Hemma har vi några grejer av Calle sedan tidigare och nu blev det ett par till.
De stod där på en hylla i butiken och fångade blicken med den oxblodsröda glasyren. En glasyr med anor ur den kinesiska antiken och ohyggligt svår att få till. Reduceras glasyren fel kan den lika gärna bli grön eller blå och det krävs en oerhörd skicklighet att styra kopparoxiden eller kopparkarbonaten för att få till den rätta röda färgen. Tänk att stå där vid reduktionsugnen och samtidigt vara en del av en mångtusenårig tradition och samtidigt hantera den.
I flera morgnar du har vi druckit vår italienska mockabrygd i dessa koppar och det är en stor njutning, nästan en längtan efter att varje morgon ska komma snart. Tunt drejat gods med sköra öron att hålla i rytmiskt hanklade.
Man kan inte säga att jag samlar. Jag är ingen samlare men samlade ändå kokböcker några decennier. Fick en ansenlig samling både av allt det nya, men också en hel del äldre vilka är helt underbart att botanisera i. Gjorde mig av med lejonparten i min samling genom att skänka 900 volymer för några år sedan till Skopan i Upplands Väsby. Nu reducerat till ett antal meter (mestparten äldre och mina egna volymer) är jag nöjd.
Men ska man prata om att samla så är det enskilda keramiska verk jag tycker om. Några av Calle Forsberg, några av Eva-Marie Kohte och några av Thomas Stöfling. Alla tre formmästare och deras glasyrer får det att säga tjong i hela kroppen av kärlek!
