Utrotad smak som vore kulturskymning om den försvann - jag pratar om böckling.

                           

En industrifiskebåt fångar upp lika mycket strömming på en dag som en kustfiskare fångar in på ett år . Strömmingen är i sig utrotningshotad och med böcklingen är det följaktligen etter värre då kustfiskare efter kustfiskare slås ut. Industrifiskarna tappar över minimalt med fisk till försäljning över disk, Mestparten går till hundmat via kina eller till att föda upp laxar i fångenskap. Kustfiskarna rökte strömming till böckling så det bolmade över kusten och gärna över granris - då blir den bäst.

I helgen som var stannade vi till hos Bergmans Fisk för att äta stekt strömming med potatismos (bästa jag ätit på år och dag om inte över huvud!). Förvisso hade butiken stängt, men den öppnades för oss så vi kunde få köpa sex böcklingar med oss hem, Rökta för fyra dagar sedan då. Själv vill jag ha dem så, kanske liggandes lite längre (lärde mig av fiskaren och böcklingexperten Sture Nordin i Bönan för en helvetes massa år sedan när jag intervjuade honom i Meny i P1 men som jag fortsatt skriva om även i nutid.). Även Tore Wretman ville ha böcklingen lite torkad efter rökningen så den blev fastare i köttet och faktiskt lättare att rensa. Av Tore fick jag med mig ett recept via farsan, som för övrigt höll bönaböcklingen som den absolut bästa, på typ inlagd böckling. 

Där rensas böcklingarna och läggs i en bred form. En lag rörs ihop av fransk senap, olja, vitvinsvinäger, kapris och vansinnigt fint hackad purjolök, men mest av allt berg av fint skuren persilja. I den där guckan fick böcklingen gosa sig i minst två dygn. På den tiden jag drack öl så var den här böcklingen ett självskrivet tilltugg. Idag, över 30 år senare är böcklingen lika självskriven utan öl!!!

Nu rensade jag böcklingarna och lade på tallrik i kylen bara för att kunna smöra en bit bra bröd och lägga en hög på inklusive den rom jag självklart också sparat. Otroligt bra sälta, finstämd rökighet och en behaglig känsla i munnen.

Leve böcklingen och en kulturgärning idag är att rädda den kvar till eftervärlden genom att ständigt efterfråga den i snabbköpet.

Från strömming på Bergmans fisk till confiterad anka och inkokt röding på Nationalmuseet

 

Strömming Norrsundet

Bästa strömmingen? Alltså det är ju en fråga som är väldigt svår att besvara. Jag hade en väldigt god vän, vi brukade fiska strömming i skärgården. Den strömmingen hände det att vi saltade in och sedan grillade som sotare, fruktansvärt gott och ett smakminne från en tid som var lycklig. Med en annan vän brukade jag åka till Ulla Winbladh och äta strömming Bellman på gruset. Också jäkligt gott. Själv lagade jag till KB:s örtgravade strömming för en tid sedan. Åt sådan strömming för över 40 år sedan på Konstnärsklubben som på den tiden tog sin mat från KB.

Alltså att välja är jäkligt svårt eftersom strömming är en så mångfaldig råvara. Men okej, håller vi oss till stekt strömming med rårörda lingon och potatismos då åt jag den bästa av den slags i helgen hos Bergmans Fisk i Norrsundet och med utsikt ut från gattet av Saltharsfjärden. Perfekt stekt, perfekt sälta och med tillbehör som också var perfekta. Jo, det ä'r en mil ner till fjärden och det slösande välkomnandet, men som man säger, värt en omväg.

Anka National

Igår söndag blev det körsbärsblommans dag i Kungsan. Inte så imponerande, en massa folk som armbågade sig fram till små stånd och så selfisar under blomsterträden som inte riktigt ville slå ut i full blom i kylan.

Promenerade till värmen på Nationalmuseum istället. Hungriga satte vi oss till bords på  Fredrik Erikssons museirestaurang. Knökfullt även här men det märktes inte på service.

August beställde en inkokt röding och jag en confiterad anka. Inte alls dåligt, men, men, ofet anka som confiterats lite för kort tid och en fisk som kanske gått för länge, bra smak, men för att citera August, "kanske inte det allra bästa, men hyfsat gott ändå."

Röding National

Det blev konst och designhistoria de närmaste timmarna och en insikt vilken stadsmakt vi lever under. Inträde 160 :- p.p. Ingen studentrabatt, ingen pensionärsrabatt. Alla igenkänningar, alla möten i den svindlande konsten - fantastiskt att Sverige har denna enorma samling som tjänar till insikter och förstånd och ger oss förmågan att titta rakt in i både historia och framtid.

Ett av de äldre måltidsstillbenen, 

Jacob Fopsen van Es 1600-talsfrukost.

Har förmånen att laga mat på vedspisen upp i Hälsingland, en trogen aldrig fallerande vän. Att få en stektfläsk och blodpudding till frukost lagad över eld och gjutjärn är minst lika fint som ostar, frukt och vin av Jacob Fopsen van Es frukostering för 400 år sedan. 

                                                     

Rabarberknopp

Allt tar så mycket längre tid här än söderöver. På några dagar har värsta snön dragit sig tillbaka och omedelbart knoppas den, vår rabarber. Snart så!

Virvelkvarn - Stenkvarn eller valskvarn?

Virvelmald råg signerad Olov Jönsson

Som jag förstått det (nej jag uttrycker därmed inte tvivel på det jag hävdar) börjar vi inte bara snegla utan ta både småskalighet, renhet, smak och kunskap på allvar när det kommer till kulturspannmål, malning, innehåll och bakning. 

Under de senaste 20 åren har jag själv odlat grön- och rotsaker med tradition och historia från 1700-talet. Jag har jagat bönor och ärter från den tid det fanns ett 50-tal olika på utsädesmarknaden och som nu sorteras i endast bruna och vita böner eller gröna och gula ärter. Tidigt upptäckte jag hur de svarade olika på kokning och hur smaker kunde vara svindlande jämfört med fryspåsen med industriärter köpta i butik.

Kulturgrönsaker är viktiga, låg avkastning, men fantastisk i användning och smak, odlade utan en massa tillväxtmedel eller växtskydd. 

Men, frågar sig vän av ordning - hur ska man kunna försörja oss med mat med odlingar som ger låg avkastning?

Bland mycket annat så har det visat sig att de gamla kultursorterna är tåligare mot klimatförändring, kan odlas på vilken jordplätt som helst. Ger småbruken chansen, det vill säga att vi börjar förstå förmånen och framtiden när småbruken själva genererar allt från utsäde till gödning. Den kulturutövande bonden har en utrotningshotad kunskap som måste tas tillvara. I en kris är det första som slås ut de som odlar "industriellt" över stora arealer och som är avhängig både importerat utsäde, bekämpningsmedel och kemiskt tillverkad gödning.

Kulturbönderna ingår i en kedja av småskaliga förädlare, mjölnare, distributörer och försäljare. När det gäller bröd har kunskap om malning av kulturspannmål, mjölnare som tar emot och maler på mindre kvarnar blivit en viktig länk i produktionen. I industrin använder man supersnabba valskvarnar som i processen hettar upp mjölet vilket naturligtvis sätter sig i förmågan vad gäller jäsning, näring, smak och ibland kräver olika tillsatser för att kompensera. Kulturutövarna stenmaler eller kör hela korn i virvelkvarnar som förmår att mala alla beståndsdelar så fint att det lätt kan användas i alla sorters bakverk.

Innan krisen kommer, rädda denna viktiga beståndsdel i vår vårt kulturarv så vi klarar oss i kristid. Handla av dem, inte minst för smakens skull.

 

Söderhamn! What?

Röding

Varför ständigt denna hets? Alltid max hastighet och alltid skylla på att längtan är så stor, skyndsamt upp till landet. Men spelar roll om det tar en timme extra trots rekord på tre timmar och 9 minuter. Låt det ta fyra eller till och med fem timmar och njut av resans väg.

Inte sällan har vi tagit matpaus efter en matkrog som Hackegård eller Tönnebro. Vi har ju åkt och ätit här några år nu och tröttnat, dels på enahanda utbudet, dels på den rutinmässiga tillagningen, dels på att maten har blivit sämre och sämre, slafsigt och inte alls gott.

Igår blev det andra tankar. Vi Googlade på bra krogar som var öppna i Söderhamn och vi högläste menyer och fastnade för Eat & Meet! Sagt och gjort, så var det och så fick det bli. Mitt i centrala stan. Alltså vilken fin stad, med i stora drag samma stadsplanering sedan 1600-talet och Gustav II Adolfs dagar och trots ett flertal bränder. Synnerligen vackra trähus som starkt påminner en om att man är norr om Dalälven. Söderhamnsån som inte ändrats ett skvatt utan som fått bestämma hur bebyggelsen ska anläggas, här i ett klassiskt rutnät. Vi blev lite förförda av den här fiske-, trähanterings-, smedje-, vapensmides- och flygvapenstan. Av det nämnda finns ingen verksamhet kvar. Men här finns Eat & Meet!

En ljus lång paviljong med park, Söderhamnsån och parkering. Omedelbar service och minimalt krångel. Köksrökt röding, övernattenlagad oxkind och risotto med kyckling.

Rödingen var fantastisk, exakt tillagad med en riktigt bra vitvinssås och så en pepparrot i en krämig stor klick

Oxkind

Risotton med kraft kvar i riskornen, mild med svamp och så kycklingbröst som är en konst att få så saftiga. Kanske lite onödigt med en hel hög friterad sötpotatis på toppen.

Oxkinden i en sky och ett tyvärr lite för avsvalnat potatismos, men köttet var rakt igenom helt underbart smältande och en genuin kraftig smak. Tyvärr (nummer två) på den rätten var att den serverades med senapspicklade skivor kålrot som skar sönder helheten - petade åt sidan efter första tuggan.

Risotto

Men vilken succé för oss och tack och lov för att vi kom på idén. Lite överambitiöst i köket, men bra i grunden.

Vo kom till torpet i hyfsad tid ändå. Alltså varför alltid ha så jävla båttom?

Frukost typ lunchmackor som start up för dagen som innefattar både det ena och det andra...

...bland annat körrep ikväll efter lördagens aprilkonsert i Kummelby i lördags, nu musik, nya noter - en jäkla massa noter blir det att läsa på och ge ton, så många att det räcker till en vårkonsert den 26 maj (tror jag att det är!?!)

Startade för några timmar sedan med en frukostmacka...ja, nej, tre som delades i halvor.

En med gårdagens överblivor, små köttfärsbiffar (på kalvfärs från Stenspers i Tallåsen, grädde, stekt och mixad lök och lite ströbröd) toppade med syrlig gurka. En med ankrillette och en med getost på råmjölk, Charolais. allt på rågsur från Olof Jönssons Vallentuna Stenugnbageri och på mjöl från Warbo kvarn.

Jag vet inte, men tillsammans med en mockabrygd på italienskt kaffe kan nog inte en morgon bli så mycket bättre...eller jo det kan den förstås men inte denna morgon!

Ett bröd - det räcker! Det här är Kultur.

Jag vill minnas att jag 2010, vid mitt första besök på då nyöppnade Vallentuna Stenugnsbageri, sa till Olof Jönsson att öppna en låda i Sollentuna. Tänker på vad Daniel Lindeberg sa när han öppnade sitt bageri i Orminge, "Var ska en bagare vara om inte mitt i byn." Jönsson i Vallentuna svarade då att han inte hade tillräckligt med resurser.

Sedan en tid tillbaka finns Olof Jönssons låda nu här i Sollentuna, mitt i byn!  Öppnade längs gångstråket mellan Malmvägen och stationen i bottenplanet av Färgskrapan - typ, vilket läge!

Det här mina vänner, det är sådant bröd som ligger nära hjärtat, "bröd som mättar så bra för att det är bakat med kärlek" och omsorg (fritt efter Astrid Lindgren, Mio min Mio). 

Fatta då så bra det här är, bröd som fått utvecklats till fulländning. Bröd av kulturspannmål från Warbo Kvarn som möter både våra smakminnen och som knullar mun på riktigt. (brukar vara försiktig med det uttrycket men just här finns det inget annat att ta till!!!!).

Skar en skiva nu till morgonen. Ett bråddjup av smak! Så glad över lådan i Färgskrapan. Nu är vi hemma med bagaren mitt i byn.