttet på papper och så in i ugnen på 80 grader varmluft torkade, men inte spröda.

Ät med kaoniew.

 

Ostron, Ostron, Ostron: Nu skulle man bara ha en stor fet jävla cigarr också!

Så här ska det se ut en söndagskväll, och Alma hemma från Thailand 

via Bergen. Ostron som nattamat!

Alltså, så här års njuter jag i stora drag. Ostronen är hyfsat billiga och säljs i många olika storlekar och fångstmetoder.  Jag blir så lycklig över att kunna köpa hem ett gäng och bara köra både till frukosten och till middagen. Kyssa havet? Absolut.

Och idag, en måndag, så säljs helgens ostron ut i fiskdiskarna.Tänk, ostron på bordet en måndag eller tisdag. För övrigt så sänks priset redan på söndag eftermiddag. Det var igår jag fiskade hem ett gäng.

Minns alltid den där gången i Bretagne när jag som tonåring hamnade på ett värdshus och drog i mig ett dussin och märkte hur bra jag mådde, ostron direkt från havet, kanske tio minuter upptagna innan de öppnades och landade framför mig. 

Minns nästan alla de där överraskningarnas ostronmiddagar, som den uppe i Vardsø när flatostron serverades med tre granatäppelkärnor i varje, alltså, tänk er svinkallt och en hel dag ute på havet för att fiska spindelkrabba och sedan in till restaurangen med levande eldar, värme och gemyt och så mycket söta flatostron vi maktade med att äta. Eller i Louisiana ute i träskmarken i sällskap av familjen McIlhenny på Tabasco och vi kunde äta hur mycket ostron vi ville, både naturella och gratinerade och därtill kräftor i mängd. 

När Föreningen "Låt måltiden blomma" samlade för årsfest på Vinkällaren Grappe och jag svarade för förrätten och kopierade ostronserveringen i Vardsø med granatäppelkärnorna, stor succé och jävligt gott.

Igår med en vinegrätt och med grillad citron och en novis, förstagångsätare vid bordet som till en början var tveksam men som till slut estmerade tre ostron utan problem, faktiskt med merkänsla, slank ner med ett leende. Så ska det vara, ostron ger leenden både utåt och inåt

Våra urätna frukostostron söndag morgon!

Upptäcker att jag skrivit väldigt mycket om ostron här på bloggen genom åren. HÄR en länk till det som finns om dessa fantastiska skaldjur

 

Idag har jag levt i nykterhet i 33 år.

 

Alkoholism är inte bara en sjuka som drabbar den som 

dricker.

Tror ni vägen hit varit problemfri och utan fallgropar så är det fel. Men jag tänker så här; att vilket liv är utan fallgropar och knöggel? I alla fall så har de senaste 33 åren, idag, varit utan alkohol och andra sinnesförvirrande droger, rak nykterhet. 

Det som alltså upplevdes som en omöjlighet för 33 år sedan var möjligt, men hade inte varit det utan hjälp av andra i samma situation.  

Alkoholen fullständigt förhärskade i mitt liv. 

Jag greppade ett halmstrå och fick en behandling i 27 dagar och därefter ständiga AA-möten. I början i stort sett varje dag, till och med flera gånger om dagen. Jag insåg snabbt hur chanslös jag skulle vara utan dessa möten.

En dag i taget har det adderat till 33 år och fortfarande går jag till AA och jag lever ett värdefullt liv, ett liv jag aldrig trodde skulle vara möjligt att leva för 33 år sedan exakt så som det står i Stora boken om AA:s nionde steg.

Om du som läser det här och själv vill slut dricka alkohol få du gärna kontakta mig. 

Men alltså vilken bra idé, skafferiutmaning!

Som odlare och samlare och allmänt nördigt knäpp så blir "visthusbodarna" (dvs skafferi, kyl och frys) smockfyllda av sådant jag tänkt spara i det längsta, varför vet jag inte, kanske för att jag vill dra ut på odlingsåret i det längste, ha den goda smaken kvar, rädd för att det ska ta slut, en snålhet som bedrar vishet.. Sålunda ligger där vitbetor, kålhuvuden, röd spetskål, pumpa, capuchinerärtor Visingsö, lokförarens sockerärter, vaxbönor. You Name it. 

