En bok om Anne Nilsson av Eva Sjöstrand, en konstbok i alla väderstreck!

Att täcka in ett konstnärsliv. Inte det enklaste. Kan ju lätt bli hit och dit och splittrat. Men här förstår ni binds ett spretande konstnärsliv ihop och presenteras genom alldeles utmärkta bilder, både ur själva konstnärslivet som fotografier och som konstbilder ur samma liv. Dessutom berättat genom smått poetiska texter signerade Eva Sjöstrand. Ett nytt idogt samarbete som dessa två skapat. Så bra! En fortsättning på ett arbete de fört många år och som resulterat i en rad tidigare böcker med texter och träsnitt/illustrationer. Kan det bli bättre, nej knappast. 

 

                                                            

Jag har haft förmånen att följa både Anne Nilsson och Eva Sjöstrand genom decennier och jag har alltid tyckt att Annes konstnärsskap varit för blygsamt i förhållande till dess uttryck. Bilder som är gjorda lite i skymundan, bortanför bruset som om att jobbet skulle vara betydelselöst, vilket det naturligtvis inte är.  Stramt hållna målningar, skulpturer och grafik, sylvasst och eftertänksamt. Man blir liksom lite glad över att allt sammanställts och det där med att grotta ner sig i förhållandet mellan konsten och konstnären är skitkul och skapar naturligtvis ytterligare förstånd, inte bara för att texterna "förklarar" bilderna (de står upp för sig själva) utan för att texten är formad som ett slags vänporträtt och är en berättelse om personen, bildskaparen och människan bakom. 

När boken ramlade in med posten började jag läsa omgående tills jag upptäckte att jag halvlåg där i soffan fortfarande med ytterkläder och skor på när jag bläddrat och läst till sista sidan. Det säger ju en del om lockelsen och också nyfikenheten, fördenskull också om njutningen och lusten. 

Reproduktionerna i boken är sååå bra.  Skrev jag "blygsamt" i början av den här texten? Nej det här är ingen blygsam bok. Tvärt emot. Det är precis en sådan bok man vill läsa om en konstnär. Grattis!

 

Snösmocka, vad är väl det mot en afton med studenter eller Strindberg på Åmells?

Affischen från snösmockenatten i Lund

Det ar den 21 februari 2007. När vi promenerade upp till AF i Lund var det sånt där väder att man fick känslan av krokus och att magnolian snart slår ut i Botan. så var det Studentafton och ett långt härligt program om Astrid Lindgren vilket går att läsa mer om från tiden då det begav sig  här.

Avslutades sent om natten med traditionell pytt i panna med bea. Om detta skriver jag om tre år senare i bloggen då jag var Mannerström side-kick också det på en studentafton i Lund (kul tid).

När gänget slevat i sig den märkliga kombon så fick vi tid över att titta ut genom fönstret och så snösmockan. Vad vi inte visste var att hela Skåne var inlindat i ett vitt töcken, bilar låg som legobitar på ett barnrumsgolv. Inget funkade, tåg och flyg var inställt och vi lurade på om vi över huvud skulle kunna ta oss till hotellet. Jo, speciella snötåliga bilar var framkörda och i sakta mak rullade vi genom ett tyst och öde Lund den korta biten ner till hotellet och där blev vi sittandes. Inget flyg dagen efter, inte förrän sent nästa kväll. Det gav oss tid att äta frukost, lunch och middag tillsammans och det enda vi ägnade oss åt var samtal, helt fantastiskt. Här var snösmockan oss behjälplig till att mötas på riktigt, inte bara larva oss från scenen.

                     

Nu pratas det idag om att snösmockan ska komma över oss här där jag sitter i Svealand, Kalmartrakten är tydligen redan översnöat och Skåne fick sitt ordentligt igår. Alltid samma sak i början av snösäsongen.

I veckan som var så kändes vädret som att krokusen skulle börja blomma och då promenerade jag runt på stans gallerier, mest till Åmells för att titta genom svensk konsthistoria och där hängde den, en Strindberg med våren inkapslad, blommande äppelträd. 

Skitfin! Fem millar för den som har så mycket på sin Swish. Glad över att fått se den. Hasta genast iväg och titta.