Jag vill minnas att det var under hans skånska resa och då det handlade om den tjockaste och ståndaktigaste sparris man kan tänka sig. Där slår Linné fast och gör, medvetet eller omedvetet, den småerotiska och förvisso också naturliga kopplingen mellan sparrisen och musslan.
Han skriver i min tolkning - gjorde rasande lustfylld matradio om den här Linnésekvensen tillsammans med Ylva Maria Thompson - att "sparrisen växte sig stark och upprest mycket tack vare att jorden gödslades med mängder av ostronskal".
Nu är det allom bekant - i vart fall av dem som läser Tabberaset - att vi här hemma estmerar ostron och äter i mängd (ingen annan koppling ska dock göras vare sig till erotik eller Linné eller i vart fall inte till sparris när det gäller Tabberaset personligen). Under dessa alla månader med R som ostron är njutbara och inte mjölkigt lekmogna så som de ätes i Amerikas New Orleans till exempel föranleder oss varje ostronmiddag en tur upp till köksträdgården där vi med träffsäkerhet singlar ut de pärlemorsglittrande ostronskalen över snön att smälta ner i jorden för att så som Linné påpekar gödlsa växgterna att bli ståndaktiga, kraftiga och uppåtresta. Vi inbillar oss nämligen att det inte bara gäller för sparris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar