Känn solen steka i nackan, plocka handen full och dofta. Plötsligt är man där, i smultronlandet.

 

Det räcker med att säga: 

"Känn solens hetta i nackan. Den dammiga grusvägen. De röda smultronen som lyser i solen och så handen med smultron upp till näsan, dofta". 

Det spelar ingen roll var man befinner sig, på jobbet, på flyget, på tåget, på landet, i TV-soffan. Smultrondoften och sommaren minns alla som varit med om den. Även om handen är tom där i soffan så framkallar hjärnan doften och därefter minnena, man minns alla smultron man plockat, kanske satt på strå. Man minns med vilka smultronen plockades och den lena gräddmjölken som omslöt dem och smaken när tungan krossade bären mot gommen, sötman och sommarkärleken.

Vi har ett smultronland, eller fler. Jag har alltid haft en fäbless för smultron. Under kolonilottsåren odlade jag så mycket smultron att jag plockade och kunde koka smultronsylt att ha på gröten till barnen när de var små och det räckte hela vintern, sommaren på burk.

Alltså, smultronen har blivit en utgångspunkt när jag försökt beskriva alla de där olika slags minnena som framkallas av smak och doft och textur. Inte bara doften som sådan utan konsistensen, munnen är ju så taktil. Ett njutningsorgan för upplevelser och för minnen. Jag kan sitta och föreställa mig det jag smakat och känna konsistensen och smaken och doften och platsen, Maten blir en resa och det är alldeles fantastiskt.

Här är allt jag kan om smultron. Varning långläsning

I hettan behövs både salt och syrligt, pepprigt och hett. eta vårrullar och saltig squash.

 Jag tänker så här. 

Var trivs jag som fisken i vattnet? 

Sydostasiens breddgrader. I alla fall om värmen och fuktigheten får avgöra. Lite grand som det har varit idag i Hovra. Dofterna, rörligheten, solen, och den där värmen som gör att allt stelt liksom löses upp.

Middag idag blev ett gäng pepprigt goda vårrullar, kaonieuw, och rimmade stekta bitar av squash. Självfallet med en "dip" av rostad chili, lime och fisksås. Mat som verkar inifrån och ur, som svalkar och som får kroppen att bara njuta av allt det varma runt omkring.

Det är som thailändarna brukar säga, eller visst gör de det? Att det  ska kännas i munnen att man ätit.

Vårrullarna är ett slags frysboxrens. Hittade mangold från landet som blivit lite frysskadat, trattisar från skogen bredvid, morötter, rödlök och ett gäng frusna räkor som finhackades. Med chili, fisksås, soja och ostronsås blev det här en bra fyllning tillsammans med glasnudlar.

Riset lade jag i blöt igår kväll så det blev färdigångat på en halvtimme. Blötläggning och ålder på riset har stor betydelse för koktiden.

Saltig squash påminner starkt om stekt saltströmming

Efterapar de där saltiga fiskarna som jag glömt namnet på och som är stapelföda i Thailand. Skivade squash och lade att rimma under någon timme. Sköljde och pressade ut vattnet. Dubbelpanerade och stekte i olja och smör. Jo, kroppen behöver det saltiga, inbillar jag mig.

Så här på nattakröken mår jag alldeles utmärkt och ska sova naken utan täcke med öppet myggnätsfönster, en tropisk natt.

(då behöver jag inte gå in på desserten? Fattiga riddare med vispad grädde och biskop Krooks rödavinbärsmarmelad som egentligen var en tråkig sylt från början men genomgick en suverän förvandling, tyo vatten som blev vin!.)

Fatta, det här är mat på riktigt. Stekt salt sill i löksås och gammalpotatis. Självklart serverat på hembygdsgården, men borde finnas på var mans bord av och till, mest till.

Här uppe i Hälsingland finns något som kallas Färilaveckan. EN vecka varje sommar i juli som allt är som det inte brukar, massor av folk, vimmel och mat, marknad och föreläsningar, musikevent med hemliga artister i kyrkan, tunnbrödsbakning och matservering i hembygdsgården. Det är den där veckan som sammanhållningen i en bygd känns lite extra, inte bara som en igenkännande nickning åt varandra i affären.

På Hembygdsgården serveras mat under veckan, hembygdsmat, utrotningshotade rätter, typ saftsoppa till dessert eller kräm. I onsdags serverades stekt salt sill. Ett slags minnesmat som borde få en renässans. Medelåldern var väl sisådär 70 bast, borde vara 25 för en tryggad framtid.

Men det finns hopp, bara det att rätten lyfts fram som unik, som fantastisk och inte som en relik ur det förflutna. Tänk att vår lilla kinesiska krog i Sollentuna ofta har stekt salt sill på menyn till lunch jämte annat från världens alla hörn.

I onsdags serverades sillen ugnsstekt i bleck och det är väl okej det också till stora sällskap även om den mot slutet av varje bleck mer är att räkna med som en sillgratäng (inte fy skam det heller).

När jag var barn hämtade morsan hem hel orensad saltad, fet islandssill ur handlarens tunna, rensade och fileeade på tidning och vattnade ur hjälpligt, mjölade och bröade samtidigt som hon långstekte gul lök som sedan stuvades med grädde. Den här islandssillen sitter bergfast kvar i smaklökarna och har så gjort i över 60 år. Och varje gång jag får tillfälle att äta stekt salt sill så hugger jag direkt, det är änglamat även om man sedan, på kvällen kan förgås av törst.

Som en hyllning till Norge, benlöse fugler, riktigt kaffe och en svart ängel för länge sedan

Alma skickade mess från Bergen efter andra målet, hennes pojkvän Toto gråter. Jag med!

Norge, som jag som var min dröm för länge sedan, mitt hem och ett tempo jag bara älskar. Under mina många år i Oslo blev jag Norgenationalistisk på riktigt, drack eggedosis och applåderade syttendemajtåget på Karl Johan, åt valbiff på studenten och drack mig berusad på Tostrupkjelleren, åt fantastiska middagar på Bloms och Grand hotel, åkte Kjelsåstrikken (14) hem till Grefsen. Åt lutfisk på Gamle rådus och skidade i Lillomarka, jagade ripa i fjällen och åkte fast för fortkörning i Hamar. Jag körde 90 kilometer i timmen i 80zon och fick en böteslapp där det stod: "Venligst betal till politimesteren i Hamar 400 hundre kroner eller ta to dager i fengsel." Jag ringde omedelbart upp politimesteren och sa att "Jeg tar to dager i fengsel jeg." Han gick inte på det!

Hjärtat slog hårt i natt och jag vågade knappt titta, än mindre skrika. August och jag satt uppe, naglade vid TVn och tänk den stora lättnaden när allt släppte, men först efter slutsignal. Kjempegrattis till Norge!!!

Som en hyllning lagade jag benløse fugler till middag. Alltså äktsvenska persiljejärpar exakt så som jag åt dem i kantinen på Rikshospitalet i Oslo dit vi som oftast gick till över lunchen när vi hade råd, eller till Kaffistova där man kunde få både bloklump og raspeball. Fatta att den här tiden blev kanske de mest betydelsefulla i mitt liv!

Dricker en kopp kaffe, ett sådant kaffe som ger hopp för dagen och styrka. Fått en expressobryggare av mina barn, en DeLonghi, guld värd och flitigt nyttjad timligen och stundligen.

Passar också på att titta mig runt i min egen bildbank och genom Kickis hjälp hittar jag en bild på mig själv från Oslotiden, eller i alla fall strax efter den tiden någon gång kring 1978. Jag står bredvid en teckning av en svart ängel, men det är inget sorgligt över ängeln, snarare ett ljus, en trösteängel.

Tecknade ängeln i en paus vi hade för en inspelning till Morgenandakten på NRK. Sjöng countertenor i en ensemble (som var ganska känd och vi turnerade runt en hel del utöver inspelningar) Ängeln satt på en gravsten vid Riis kirke i Oslo och under en tid sysselsatte jag mig med att göra en hel serie av den svarta trösteängeln. En av de stora änglarna hamnade hemma hos en kvinna som precis förlorat sitt barn. det var då det blev en trösteängel på riktigt, en hoppets ängel. Målade också en stor, jättestor olja av ängeln. vet att den var med på en utställning på galleri FGK i Visby. Har inte en aning om var den ängeln sedan tog vägen, men det får jag stå ut med.

Älskade pasteller och historien om fixativet i Grez sur Loing.

 

Se så lycklig jag ser ut i detta paradis

Varmt ute men svalt i ateljén. Tänker mig att växla mellan olja, akryl och pastell. Handlade ett antal pasteller 2025 på Maison du Pastell i Paris (bara öppet på torsdagar).

Fick den här filmen över You Tube. Fattar varför pastellerna kostar en mindre förmögenhet. En helt ljuvlig filmsnutt om pigmenten som jag använde mig av till bilderna på Galleri Cupido i höstas. Tänkte att ni ville veta. Mina sista Euros gick åt vilket jag skrev om här. Men alltså, vilka kritor.

Fortsätter mitt arbete som, efter en idérik skiss och tänkesommar, kommer att resultera i en ny utställning på Cupido i mars 2027!!! (Måste åka till Grez!) 

Under hösten står jag i ateljén i Häggvik, kom gärna och besök mig.

Oljorna jag jobbar med är på järnplåt och med ett annat uttryck än pastellerna - ligger i materialets självklarhet. Gemensamt är tiden. (det var väl filosofiskt sagt?)

Ni som inte läste det så läs det här, om handlaren i Grez när jag handlade massor av hårspray som fixativ till pastellerna, om väldoften i ateljén på Chevillon och om hur flera konstnärer som kom efter mig tog till sig mitt tips och handlade massor av hårsprayburkar. När jag var där senast och handlade 17 flaskor berättade jag för butiksägaren varför. Han såg lättad ut, för självklart hade han undrat.

Till sommaren följer ett akvarellblock, kinesiska kalligrafipenslar, tusch, pasteller från Maison du Pastell, lösa pennor, stora skissblock och oljepastell. allt för att göra anslag utan krav. Känns bra.