Innan vi åt dim sum idag gick jag på den där utställningen om döden som jag länge undvikit - dels för att jag arbetat med döden större delen av det gångna året och dels för att jag inte förväntade mig att stadsmusum skulle kunna lyckas överträffa det som "Döden i skogen" förmedlar och jag fick rätt. En dagispedagogisk utstälning där stor del upptas av förklaringar och teaterkulisser istället för att gå rakt på sak om döden som en del av livet - undantaget avrättningsdöden, den brutalaste och hemskaste av dem alla.
Samtidigt hade jag förväntat mig en annan känsla genomsyrande när jag stod bredvid avrättningsmaskinen, giljotinen - den som bevisligen använts vid en avrättning, den sista, i Sverige. Faktiskt på samma dag som Hjalmar Branting fyllde 50. Han var ju en stor dödsstraffsmotståndare.
Ivrarna hade lagt avrättningsdagen på jubileumsdagen i hopp om att tidningarna skulle ha helsidor om mördaren Ander's mörka öde vilket de inte hade. Det blev också den sista avrättningen i Sverige, 1910. Vänder jag mig om från platsen vid den plexiglasbur som giljotinen står monterad i ställs jag öga mot öga med mördaren på bild. Han ser så ledset liten ut.
Till höger hänger att annat porträtt och der är på Dalman, riksskarprättaren som tillsammans med sina söner monterade ihop dödsmaskinen på vinden ovanför lägenheten där de bodde och övade avrättningar på halmdockor. Dalman som förrättade alla tidigare intermurala avrättningar med handbila, bland andra den på Anna Månsdotter.
Giljotinen togs in till Sverige av dödsstraffivrarna redan 1903 och togs genom tullen som jordbruksredskap i brist på annan godkänd tullterminologi. Den monterades ihop 1909 för att användas till avrättningen av den då dödsdömde Amaltheamannen. Han benådades dock och Dalman fick lägga ihop den inoljade och putsade giljotinen i sin transportlåda igen.
I en liten låda på museet får besökare rösta för eller emot dödsstraff.
Vi vet redan vad svaret blir. 40% av alla gymnasister idag vill återinföra dödsstraffet i Sverige och tacka för det - i våra lärobäcker står det enbart möjligtvis om giljotineringen av Ander och bränningen av 300 kvinnor för häxeri. Inte ett ord om att tre gånger fler män dömdes för tidelag, sex med djur, inte ett ord om de tusentals som halshuggits i gläntor i skogen för brott mot bibeln. Ända fram till 1876 var avrättningarna offenliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar