Jag får aldrig den rätta julkänslan, men det är väl trevligt med god mat och några timmar vid spisen.

Livs på Söder, en oas för oss som vill leva rent och solidariskt.

Missförstå inte. Det är väl trevligt att umgås, att vila i varandra, diskutera väsentligheter och bara vara. Men det här före, under och efter jul, med hets och stress och julklappar och rimma och slå in paket och folk blir missnöjda och tycker allt är tråkigt och stå där i köket timvis och laga mat som ska åka ut och in i kylskåpet och inte ens smakar gott, vad är det? 

Leva på skinkrester till tjugonda Knut och pastejer som surnar, grisfötter där griljeringen lossnar, sill som börjas simma i lagen, nej fy för katten.

Min älskade kanonkula i sin lilla skål där den bor.

Åtskilliga är de jular där jag suttit ensam och ugglat. 

NEJ det har inte varit synd om mig, jag är en mästare på att underhålla mig själv vid sådana tillfällen och stunder. Jag har njutit av ensamheten vid högtider, åkt tåg ensam förbi brasor på Valborg, kört taxibil både jul och nyårsaftnar, ugglat i lägenheten under Mårtensaftnar och gnagt på ett gåslår eller varit packad på midsommar och somnat vid fem.

Fick till mig några alternativa jular på Konstfack, några andra i föreningar, mest för formens skull. En jul på Sri Lanka, en annan i Bangkok, en i Paris och flera i London och flera i Oslo. 

I vår gran hänger en enda dekoration jämte ljusen,

en viktig kula i en värld som håller på att rasa ihop.

Den här julen blir både ock. Meningen var att vi skulle fira familjärt och så blir det. Meningen var att jag skulle koka gröt av spannmål inhandlade på Livs på Söder med de allra bästa rotsakerna och ost, inget mer, men viljorna visste bättre och min acceptans ökade, lite sill ska vi väl ha (?) och lite Jansson (?), senap (?), köttbullar (?), eröd julost (?), skinka (?), rödkål (?), ...bara lite (?).

Fick mig en liten skinka på Livs från kulturgris, perfekt med riktig fettkappa och perfekt kokad, griljerade den idag. I Sousviden gosar sig kryddiga revbensspjäll i 66,6 grader 24 timmar som sedan ska glaceras. Klar är rödkålen från ett hårt knutet litet giftfritt, Kravodlat från Livs. Spannmålet läggs i blöt i morgon bitti och lagas med egenhodlad pumpa, gulbetor från Livs (har aldrig ens själv fått fram så fina) egen grönkål steks långsamt för att få det där djupet i spannmålet som smäller i käftens (munhålans) alla kvarter. 

Så blir det en Jansson också. STOPP! 

Javisst jag lade in sill med stjärnanis också, så jäkla gott och så egenodlad potatis från Håvra. Sedan inget mer, jovisst allt julgodis. K har rört ihop vår gemensamma favorit, fransk nougat (skitfint för mig som diabetiker, men får matchas mot Metformin och Ozempic på onsdag).

Tror jag ändå kommer att andas i det här. Nästan allt är klart. Det är tillrätt, välkommen fram! Julen är här.

Min egen senap som jag vill ha den, lagom stark, lagom söt med ättikssting

GOD JUL

 

Ett äreminne med Jan Myrdal

 

Jag ser skitglad ut på den här bilden. Min vän Dennis Renfors hade precis varit förbi och förärat mig en faksimil ur morgontidningen från den 21 december 1975 från första vietnamdemonstrationen. Avbildades tlllsammans med Jan Myrdal i fronten av tåget och med en batong över huvudet. Den tiden vill jag inte vara förutan, den var viktig. Farsan fick kaffet i vrångstrupen när han slog upp morgontidningen och menade att jag vanärat familjen, ja hela släkten. Då hade han glömt alla storstrejker som hans sida av familjen agerat under som fabriks och sågverksarbetare, tiden då motstånd var kultur.

Jag är glad över att ha tidningen kvar som ett dokument.

Utan alkohol i 12000 dagar

Tittar i min kalender och där står det 12000 dagar. 

Det är alltså exakt 12000 dagar idag sedan jag lämnade alkoholen bakom mig för ett nytt liv. 

Nej det har inte varit enkelt, men fördelarna överväger nackdelarna många gånger om. En väsentlighet är det faktum att jag inte hade överlevt ens ett år om jag fortsatt mitt liv som jag då levde det. 

Hörde en människa i ett 12-stegssammanhang som sa att "Nu har jag varit nykter så länge att jag tror att jag kommer att dö levande."

Ganska spännande att under dessa 12000 dagar (eller 32 år, 10 månader och åtta dagar) fått ta tillbaka förlorad tid, bland annat det här med min första utställning nu i höstas, den första på 35 år.

Befriad från anfäktelsen att dricka har jag hittat tillbaka till mina bilder och framförallt till mig själv, till den människa jag är utan sinnesförvirrande droger. Passligt också att skriva dessa rader och lite i skymundan fira 12000 dagar nu när julen närmar sig. Minns alla jular förr som slutat i katastrof - inte bara för mig utan också för människor i min närmaste omgivning.

(Du som kanske känner dig träffad eller i detalj vill veta hur i helvete det är möjligt att sluta dricka, skicka ett mess till mig så kan jag berätta i detalj hur det är möjligt)

 

Bästa köttet, bästa såsen, finaste frittsen? Håller inte riktigt vad de lovar på TEUF!

Det är några veckor sedan nu, kanske en månad. Gick med mina tre senaste barn, Lovisa, Alma och August till TEUF - så omtalad inte minst av dem själva på sociala medier typ: "Ingen vet bättre om kött än vi". 

En restaurang med en rätt, inget mer, bara en god entrecôte och så en sås som inte är en bearnaise utan något hemligt och med pompa som slår ut allt i den vägen vi smakat tidigare.

Intog bordet och väntan var lång, inte på de fördrinkar vi erbjöds utan på att beställningen skulle landa i köket och ta form där. Under tiden hetsade runners runt med datorer och tog stressat emot beställningen och liksom inte visste vad de skulle svara när man till exempel undrade varifrån köttet kommer inte heller när vi insisterade på en blodig köttbit.

Äntligen så kom så tallrikarna med en skivad entrecôte. Så står kyparen och napperar köttet med såsen innan vi ens hinner titta på vare sig stekgrad eller tjocklek.

Förresten, restaurangen har bara en stekgrad och det är 57 rader när köttet skivas upp och hinner då svalna betänkligt innan det kommer till bordet. 

Varför kan man undra? 

Möjligen för att det är rationellt med medelstekt kött eller som köket meddelar att "det är bäst så" (det var det inte och det är det inte).

Köttet ligger alltså strimlat över pompan som blir soggig av köttsaften som trots medioker stekning läcker köttsaft. Såsen ovanpå köttet gör anrättning extra geggig. 

Ska man säga något positivt så har köttet en bra yta och är inte så värst segt (vaccummörat?) Och den där såsen som "absolut inte är bea", men som smakar som bea är lite blaskig (tunn). Positivt om såsen är att den har en hyfsad syra.

Den här entrecôten hade jag önskat med en stekgrad om 47 grader när den lämnar köket och ostrimlad, pompan i en korg vid sidan av (trippelfriterad) och med en hederlig bea (kan ju inte vara svårare än att göra den med ett hemligt trix) 

295 kronor för anrättningen och borde vara ett hyfsat bra pris, men är det inte. Får inte känslan av att det är prisvärt och Teuf blir inte ett stamställe (det var The Flying Elk som låg där didigare).

Det bättrade sig inte heller mot slutet för så fort vi ätit klart blev vi ombedda at lämna bordet då andra gäster ville dit, skamligt!

 

Åldern? Min stora passion just nu.

 

Passion är ett fint ord och högst användbart för stora delar av mitt liv. 

Jag är passionerad på många olika områden. 

Självklart i min kärlek till min partner, till min konst och till mina ord. 

Fick en otrolig egoboost för det sistnämnda igår kväll då Fokus bjöd till årlig julfest med middag och mingel (god pärlhöna) och då alla läst det jag skriver och då alla visade sin överförtjusning. 

Men passionen har inget alls med kickar att göra, inte alls med egoboost, sådant är bara en överbyggnad, ett slags kvitto på trevlig existens.  

Passion är en  djup personlig odling. 

I passionen ser jag min egentliga blygsamhet, min tillbakadragsenhet. 

I mina målningar, som är ett jävla osäkert slit och en slags fasa, finner jag stillsamheten i mig själv. 

Förstår att mina passionerade tillstånd på sätt och vis varit en livräddare.  Den har skapat ett överlevnadsdriv som jag förutan slocknat. 

Hallå, ligger i badet och funderar med så varmt vatten och meditativt skum som jag vågar. Kanske är åldern som gör att jag lägger mig här så ofta jag kan, en äldres frusenhet. Nej för katten. Det är en njutningsfull paus med värmen utifrån och in. Låter funderingar komma och försvinna, njuter passionerat tills badet kallnar något.
 

Pumpa, pumpa, pumpa av okänt märke . men god var den både som soppa och i gröt (!?!?)

Hemtagning, lite för tidigt pga frostrisk, men fått eftermogna inomhus 

och blivit väldigt bra.

Hade inget annat än pumpa att sätta i hügelbädden. Hittade några frön som jag egentligen inte hade en aning om sort, blir så ibland när ordningen störs och fröpåsar inte etiketteras ordentligt. Tänkte att den gamla hügelbädden med allt sitt mikroliv kunde vara bra för pumpa (bäst brukar den ju växa i komposten).

    

                     

Hügelbädden uppe på sluttningen, rens framför. En utmärkt plats för pumpa!

Det växte på en hel del, bättre än jag vågat hoppas. Tvingades ta dem lite tidigare för frostvarning så de har fått eftermogna. Knackar jag på dem nu låter det lite murket ihåligt (med murket menar jag dovt).

Sprättade en av dem igår och den var helt fantastisk. Fin doft, fin färg, gult härligt pumpakött och en massa frön som var mogna. 

Avsikten var att det här ska räcka till flera måltider där pumpa ska ingå och som pumpasoppa vara huvudspelaren. (Idag blir det en grov bit smörstekt bröd, skivor av matjes och rödlök, täckt med en kräm av löskokt ägg från Svedjan och så överhällt med brynt smör, pumpasoppa med lite friterad rotselleri till)

Igår blev det en variation på Sebastien Boudets gröt på fyra sädesslag som blötlagts ett dygn och hårdstekts, mot slutet hoprörd med ugnsbakad pumpa i bitar, kokt rotselleri, stekt rödlök, rostade pumpakärnor och en bra fond på kalv (tillagas som en risotto. Á part serverade jag heta stekta lammkorvar i bitar. Mättande och fantastiskt god middag.

25 minuter i 175 graders varmugn, perfekt för bakning av min pumpa.

 

Daniel Serra på Historiska museet - jag erkänner, jag har haft fel!

Daniel Serra är arkeolog som doktorerat på vikingatida mat. Nu har han gått på medeltiden också, maten från 800-talet fram till Stockholms blodbad och Gustav Vasas kröning.

Jag gillar det här med att gå på föreläsningar för att ständigt bli uppdaterad, lära mig nytt, ifrågasätta min egen fastlåsta uppfattning.

För någon vecka sedan gick jag till historiska museet för att träffa Serra och höra honom prata om just medeltidens kosthållning. I några stycken var det att slå in öppna dörrar, om sådant jag redan visste. Men så är det grejer jag varit fullständigt övertygat om att jag haft rätt i och faktiskt också fört ut i diskussioner jag haft som jag får lite moloken erkänna att jag haft fullständigt fel i. Sådant är roligt och exakt därför jag travar runt för att lyssna på annan sakkunskap.

Se där hur arkeologer med sakkunskap om mat gräver fram lite gräsfrö, några sädeskorn, en urna med bevarat fett. Bara ur minimala rester kan de inte bara artbestämma fett, benrester, gräs och spannmålsfrö. Serra kan se hälsotillståndet bland dessa människor sedan länge döda, se deras ekonomi, se deras sammanhållning och hur maten tillagades, till och med smakade. Det är helt galet intressant.

