Jippi, jag är odlare igen!

En bild från min gamla trädgård med all sin rikedom

Det var vemodigt att göra upp, lämna allt, sälja redskapen eller ge bort dem, förlora jorden. Äh, det går inte, det är så nedärvt i mig att det helt enkelt är en del av mig, händernas rörelser vid plantering, vid rensning, vid grävning, vid all grön skötsel, såning, sättning, gödsling.

Hösten blev det oplanerad grävning.

Så var det att det som till slut blev nörderi, sju år med bara adonis stenbrohultensis (sök här i bloggen så förstår ni bättre!) flyttade till landet i fyra år med en gammal köksträdgård fyllt av kirs och molla. Gjorde upp den med täckodling och fick hyfsade skördar för vintern. Har länge varit försörjd med olika slags bönor, ärtor, rotfrukter, grönkål och svartkål ända fram till jul, färskpotatis på julbordet (sök på det i bloggen så förstår ni hur utmärkt enkelt och fantastiskt det är).

Och nu är det så gott som klarat, bara att vänta och vattna och rensa och sköta,
kär sysselsättning och som en slags meditation där man inte behöver sitta still

Så en morgon när jag vaknade förr våren var det färdigt inbillade jag mig, det var över, odlingsentusiasmen hade lagt sig. Vi skulle flytta till lägenhet, bort från trädgården, bort från huset, bort från köksträdgården som låg där nu såmogen, vacker och täckt utan ogräs. Precis då gjorde jag slag i saken. Alla bra att ha pinnar eldades tillsammans med annat trädgårdsmaterial som skräpade, störar, bräder och sargkanter. Det var över.

Icke förväntade snittblommor, blåärt, rosenskära, albanska ringblommor
(snodde fröer vid Nikolai Kammarkörs turné i Albanien för två år sedan,
kom ihåg det alla odlare, sno fröer, överallt)

Hela förra sommaren gick utan att jag märkte en enda längtan efter att vara i jorden.

Så på höstkanten ringde en gammal kompis som jag fått förmånen att lära känna under 25 år. Han är lycklig med kolonilott. I höstas ringde han och sa att han inte har tid med en hel lott och frågade om jag kunde ta halva. ”Ja, ja, tack för att du frågar, absolut, ja”, svarade jag och när jag lade på undrade jag ”Vad sa jag nu?!”

Ser lite ödsligt ut, men vänta bara. Jag har sått så tätt att
det kommer inte att gå att gå in här i juli augusti utan att tränga sig.

Grävde till hösten, lerjord, rik, fuktig, nästan mjäll i karaktären, som kakmaräng på ytan och som fudge längre ner. Ganska kalkfattig, men tänkte att här kommer det att växa.

Så låg den där doftande höst, alldeles svart och jag var alldeles fylld av längtan.

Det blev så. Nu kommer jag att ha gula vaxbönor, gröna bönor, röda bönor, snittblommor, gurka, squash, morötter, dill, grönkål, svartkål, rosenstörböna (Enormt god att stuva som bruna bönor och servera till stekfläsket!) bondbönor, jättepumpa, naketfröpumpa och mandelpotatis. Frysen kommer att bli fylld. Spenat till dagsbehov under sommaren har jag på balkongen jämte krasse som klänger tillsammans med djungelgurkor.

Från min älskade gamla trädgård, så rik! 

Ännu har inte nematoderna tagit sig in i potatis, inga morotsflugor angripit, inga rådjur petat snittblommor, inga sniglar tagit bönorna, inga vandaler trampat ner odlingsbäddarna eller vält vattentunnan (200 liter), än är gott att leva md trädgården. Jag är odlare igen!