Det var kallt i vinden idag. Vi gick en skön runda med Assar, i svag motvind. Där uppe i skogsdungen låg de och tryckte, dovhjortarna. Kicki såg en liten rörelse, en präktig krona som rörde sig bakom snår av slån, gled fram. Så gick det snabbare, ett elegant hopp över stängslet mot hästarnas bete. Assar fick upp dem och blev naturligtvis som tokig i långa spårlinan och väckte som en galning trots att åkern buktade så att han egentligen inte såg.
Hornen tillhörde en stor vacker vit hjort ställde sig alldeles i kanten på åkern och tog sedan ett nytt seglande hopp över häststängslet. Det blev med ens stor rörelse bakom slånsnåret och ut studsar en hel flock hindar. I flykten om fyrfotahopp tog hindarna täten och långsamt satte den vita hjorten med den stora kronan iväg efter precis som att han ville vara säker på att alla var med. Kronan hade svagt utvecklade skovlar så man kan väl tro att hjorten var en 3-4 år kanske.
Det finns en hel del vita hjortar här upp. Jag har sett dem förr och Assar känner inte sällan deras närvaro. Men det är alltså inte albinos utan en variation. De föds "i originalfärg" men blir sedan ljusare och ljusare med stigande ålder.
Nu ligger Assar här bredvid och snusar, sömnjagar under tyst gläfsande och ryckningar i benet. Ute efter den vita hjorten?
Idag var det Kicki som bokstavligen drog ut mig på en kvartmilsrunda. Alltså, promenera? Hur kul är det?
Så känner jag varje gång, och bara att klä på sig allt för att inte frysa ihjäl är en prövning. Idag värt alltihop - drar jag mig till minnes alla promenader vi gjort så är det värt alltihop varje gång hon "tvingar" ut mig. Borde vara mer tacksam för det än jag visar - väl ute bjuder ju verkligheten på de mest fantastiska äventyr och upplevelser och det är en nåd att få uppleva det med henne!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar