Grävde djupt och i en stor meny från Paul Bocuse ramlade vernissagekorten ur. Ger lite råg i ryggen inför en eventuellt kommande utställning, den första på över 30 år!

Håller på med inramningar av de senaste två årens långsamma stretande i ateljén och från den otroligt viktiga månaden på Hotel Chevillon i Grez sur Loing.

Passade på att gå genom alla bilder i mitt arkitektskåp, minst sagt dåligt sorterat, men varje gång jag bläddrar i lådorna dyker det upp nostalgi, bilder från vänner som är borta, riktigt jävla bra samlarobjekt, allt vid sidan av mina egna strävanden.

Det är klart att självförtroendet sviktar, det har det alltid gjort och det har varit ett lidande i alla år men inte låtsats om

I en meny jag fick personligen av Paul Bocuse för en hel del år sedan hade jag lagt en hög utvalda vernissagekort, de trillade ur och som att det var meningen att jag skulle se. Känns skönt att de finns kvar.

Inget skitsnack eller kallprat, bara väsentligheter och en magnifik middag, vad blir bättre?

Lisa, tack!!!

Man blir lite lycklig när man bjuds till en middag och allt är precis så som man önskar, en middag som inte bara smakar fantastiskt och är mitt i prick vad gäller lust och längtan utan också är en middag där samtalet kretsar kring väsentligheter och klokskap. 

En middag där samtalet liksom omfamnar maten. 

Exakt så var det som en final på helgen igår kväll. Fem timmar vid bordet och där det enkla är det goda. Drink först med riktiga oliver. Halstrade pilgrimsmusslor. Confit på anklår med ankfett som sås och mer ärtor och morötter. Fransk ost, magnifik dessert på ricotta, vispad med grädde, citronsaft, zest och råsaft från röda vinbär.

Rakt genom mina smakvänner, ingen som läst den här bloggen tvivlar på min fäbless för anka kokad i sitt eget fett, confit. Middagen kompad med minnen, sorger, glädje och skratt, djupheter och tankeställare.

Så bra avslut på helgen och en så bra start på den här veckan.

Viktigaste målet för dagen - gröt! Meeeen...

Vad mår jag bäst av? Att vakna upp till något kladdigt i munnen eller till smaker som jonglerar sinnena? Det är klart att dagen blir roligare med en rolig start, ett gott bröd (typ en bra gröt i stelnad form) och med pålägg som får alla sinnen att vakna och med konsistenser som gör en nyfiken på dagen som komma skall.

Lördagsfrukosten bjöd två smörgåsar på virvelråg från en närbelägen kvarn och bakad på surdeg. En sallad på majonäs dill och handskalade stora räkor. En getost som mognad i rumsvärmen sedan kvällen innan och som har en mild men genomträngande smak, lagd på krispig sallad dressad med pumpakärnolja och ekfatslagrad äppelcidervinäger.

Se där! Tillsammans med moccabryggt kaffe på uteslutande Robusta blir det en bra start på hela helgen.

PS Gröten? Inget fel på gröt, men möjligtvis till lunch då DS 

Utrotad smak som vore kulturskymning om den försvann - jag pratar om böckling.

                           

En industrifiskebåt fångar upp lika mycket strömming på en dag som en kustfiskare fångar in på ett år . Strömmingen är i sig utrotningshotad och med böcklingen är det följaktligen etter värre då kustfiskare efter kustfiskare slås ut. Industrifiskarna tappar över minimalt med fisk till försäljning över disk, Mestparten går till hundmat via kina eller till att föda upp laxar i fångenskap. Kustfiskarna rökte strömming till böckling så det bolmade över kusten och gärna över granris - då blir den bäst.

I helgen som var stannade vi till hos Bergmans Fisk för att äta stekt strömming med potatismos (bästa jag ätit på år och dag om inte över huvud!). Förvisso hade butiken stängt, men den öppnades för oss så vi kunde få köpa sex böcklingar med oss hem, Rökta för fyra dagar sedan då. Själv vill jag ha dem så, kanske liggandes lite längre (lärde mig av fiskaren och böcklingexperten Sture Nordin i Bönan för en helvetes massa år sedan när jag intervjuade honom i Meny i P1 men som jag fortsatt skriva om även i nutid.). Även Tore Wretman ville ha böcklingen lite torkad efter rökningen så den blev fastare i köttet och faktiskt lättare att rensa. Av Tore fick jag med mig ett recept via farsan, som för övrigt höll bönaböcklingen som den absolut bästa, på typ inlagd böckling. 

