I väntan på "di svenske" fick jag italienska häromdagen, hyfsat bra, men inte mer, bättre än vinterns glåmiga som handeln mot alla odds tydligen lyckas lura på folk trots att de är småruttna där gummisnodden klämt åt. Annars brukar vi välja de thailändska. Och där kan man verkligen tala om "tunn som en sparris", men de är bra och har spänst och duger i sallader och snabba grytor (skriver snabba grytor om det som i folkmun heter "wok" - i thailändskt urkök något tämmeligen okänt matlagningsbegrepp, wok är nämligen en kinesisk matlagningsmetod).
Nu längtar vi till den gotländska gröna primören, men först har jag ängssyran från landet och den första späda rabarbern som redan är "knölig". I dikesrenen mot söder vid sidan av köksträdgården är nässlorna redan lillaskiftande så snart är det dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar