Fantastisk kål och en överdådig gåbortblomma

Det är en stor njutning att en mild senhöstmorgon gå ut i kökslandet med en skarp kniv och en grönsakskorg och skära de kullriga små bladen av kruskål, svartkål, mangold och små små knutna knoppar av brockoli.  Det är just nu det enda som står kvar i trädgårdslandet jämte några eländiga frostsvarta stänglar av krondill (släppt alla frön till nästa sommars skörd).

Det har varit så varm höst, med undantag från några frostknäppar, att till och med det som lagts över odlingsbäddarna av trädgårdsrens börjat ta sig, är växer ytliga ogräs av herrans lust. Men det är okej för vintern tar livet av dessa och de kommer att ingå i gröngödslingscirkulationen (oj det blev ett långt ord).

De små bladen, knopparna, fick ingå i middagen igår kväll med faster Karin som bor 150 meter fågelvägen ifrån. Vedspisen var i full gång och värmen är behaglig. På spisen en riktig, härligt tung och väldigt stekpanna i järn. Olja i den och så i med blad och knoppar, allt väldigt hastigt, På med salt och citron och så upp på papper att rinna av och svalna. I med en rejäl klick smör och så små tärnade brödbitar av min hembakta vetesur och en pressad vitlöksklyfta. Upp på papper. Tunna skivor av isberg, små klyftade tomater, fint tärnad gurka - allt blandas, dressas med olivolja. Lättrimmad öringfilé, spöfiskad i Älvkarleby, hastigt stekt i lite extra smör. Färilapotatis till allt detta och en sås på rom och gräddfil.

Så till den magnefika "blomman." En rejäl konserveringskruka med torkade höstkantareller. Tack Karin, nu är vi rika! Att ha till vinterns grytor men framför allt att mortla som smaksättare till det mesta - utmärkt i omeletter att fint pulveriserat bara strö över och vispa samman med äggen.