I skafferiet tornar burkar upp sig med surkål, tonfisk, makrill, tomatsås, krossade tomater, gul lök, vitlök och mängder av olika slags pasta och nudlar, olika slags ris och åtskilliga flaskor med såser typ tre olika sojor, ostronsås,  chillisås, ketchup, Tabasco och några vars namn jag inte ens kan uttala än mindre stava till. Här finns en hel räcka med syror, från riktig 12% ättika till finaste vinägrarna och längst in, längst bak staplar av snabbnudlar. 

I kallförrådet har vi några påsar potatis från odlingen och det värsta av allt, frysen på landet är också smockfylld av kalvkött och grönsaker, olika korvar, alltså av den slags varan köper jag på mig fortare än en gris hinner blinka, isterband av olika slags mest, men gärna andra småskaligt hemgjorda. 

Nu ser vi fram mot att stånka egen korv. August hade önskas sig en korvspruta till jul och självklart blev det så. Men inte än. Måste först upp till Hälsingland där jag har Kristoffer Franzéns utmärkta korvbok. Lite minns jag själv från gris och rådjurskorvarna jag stoppade och rökte under min tid på Gotland, men nu ska det bli korvar med stor variation och hög smak, moderna gamla korvar.

Gulbeta, röd toppkål, morötter, ärtor och en helt makalös sås, 

allt signerat August Lager.

Lyssnade på Meny i veckan, ett långt inslag om religionen i maten. Intressant och givande.

Där hörde jag om skafferiutmaningen. Att under två månader (eller om det var en) bara äta av sådant man har kvar hemma i skrymslen och vrår...och det har vi ju om du orkat läsa ända hit!?

Budgeten ska vara 250 kronor i veckan för allt det nödvändigaste av komplement.

Snart har det gått första veckan och vi har klarat oss på att handla två liter mjölk och ett paket smör (räcker ganska länge). 

Det är helt knäppt att ha så mycket mat sparad. Längst in i frysen fanns en renfile och renfärs...alltså, vi kommer att klara den här utmaningen helt okej tills vi kommer upp och börjar äta av frysen i Hälsingland. Och allt annat än nöd kommer det att gå på oss. När odlingsåret börjar på nytt kommer det att vara tomt och vi glada och mätta.

Det är kul att säga till August att laga middag av det han hittar i skåpen.

Häromdagen blev det en basta med ärtor, friterad torskfilé och syrad lök med dill

och citron, helt jävla magiskt gott.

 

Lite av varje men mest kaffe, Helene Schjerfbeck och jag själv framför sålt verk.

Jag står gärna över både födelsedagar och julaftnar när det gäller att motta gåvor, men mina barn är alltför traditionella - hur kan det blivit så. Å andra sidan uppskattar jag deras ambitioner för de väljer sådant till mig som jag verkligen inte visste att jag behövde. Som den här fantastiska DeLongin, en espressobryggare av rang. Förstår inte hur jag klarat mig tidigare med bara en presskaffe, kokkaffekanna och en mockabryggare. Nu tar jag en 100% robusta från Indien till morgon, en mjukt och nästan chokladig Arabica till lunch och gärna en efter lunchen. Klockan tre är det dags för nästa och så en efter maten och en Robusta precis före läggdags (jag sover gott på kaffe!!!) Och jag är så evig tacksam för den här apparaten att det förstår ni inte. Maler bönor från när och fjärran, handlar kaffe av specialrosterier som pratar kaffe som om vore det kärlek och det är det. Att mellan de där kaffestunderna ta en presskanna köpemalet är också en vana.

En annan vana är att åka till Åmells. Den här gången för att se fantastiska utställningen Mod att måla, med kvinnliga konstnärer, en bra början på utställningsåret med målningar aldrig tidigare sedda. Jo det är bild som Helene Schjerbeck gjort, men blir liksom lite generad över enkelheten och styrkan.

Häromkvällen var vi bjudna till middag hos Lisa, numera inte bara en vän utan också n kund på Cupido där jag visade ett 50-tal bilder i höstas. Nu hänger den där så elegant och vi ackompanjerades av hängningen med perfekta pilgrimsmusslor följt av lika perfekt röding. En så angenäm kväll på Kvarnholmen med massor av konstprat, matprat, släktprat, historia och om gemensamma vänner och bekanta. Åh jag är så nöjd med den där målningen. 

 

Jag fick mina två ostar på ostfestivalen, den ena förmodligen för sista gången!

 Jäklar så många människor, och jäklar så hårt golv. Fotbad hemma - nej förresten kroppsbad med skum. Alltså dessa mässor tar kål på mig, å andra sidan får jag lätt ihop uppsatta antalet steg per dag.

Igår, fredag, invigdes ostfestivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Åk dit. Öppet idag och i morgon. 

Farmhouse. 10 års lagring från Kalmar mejeri 440:- kilot

Det är några år sedan jag öppnade min första Farmhouse från Kalmar mejeri och det blev en sådan där hahaupplevelse. Den hade då lagrats i sju år. En svensk ost som kunde mäta sig bland det bästa av ostar, inte "gudarnas ost" precis, men en ost som håller högt ställda förväntningar och med ett exakt mått där lagring är osten behjälplig. Nötighet, syra, sötma och så den där kittlande åldern som spritter på tungan. 

Den lades för lagring när August var åtta år, en liten parvel, nu smakar han på åttaårsålderns mognad när han är 18. Sedan har jag följt osten som till nu över 120 månaders lagring.Lustigt för den här osten var skit i början, totalt misslyckad säger man idag på Arla för Kalmar mejeri är ett Arlamejeri. En ost av en framsynt ostmästare, Ola Lindblad för Farmhouse blev bara bättre och bättre. Frågan är nu om den inte börjar vika ner sig? Jo lite, men inte mycket, Det finns åtta nio jul kvar. Inga nya har ystats. Den har tappat lite av "stinget," syran ger sig på bekostnad av en tilltagande mesostsötma, men fortfarande genialisk i smak. För tre år sedan kunde man ändå skiva den, men nu faller dn sönder i smulor, lite som att den självdör, har givit upp, men alltså, spring till ostfestivalen och greja hem ett halvkilo, det är den fortfarande värd, sedan får man väl ha tråkigt tills man hittar en ny favorithårdost.

Bredsjö blå

Ja ni känner igen den, nja förresten, kanske inte osten, men bönderna som gör den. 

Häromdagen satt de i TV4 morgonsoffa som nya huvudpersoner i en ny bondeserie som bara har med kärlek till jorden och hantverket att göra, Sara och Carl Johan Staffare Granqvist. Serien sänds i TV3 och på Viasat. 

Den där kärleken till jorden, till gården, till djuren mötte jag i Saras pappa, Lars Göran, när jag skrev tidningar och annat åt Christer Lingström på Edsbacka krog för länge sedan. 

Det var Christer som fick upp mina ögon för Bredsjö Blå, en  blåmögelost av fårmjölk, alltså en svensk Roquefort som skickar en till fantastiska höjder med det intensiva och kittlande djupet. Jäklar i min lilla låda - jag minns den första smaktuggan än idag och sedan dess har jag haft förmånen att smacka i mig åtskilliga Bredsjö Blå.

Igår på ostmässan stod de där troget med sina utmärkta Bredsjöprodukter.

Det är alltså Saras pappa som startade osttillverkningen 1987 av mjölk från ostfriesiska får. Sara träffade Carl Jans son och de blev ett par och tog över verksamheten 2022. Carl Johans morfar var Jan Mårtensson, diplomaten och deckarförfatttaren. Han gick bort för några veckor sedan näsan 93 år gammal. Lite märkligt att jag satt nere i Grex sur Loing hela januari förra året, åt goda ostar med bröd från Benoït, byns bagare, och sträckläste Häxan av Jan Mårtensson, en deckare som utspelar sig på Hotel Chevillon och byn och där jag kunde referera till den märklige krögaren och varje plats, varje gata, varje bro och korsning och dessutom se karaktärerna som vandrade runt i hotellet om än att de i hans roman var fiktiva. 

Bjärefågel på FFCR-mässan, kärt återseende

I slutet av 90-talet  blev det ett glädjehopp bland alla kycklingälskare i landet. Äntligen skulle kycklingproduktionen förändras till det bättre. Då lanserades majskycklingen! lite kraftigare lite mer smak, lite bättre djurhållning. Idag är Bjärefågel synonymt med majskyckling.

Jag jobbade med en del skrivna produkter hos Rikard och Bobo Nilsson vid den den tiden på Gategat Gastronomi och Logi i Torekov. De behövde knappt gå nästgårds för att hämta fågel. Och det var då jag träffade PO första gången mest för att skriva om honom och majskycklingarna.