Där rensas böcklingarna och läggs i en bred form. En lag rörs ihop av fransk senap, olja, vitvinsvinäger, kapris och vansinnigt fint hackad purjolök, men mest av allt berg av fint skuren persilja. I den där guckan fick böcklingen gosa sig i minst två dygn. På den tiden jag drack öl så var den här böcklingen ett självskrivet tilltugg. Idag, över 30 år senare är böcklingen lika självskriven utan öl!!!

Nu rensade jag böcklingarna och lade på tallrik i kylen bara för att kunna smöra en bit bra bröd och lägga en hög på inklusive den rom jag självklart också sparat. Otroligt bra sälta, finstämd rökighet och en behaglig känsla i munnen.

Leve böcklingen och en kulturgärning idag är att rädda den kvar till eftervärlden genom att ständigt efterfråga den i snabbköpet.

Från strömming på Bergmans fisk till confiterad anka och inkokt röding på Nationalmuseet

 

Strömming Norrsundet

Bästa strömmingen? Alltså det är ju en fråga som är väldigt svår att besvara. Jag hade en väldigt god vän, vi brukade fiska strömming i skärgården. Den strömmingen hände det att vi saltade in och sedan grillade som sotare, fruktansvärt gott och ett smakminne från en tid som var lycklig. Med en annan vän brukade jag åka till Ulla Winbladh och äta strömming Bellman på gruset. Också jäkligt gott. Själv lagade jag till KB:s örtgravade strömming för en tid sedan. Åt sådan strömming för över 40 år sedan på Konstnärsklubben som på den tiden tog sin mat från KB.

Alltså att välja är jäkligt svårt eftersom strömming är en så mångfaldig råvara. Men okej, håller vi oss till stekt strömming med rårörda lingon och potatismos då åt jag den bästa av den slags i helgen hos Bergmans Fisk i Norrsundet och med utsikt ut från gattet av Saltharsfjärden. Perfekt stekt, perfekt sälta och med tillbehör som också var perfekta. Jo, det ä'r en mil ner till fjärden och det slösande välkomnandet, men som man säger, värt en omväg.

Anka National

Igår söndag blev det körsbärsblommans dag i Kungsan. Inte så imponerande, en massa folk som armbågade sig fram till små stånd och så selfisar under blomsterträden som inte riktigt ville slå ut i full blom i kylan.

Promenerade till värmen på Nationalmuseum istället. Hungriga satte vi oss till bords på  Fredrik Erikssons museirestaurang. Knökfullt även här men det märktes inte på service.

August beställde en inkokt röding och jag en confiterad anka. Inte alls dåligt, men, men, ofet anka som confiterats lite för kort tid och en fisk som kanske gått för länge, bra smak, men för att citera August, "kanske inte det allra bästa, men hyfsat gott ändå."

Röding National

Det blev konst och designhistoria de närmaste timmarna och en insikt vilken stadsmakt vi lever under. Inträde 160 :- p.p. Ingen studentrabatt, ingen pensionärsrabatt. Alla igenkänningar, alla möten i den svindlande konsten - fantastiskt att Sverige har denna enorma samling som tjänar till insikter och förstånd och ger oss förmågan att titta rakt in i både historia och framtid.

Ett av de äldre måltidsstillbenen, 

Jacob Fopsen van Es 1600-talsfrukost.

Har förmånen att laga mat på vedspisen upp i Hälsingland, en trogen aldrig fallerande vän. Att få en stektfläsk och blodpudding till frukost lagad över eld och gjutjärn är minst lika fint som ostar, frukt och vin av Jacob Fopsen van Es frukostering för 400 år sedan. 

                                                     

Rabarberknopp

Allt tar så mycket längre tid här än söderöver. På några dagar har värsta snön dragit sig tillbaka och omedelbart knoppas den, vår rabarber. Snart så!

Virvelkvarn - Stenkvarn eller valskvarn?

Virvelmald råg signerad Olov Jönsson

Som jag förstått det (nej jag uttrycker därmed inte tvivel på det jag hävdar) börjar vi inte bara snegla utan ta både småskalighet, renhet, smak och kunskap på allvar när det kommer till kulturspannmål, malning, innehåll och bakning. 

Under de senaste 20 åren har jag själv odlat grön- och rotsaker med tradition och historia från 1700-talet. Jag har jagat bönor och ärter från den tid det fanns ett 50-tal olika på utsädesmarknaden och som nu sorteras i endast bruna och vita böner eller gröna och gula ärter. Tidigt upptäckte jag hur de svarade olika på kokning och hur smaker kunde vara svindlande jämfört med fryspåsen med industriärter köpta i butik.

Kulturgrönsaker är viktiga, låg avkastning, men fantastisk i användning och smak, odlade utan en massa tillväxtmedel eller växtskydd. 

Men, frågar sig vän av ordning - hur ska man kunna försörja oss med mat med odlingar som ger låg avkastning?

Bland mycket annat så har det visat sig att de gamla kultursorterna är tåligare mot klimatförändring, kan odlas på vilken jordplätt som helst. Ger småbruken chansen, det vill säga att vi börjar förstå förmånen och framtiden när småbruken själva genererar allt från utsäde till gödning. Den kulturutövande bonden har en utrotningshotad kunskap som måste tas tillvara. I en kris är det första som slås ut de som odlar "industriellt" över stora arealer och som är avhängig både importerat utsäde, bekämpningsmedel och kemiskt tillverkad gödning.

Kulturbönderna ingår i en kedja av småskaliga förädlare, mjölnare, distributörer och försäljare. När det gäller bröd har kunskap om malning av kulturspannmål, mjölnare som tar emot och maler på mindre kvarnar blivit en viktig länk i produktionen. I industrin använder man supersnabba valskvarnar som i processen hettar upp mjölet vilket naturligtvis sätter sig i förmågan vad gäller jäsning, näring, smak och ibland kräver olika tillsatser för att kompensera. Kulturutövarna stenmaler eller kör hela korn i virvelkvarnar som förmår att mala alla beståndsdelar så fint att det lätt kan användas i alla sorters bakverk.

Innan krisen kommer, rädda denna viktiga beståndsdel i vår vårt kulturarv så vi klarar oss i kristid. Handla av dem, inte minst för smakens skull.

 

Söderhamn! What?

Röding

Varför ständigt denna hets? Alltid max hastighet och alltid skylla på att längtan är så stor, skyndsamt upp till landet. Men spelar roll om det tar en timme extra trots rekord på tre timmar och 9 minuter. Låt det ta fyra eller till och med fem timmar och njut av resans väg.

Inte sällan har vi tagit matpaus efter en matkrog som Hackegård eller Tönnebro. Vi har ju åkt och ätit här några år nu och tröttnat, dels på enahanda utbudet, dels på den rutinmässiga tillagningen, dels på att maten har blivit sämre och sämre, slafsigt och inte alls gott.

Igår blev det andra tankar. Vi Googlade på bra krogar som var öppna i Söderhamn och vi högläste menyer och fastnade för Eat & Meet! Sagt och gjort, så var det och så fick det bli. Mitt i centrala stan. Alltså vilken fin stad, med i stora drag samma stadsplanering sedan 1600-talet och Gustav II Adolfs dagar och trots ett flertal bränder. Synnerligen vackra trähus som starkt påminner en om att man är norr om Dalälven. Söderhamnsån som inte ändrats ett skvatt utan som fått bestämma hur bebyggelsen ska anläggas, här i ett klassiskt rutnät. Vi blev lite förförda av den här fiske-, trähanterings-, smedje-, vapensmides- och flygvapenstan. Av det nämnda finns ingen verksamhet kvar. Men här finns Eat & Meet!

En ljus lång paviljong med park, Söderhamnsån och parkering. Omedelbar service och minimalt krångel. Köksrökt röding, övernattenlagad oxkind och risotto med kyckling.

Rödingen var fantastisk, exakt tillagad med en riktigt bra vitvinssås och så en pepparrot i en krämig stor klick

Oxkind

Risotton med kraft kvar i riskornen, mild med svamp och så kycklingbröst som är en konst att få så saftiga. Kanske lite onödigt med en hel hög friterad sötpotatis på toppen.

Oxkinden i en sky och ett tyvärr lite för avsvalnat potatismos, men köttet var rakt igenom helt underbart smältande och en genuin kraftig smak. Tyvärr (nummer två) på den rätten var att den serverades med senapspicklade skivor kålrot som skar sönder helheten - petade åt sidan efter första tuggan.

Risotto

Men vilken succé för oss och tack och lov för att vi kom på idén. Lite överambitiöst i köket, men bra i grunden.

Vo kom till torpet i hyfsad tid ändå. Alltså varför alltid ha så jävla båttom?

Frukost typ lunchmackor som start up för dagen som innefattar både det ena och det andra...

...bland annat körrep ikväll efter lördagens aprilkonsert i Kummelby i lördags, nu musik, nya noter - en jäkla massa noter blir det att läsa på och ge ton, så många att det räcker till en vårkonsert den 26 maj (tror jag att det är!?!)

Startade för några timmar sedan med en frukostmacka...ja, nej, tre som delades i halvor.

En med gårdagens överblivor, små köttfärsbiffar (på kalvfärs från Stenspers i Tallåsen, grädde, stekt och mixad lök och lite ströbröd) toppade med syrlig gurka. En med ankrillette och en med getost på råmjölk, Charolais. allt på rågsur från Olof Jönssons Vallentuna Stenugnbageri och på mjöl från Warbo kvarn.

Jag vet inte, men tillsammans med en mockabrygd på italienskt kaffe kan nog inte en morgon bli så mycket bättre...eller jo det kan den förstås men inte denna morgon!

Ett bröd - det räcker! Det här är Kultur.

Jag vill minnas att jag 2010, vid mitt första besök på då nyöppnade Vallentuna Stenugnsbageri, sa till Olof Jönsson att öppna en låda i Sollentuna. Tänker på vad Daniel Lindeberg sa när han öppnade sitt bageri i Orminge, "Var ska en bagare vara om inte mitt i byn." Jönsson i Vallentuna svarade då att han inte hade tillräckligt med resurser.

Sedan en tid tillbaka finns Olof Jönssons låda nu här i Sollentuna, mitt i byn!  Öppnade längs gångstråket mellan Malmvägen och stationen i bottenplanet av Färgskrapan - typ, vilket läge!

Det här mina vänner, det är sådant bröd som ligger nära hjärtat, "bröd som mättar så bra för att det är bakat med kärlek" och omsorg (fritt efter Astrid Lindgren, Mio min Mio). 

Fatta då så bra det här är, bröd som fått utvecklats till fulländning. Bröd av kulturspannmål från Warbo Kvarn som möter både våra smakminnen och som knullar mun på riktigt. (brukar vara försiktig med det uttrycket men just här finns det inget annat att ta till!!!!).

Skar en skiva nu till morgonen. Ett bråddjup av smak! Så glad över lådan i Färgskrapan. Nu är vi hemma med bagaren mitt i byn.

Ett bakbord, fransk nougat och Gaeng Keowaan Goong

En till mig närstående älsklig människa fyllde år igår och det skulle firas. Önskemålen levererades under lång tid. För flera månader gavs en önskan om ett bakbord. Tätt inpå dagen levererades tacksamt en önskan avseende födelsedagsmiddag, en Gaeng keowaan goong...alltså räkor i grön curry så som den lagas i Sydostasien.

Första önskemålet var knepigt, typ tillverkas bakbord av klassiskt ålderdomligt snitt fortfarande och jodå, i Småland. Dessutom med försäljning över nätet, bakbord i obehandlad björk med sarger som är tillräckligt låga för att man inte ska ha sönder fingrarna om man kavlar nära. Anlände med lastbil i tisdags till postutlämningen 10 meter från där vi bor och jag lyckades baxa in det tunna paketet i wellpapp bland mina rader av ramar, teckningar, målningar och pappersbuntar som är stående i ett av våra rum - ingen skulle kunna skilja det inslagna bakbordet mot en packe inslagna pasteller från Grez så där stod den tryggt.

Jagade runt bland ingredienser till min Gaeng keowaan gong. Godkända räkor finns frysta i vår Thaiaffär, grön currypasta hade jag hemma liksom kokosgrädde/mjölk. Citrongräs fanns i butiken, men inte de små ärtstora gröna auberginerna som ger en liten beska och inte thaibasilika eller limeblad heller. Grönsaker skulle inte levereras för än långt senare på eftermiddagen. Det fick lösa sig.

Kokade en stark fond som fiskbuljong med citrongräs, gullök, vitlök, två hela thaichili, tamarind, ostronsås, lite soja och fisksås.

Stekte räkorna i woken med olja och vitlök, hastigt tills de fått en fin röd färg men ännu inte var riktigt klara. Hällde upp i en skål så länge. Tog woken igen och hettade upp några matskedar olja, rostade ordentligt med grön currypasta och så fick tunt skivad gullök gå  tillsammans med finhackad chili och hackad vitlök. spädde med fickbuljongen i omgångar och under omrörning för att pastan skulle lösa sig. I med en burk kokosmjölk och sedan en till. Avsmakning...okej, kanske lite mer fiskbuljong...räkorna så och klart efter ytterligare avsmakning. Alltså bara bäst! En rysare, bättre än när jag åt grön curry första gången 1978 om hösten på min vanliga lördagsvandring till Covent Garden för att handla nymalt jordnötssmör, gå på grönsaksmarknaden, njuta av folk och bara vara en Londoner. Så satt jag bara där i hörnet av Leicester Square på en Malaysisk krog och beställde en grön curry med räkor, slog upp min The Guardian och blev serverad efter en stund. Stor njutning från första skedbladet till sista.

Middagen igår var för Kristina som så gott som alltid beställer grön curry med räkor när vi av och till släntrar in på ett sydostasiatiskt näringsställe och vad jag förstått efter dryga nio år ihop är detta en storfavorit som självfallet följs av fler.

Desserten stod August för, smörstekta äppelbitar med kanel typ kompott på en gammaldags vanilj, lösvispad grädde och riven rosmarinost, hallå...funkade fint.

Så lade vi ytterligare en födelsedag bakom oss och vi blir bara äldre och äldre även om det inte syns så känns det - det är väl bättre att hylla varandra med mat och glädje än med grattis till åren som passerar. Med den här människan vill jag leva vidare nära i år efter år, inte fira åren som passerat utan varje år fira åren som kommer, de som vi har framför oss och vara just i nuet- gärna med ett bakbord och en Gaeng Keowaan goong, het som kärlek!

Potkäs - ett "jäla" kladd att göra, men smaken är svindlande (typ Håll käften)

Slängd i lågtyska? - pot är kruka och käs är ost, det här är alltså receptets början, Man tager den ost som behagas, gärna småbitar som blivit över och bara ligger där invirade i plast i kylen. Så tar man en kruka och däremellan tar man fram den elektriska rivmaskinen och isande kallt smör, jag tog hemkärnat såklart.

Rev det iskalla smöret sedan ostbitarna en efter en. Blev en rejäl kruka och blandade ostrivet till en ostdeg med lite grädde. Bearbetade med en sked till en sammanhållen bredbar massa. En del smaksätter med brännvin eller cognac DET GÖR INTE JAG!!! Med så fina ostar behövs inga extra smaksättare.

Det blev lite frukost idag med Potkäsklickar på hårt tunnbröd från Engbergs i Stavsäter. En liten bit fick toppas med en gubbröra, lite som blev över från igår då vi hade både fika och middag för Alma som fyllde 22 den femte. 

Middagen?

Ja lite plockmat, persiskt kokt ris, gubbröra som jag nämnt, räkor med vitlök, stekt bläckfisk, vårrullar med kalvfärs från Stenspers, Jam wun zeen nua som är en het sallad på tunna skivor överblivor (av påskens lammstek), gul sauterad lök, bitar av lokförare Bergfälts sockerärt, röd thaichili, fisksås och vitlök, glasnudlar.

Kaffegodis efteråt "Shut the fudge up" från lakrits.se (bästa jävla lakritsfudgen som finns, typ "Håll käften!")

Potkäs framkallar för övrigt barndomsminnen. Farsan hade ofta en potkäs gömt längst in i kylen och som vi alla naturligtvis bredde på kex och finncrisp så ofta vi kunde. Han lagade all mat exakt efter Tore Wretman och då var potkäsen både kryddstark och brännvinsstinn och smakade mest kummin och cayenne. Den där krukan med Potkäs var märkvärdig på många sätt, lite hemlig, skyddad av åthävor typ "bred tunt på brödet, det är dyrt" och "vem fan har ätit upp min potkäs?" Det var alltså en slags mystik i den där krukan men smaken var utanför vad vi tidigare smakat.

Halvfärdigt jobb är också ett jobb! Ramverkstad i 13 minus...burr

Tillbringade veckan i Hälsingland - skönt med sprakande vedspis i köket och god mat. Vårrensade, ja inte var det fjorårslöv eller ogräs utan skrot. Sådant som samlats på hög och som staplades på verandan för vidare transport till återvinningen asap - vintern kom emellan.

Isbark och en halvmeter snö som täcker över allt, inte minst över släpet, men med spett och spade  fixade vi det på en dag, lastat och åtspänt fick vi bort skiten,  grejer utan funktion, en gammal elspis som när den användes fick propparna att poppa ända ut till stolpen, en TV som bara visade psykedeliska streck, järnskrot och några säckar hårdplast. Fyllde hela flaket. 

Världens bästa återvinningsstation ligger i Ljusdal, bara så ni vet, välorganiserad och med personal som alltid är behjälplig vid sorteringen.

I veckan var det tänkt att mina Franskrike/Islandsbilder skulle hamna bak ram och glas. Skurit passepartouter som en galning senaste tiden hemma (gått galant tack vare Rolle på Indigo Art som generöst lånat ut sin skärmaskin). Ingen värme i verkstaden (måste fixa det till nästa vinter!) krävde utomhusarbete för ramtillverkning. Det var åt helvete för kallt!!!! åtta till 13 minus, inte öppet för finlir då.

Jag har en viss fäbless för vissa ramar - inget guld eller silverbjäfs - som jag tycker passar till mina bilder som är sköra och därför behöver kontrast med lite kraftigare lister, som att de ska hållas i fokus. Pastell som jag jobbat med den sista tiden och speciellt i Grez Sur Loing i september är ju i sanning färgdamm organiserat och sedan fixerat på papper. Skört och ömtåligt med ett om inte tyst så i alla fall ett återhållsamt uttryck. Snickrar ramarna av planhyvrad furu 20x50 och med ditlimmad trekvartsstav på insidan av listens högkant och för at hålla glas och bild.

Kom så långt att listen är ditsatt med superkraftigt trälim och tunn trådspik - sedan var fingrarna blåfrusna.

Har alltså en del att göra nästa långhelg här uppe. Sågas och monteras samman i exakta mått och sedan målas off white. Lokala glasmästaren skär till exakt efter ramens mått Liksom en väsentlig del i själva den kreativa processen. 

Tvätta trasmattor och såpskurade golv.

 I natt kom det ytterligare sju åtta centimeter som lade sig ovanpå den tidigare halvmetern som inte alls ruttnat av den lilla "värmeböljan" förra veckan.

Där låg snön som ett fjunigt täcke och bara väntade på vår iver för det är just nu som våra alla trasmattor (finns några rullar till) åkte ur stugan och ut i snön. Snötvättade mattor som piskats rena är så friskt avskakade och lagda på såpskurade golv. Hej våren, nu kan du komma.

Inte så mycket för påskmat, men lammstek fick det bli

Äsch, påskmat, som att äta ett julbord utan skinka och lutfisk. Eller ett midsommarbord med sill. Vi lagade en liten middag på en urbenad grytstekt vitlöksspäckad lammstek 58° med skysås av chokladmynta och kokt potatis.

Paj till lunch och våfflor till middag!

Lite lustig mathållning igår, men så blir det ofta på måndagar när det är stressigt att komma iväg till körrep.

Vanligtvis blir det pölsa från Björks om inte K är hemma, typ hon gillar inte pölsa. Hinner hon hem mellan jobb och kör så brukar det bli en svällande ugnspannkaka med bacon (också från Björks).

Igår på våffeldagen blev det självskrivet med våfflor. Påminner mig att fixa det vändbara våffeljärnet till vedspisen som jag hittade under en massa skrot på landet. Rostigt och ganska anfrätt, men det ska nog kunna gå att fixa med lite tålamod och vänlig kemi.

Igår skippade vi sylt och grädde och K bullade fram sallad, kallrökt lax, majonäs, räkor och sur grädde 32%.  

Lunchen blev lite stadigare, Västerbottenpaj från pajindustrin och en sallad på schalotten, isberg, tomat, gurka och toppat med syltade senapskorn från Skeppsholmen.

Sago Sai Moo och syrlig nudelsoppa med räkor

Tacka August för det. Efter en rejäl kulturvandring i stan skulle vi ta något på restaurang. "Vi lagar något hemma - det blir billigare så!"

Så satte han igång med sago sai mo, en slags fläskfärsfyllda "köttbullar" rullade i sagogryn och som sedan ångkokas. Thäiländskt som genom August levererats från den kockande mamman, men som han sedan ångade efter alla konstens regler.

Till det en syrlig soppa med nödingredienser. Vi saknade nämligen limeblad, citrongräs och galengal så det blev ett försök med fiskbuljong, fisksås, chili, lime, vitlök, schalottenlök och tamarindpasta. Helt en klart godkänd Tom Yam Goong - alltså med räkor som gick i när kastrullen dragits från spisen och risnudlar lagts i. Tack August - jättegott.

Det Arroganta Svinet i Kista - smack på bara - urgott.

 

Smack på bara. "Brickan" med grillad och rökta grejer som bland annat bringa, rimfläsk, egen korv, rå lök, marinerad rödlök, inlagd gurka och tillbehören coleslow, mac and cheese och stuvade sweetcorn. Men så gott en lunchbricka som jag och A delade och någon middag blev det inte ikväll.

Tommy Granström från Umeå dök upp. Ja alltså det är han som fick den galna idén att öppna en riktig Texas barbeque bara för att och nu driver Barbequeställena i både Jordbro och Kista.

-Det började hemma, jag grillade och rökte och det var bra så jag tänkte att idén skulle funka i ett större sammanhang och hittade en gammal bilverkstad i Jordbro där jag kunde slänga in min åtta meter långa rök. Det är där det Arroganta började - typ risigt skön miljö och kött efter tillgång typ är det jäkligt mycket folk så kan lunchköttet ta slut och då är det inget han sätter igång att laga, förberedelserna är nämligen 18 timmar.

Sen öppnade han i Kista i en lokal som han fick ruffa till ordentligt för att likna garaget i Jordbro och han har lyckats bra även med det.

Urgott, men inte gratis om man säger så. Brickan för två gick lös på 600 spänn, prisvärt!

Gör det, åk upp till Isafjordsgatan 16 och testa. Parkera i Kista centrum och gå Kistagången österut till toppen på kullen och där in till höger ligger det Arroganta svinet.

Vulkanutbrottet på Island lockar och skrämmer

Hela Reykjanäs ser ut så här med gråsvart lava i oändlighet

Det där smärtsamt vackra, förförande och samtidigt vänliga landskapet är brutalt.

Jag följer vulkanutbrotten i Grindavik på Island med största intresse, inte minst för att vi reste genom det landskapet för ett och ett halvt år sedan, kargt, svart-grönt, dramatiskt, men samtidigt öppet och vänligt. Men det var då - nu har helvetesgapet öppnat sig och ur detta gap på flera kilometer kastas eld upp hundra meter och lava väller fram.

Det ser inte ut som ett lavalandskap präglat genom tusenvis

vulkanutbrott genom årtusenden. En mjuk mossa gör landskapet

böljande vackert.

Någon smart geolog har räknat ut att det är omkring 800 år sedan detta skedde senast, långt innan stan ens var en tanke och det är klart att bosättare kunde känna sig trygga med det. I höstas började marken röra på sig, både åt sidled och höjdled, otroligt täta ristningar som blev jordbävningar, som blev sprickbildningar så husen delade på sig eller fick allvarliga skador. Det var då som man kunde konstatera lavaströmmar under jord och ett stigande magmatryck.

Den omtalade Blå Lagunen med de varma källorna, 

och visst, det här är den turistiska delan och folk 

verkar ovetande om att det finns varma källor att 

bada i lite överallt på Island, men varning, 

några är rent kokande heta...

Strax före nu hotade Grindavik ligger den Blå Lagunen, mitt i ett fält av stelnad lava från urminnes utbrott. Hela landskapet egentligen halvvägs till Keflavik flygplats och hela vägen ner till Grindavik är präglat av lava, svårforcerat och vasst, men till stora delar övertäckt med mjuk inbjudande grön mossa. Ständig vulkanisk aktivitet byggde Reykjaneshalvön genom mängder av utbrott, men som sagt, folk som bosatt sig här vid fiskehamnen tänkte väl att aktiviteterna upphört.

...som här uppe vid Stokkur och Geysir, ett 

stort geotermiskt område.

Annars ryker det och bolmar det lite här och var i bergsskrevor.

Igår kväll satt det igång igen, det alla trodde skulle vara över, det största utbrottet sedan i höstas. Grindaviksvägen är avstängt för det går helt enkelt inte att komma fram, lavan har flödat över. Det finns ytterligare en väg bort från Grindavik och det är Su∂urstrandvegur som går jämns med havet men den stängdes av i morse då lavaströmmarna tog en väldig fart - så pass att myndigheterna inte kunde garantera säkerheten.

Följer vulkanen på engelskspråkiga RUV och tittar på direkta webkameror där det också finns karta där man kan se de olika kamerornas placering.

Stokkur räknas som vulkanområde.

Blå lagunen och intilliggande privata SPAet Retreat är utrymt och stängt, men enligt senaste rapporterna inte hotat (men bara påt ungefär). På designade och fantastiska Retreat, med oändligt stora privata varma källor spenderade jag och K ett dygn sommaren för ett och ett halvt år sedan - en sanslöst lyxig anläggning mitt i lavalandskapet och tack vare min dotter Lovisa. (har nog aldrig erfarit en sådan fantastiskt flödande lyx och avkoppling) Mer om Retreat Hotel HÄR!

Retreat SPA och hotell.

Grindavik och vulkanutbrottet ligger bara fem mil från Reykjavik och två och en halv mil från Keflavik allt på Reykjanes. Jag hade mer än gärna varit där nu, inte för katastrofen som nu drabbar alla människor utan för att beskåda den obändliga kraft  utbrottet utgör och förvandlar landskapet.

När jag var nio år fyllda drabbades jag av vulkannörderi, ungefär på samma sätt som andra som jag drabbas av dinosaurier eller bilmoideller, eller tåg eller fotbollslag.

Jag fokuserade på isländska vulkaner i allmänhet och Hekla i synnerhet och läste så mycket så att jag tyckte jag varit där, stått vid foten och beskådat.

Under vår Isländska resa fick jag till slut stå där vid foten av Hekla som ungefärligt räknat brukar få ett utbrott, stort eller litet vart tionde år. När vi stod där var det med dryga övermåttet, senaste utbrottet var 2010, känslan var mäktig. Vi ett första varningstecken har man högst två timmar på sig att evakuera.

På väg mot mina drömmars mål, Hekla.

Ketla är värre egentligen då den täcks av en glaciär och utbrotten blir förödande. Senaste utbrottet var 1918 och apropå förödande så är det ju bara att titta tillbaka på Eyjafjallajökull vars utbrott 2010 fick världens flygtrafik att stå still. Det knepiga är vulkanerna som ligger under glacieärerna som under Vatnajökull, den stora glaciären man kan studera vid inflygningen till Ketlavik.  Grimvötn ligger mitt under isen och orsakade ett stort jökullopp 2010. Under samma is ligger Islands största aktiva vulkan, den stora Öræfaljökull som dock inte haft ett utbrott sedan 1727 men som har en gigantisk magmakammare.

Det är klart att man kan äta ost till middag - bara ost!

Det finns ostar jag aldrig glömmer och ostar som passera med en axelryckning.

Jag är nog lite av ostnörd i den mening att jag fullkomligt kan omfamna en ost med kärlek och beroende.

Jag skrev för några veckor sedan om en Farmhouse från Kalmar. Har skurit skivor till frukostbrödet sedan dess. Har inte tröttnat riktigt än, men vet att jag kommer att göra det så småningom. Känns så långt skönt att vakna med smaken av en 95 månaders lagrad ost från Kalmar mejeri.

Idag blev det ostmiddag! Sju olika ostar som avsmakades i ordning av påtaglighet, allt dirigerat av August.

Några italienare, men flest franska och en ettrig portvinslagrad engelsman som final.

Te att dricka till, en first flush.

Allt ackompanjerat med läsning om ostarna ur Engelmanns ostbibel "Finsmakarens handbok om ost".

Läcker tisdag!

TILLÄGG ONSDAG:

Ostarna till middag igår var en Epoisses från Bourgogne, en Vacherin Frigourgeois från Schweiz, en Cusie fogil di från Italien (inlindad i kastenjeblad), en Morbier från Frankrike, en stilton portvin från England, en delice De Bourgogne och en honungschevre från Holland, samtliga från Wijnjas gross på Bergsgatan 20 i Stockholm.

Suckar och stönar, låg i brygga av att läsa om en annans ångest, en mareritt på nynorsk

 
Precis läst ut Fosses debutroman Raudt Svart och är helt betagen. Läser Fosse så långt det nu går (svåra att få tag i) på nynorsk för att komma närmare inpå.

En så detaljrik angst att den smittar, får en att flyga 55 år tillbaka i tiden och allt det där ouppklarade far över en, det jag inte visste att jag bar med mig fortfarande, Läskigt. Angst som smittar!

Efter 230 sidor har jag förlorat ett sällskap. Måste omedelbart söka mig vidare i bland Fosses texter, är förälskad. Förälskad i den poesi en roman, en berättelse, kan skrivas med. Fan det är så vackert och samtidigt så ont.  Bara några dagar i en gymnasists liv. Lätt att flytta in och så kärt med diftpngerna i nynorskan, rytmen och lyriken. Samtidigt så svidande ont, en angst så svår att den smittar.