Alltsedan dess har vi träffats då och då, mest på matmässor och det är alltid lika trevligt för jag får rapporter genom åren hur företaget utvecklats. Nu senast med försäljning av styckdetaljer till Asien och sousvidetillagat. Ganska imponerande!

Nu ska vi testa deras kycklingfond som ska vara ett mirakel att dricka.

 

Peter Mattei i Järna konserthus. 80 minuters smärtsam njutning i Franz Schuberts Winterreise

En tom scen sånär på flygeln, absolut tystnad. Fullsatt. Biljetter för bara lite över 300 spänn (för en världsstjärna!) Spänningen är olidlig.

För några år sedan satt jag hemma och spanade på SVT. Såg hur Peter Mattei äntrade en scen tillsammans med en pianist. Tänkte att det här kan kanske bli intressant. Så tog han ton i Winterreisens första stycke "Gute Nacht" i d-moll. Shitpommfritt jag blev fast. 

Nu var det dags igen, Vinterresan för andra gången komplett i 24 delar och nu ffg med ny pianist, den otrolige Daniel Heide.

Satt på andra radens parkett, mitt i, nästan som man hade ögonkontakt med Mattei. Och som han sjöng. Var i stort sett orörlig i 80 minuter, helt uppsugen av hans magnifika tonbildning över hela registret, hur fan bär han sig åt? och med ett inte bara sångligt utan också kroppsligt uttryck.

Fortfarande idag, två dagar senare klingar Winterreise och Peter Mattei/Danien Heide kvar i huvudet och kanske ens egen röst fått sig en läxa. Antingen som en stor inspiration eller som nertryckt i skorna. Där stod han, en hjälte som förmedlade stor njutning.

 

Intensivt och ett ständigt babblande, frenetiskt och fantastiskt summariskt, nästan som helt släppa taget och låta tyglarna gå.

Volumniös och helt underbar

Vi ser en rent makalös picassoutställning där alla gränser är som utsuddade, där handen får röra sig fritt som en direktkoppling till en babblande och berättande hjärna, där allt är tillåtet, men ändå håller sig inom det fantastiska måleriets alla regler och lagar. De sista årens Picasso, genialiska bilder i en rasande fart, flera hundra grafiska blad, hans etsningar är knas med sammanfattningar och figurer, reflektioner av bildelement man känner igen från 30-talet, men blir liksom lika besatt som konstnären bara genom att vandra i galleriet och insupa allt som hänger där.

Är det bra då? Det är klart att det är bra! Så inihelvete bra. Inte för att det är bättre än tidigare, målningarna slår inga rekord som när han var ung, men det är en process, en linje framåt.

Vi gav föreställningen några immar idag till en kostnad av två biobiljetter, fatta så bra det är på MM nu och till den 5 april.

 

Det är klart att det är besatthet och inget att skämmas för

Det är inte tu tal om det och besattheten smittar. Som att beta av ett kålhuvud blad för blad och analysera varje blad ett i sänder, som boksidorna i Bea Uuusmas Augustprisprisade bok Vitön. Besatthet som smittar över till läsandet. Besattheten som smittar över i tanken och där varje boksidesslut är en cliffhanger och varje ny boksida är en överraskning. Sådan spänning.

Och den går fort att läsa. Trots trötthet och bara en timme på kvällen i sängen (den är tung både fysiskt och psykiskt) så blev det pärm till pärm över två kvällar.

Jag gillar besatthetens mekanik, inte bara hennes besatthet att forska på Andréexpeditionen utan också att skriva en bok om forskningen och just det där är spännande, själva upplägget, tankekartan innan, hur göra att material åtkomligt för någon annan än henne själv.

Sitter med ett bokprojekt just nu, ännu i sin linda, men tankekartorna växer som bubblor och sidospår med frågor om hur en intressant läsning ska fungera, hur få läsaren att ens vända blad. Det är knepet som Bea Uusma kan utöver forskningen. Att presentera sitt material i boksidor och förmedla även sin egen frustration, så jävla bra. Nu bubblar jag själv vidare i mina tankekartor och försöker skapa ett något eget!

 

Skynda skynda gå inom Åmells!

Jag är ju sedan länge förtjust i Helmer Osslund. Sent omsider kom jag inom Åmells för deras vinterutställning. Svensk konsthistoria nu igen (som alltid på Åmells) och massor av vintriga landskap av Osslund. Häng på forts som attan för att hinna se (värt en omväg). Stänger den 17e följt av en utställning med bara kvinnliga konstnärer!!!