Så kom den upp, tavlan på fynd som tidsbestämmer var när och hur. Jag som alltid förbannat dessa munkar som kom in till svenska klostren före reformationen och hade med sig olika örter till klosterträdgårdarna. Hur de sådde denna förbannade kirskål som översvämmar oss och kväver allt och som odlare försöker kväva tillbaka.

Kirskålen kom över oss före folkvandringstid!! F'låt munkarna, F'låt papister.

                                                     

Så bjöds en liten avsmakning. (man hör vad Daniel Serra förklarar och smakar på orden). Det är lite raffinerat på något sätt, en liten gröt, en skiva rökt salt korv, ett vinkokt fikon och så syran och sältan i maten, intressant. Inte så hemskt mycket olikt smaker vi strävar efter idag när jag lagar en middagsgröt med rostad pumpa och grönkål.

Det finns en bok från Daniel Serra om vikingatida mat, snart kommer en om medeltiden. Ser fram mot den för de gamla sätten, tillagningarna, råvarorna kan speglas i nutiden och vi kan med mod säga att det var nog ändå lite bättre förr. Nåja!

 

Vårrullar med ett ursvenskt innehåll...nåja, till vissa delar i alla fall och speciellt när det kommer till gröten!!!

Nyfriterade vårrullar med fyra sorters spannmål

Läsare har reda förstått min nya fäbless för gröt. Ja inte sådan där "vanlig" gröt på för-ångade valsade havregryn man inte vet riktigt varifrån de kommer eller hur de är odlade utan rejäl gröt av krossade korn med till exempel Dala.vete och purpurråg. Lite mer trixigt, men ändå bekvämt. Man behöver ju inte sitta och titta på bunken där grynen ligger att blötas upp i åtta timmar utan man kan göra annat under tiden. Sedan är tillagningen mer av att "laga mat" som vanligt, det tar  lite tid, är roligt och underhållande, doftar fantastiskt och är kärlek.

Nu är det ju lite speciellt det här med att hitta spannmål att laga mat på. Man kan ju köpa gryner i livsmedelshandeln, men där är tillgången på ekoodlade gryn näst intill obefintlig. Hemma har vi hittat Jädra Prästgård som tillhandahåller det vi behöver. Lantgården ligger en mil norr om Bro, med kommer för förbeställda leveranser till Reko-Ringen som vi bekvämt kan besöka varannan tisdag på andra sidan järnvägen med gångavstånd. Där är också utmärkt att beställa både olika slags kött, mjölk, ostar, och ägg bland mycket annat. (Kolla på Fb, sök på Reko-ringen och se om någon sådan finns när dig)

                    

Fritera i passande olja som kommit upp till 160 grader

Till vårrullarna nu då. Lade i blöt tre deciliter blandad kross av gamla kultursorter i 24 timmar. Kokade en näve capuchinerärtor Visingsö (egenodlade). Lade i blöd två nystan glasnudlar. Hackade och stekte en gul lök tillsammans med hackad grönkål (egenodlad) och en rostad chili, och tre hackade vitlöksklyftor.

Grötkrosset - bara att steka ganska torrt i en stekpanna med lite fett. stek hårt som tusan, krosset ska få färg och nästan rostas. Späd med lite buljong då och då. Det här fordrar ständig omrörning. När grynen börjar bli klara (prova, de ska ha tuggmotstånd. Rör i övriga ingredienser. Fisksås och Kikkomansoja, några matskedar av var och så juice från en halv pressad lime. Konsistensen ska vara som en torrare köttfärsröra ungefär. Glöm inte att klippa nudlarna kors och tvärs.

Två matskedar av den kallnade röran i varje vårrulleblad och sedan rulla ihop och försegla med lite uppvispad ägg. Sedan är det bara att fritera 160 grader i tre fyra minuter. Vill man kan man frysa de råa rullarna och ta fram när suget sätter in och det är ganska ofta när man vet att de ligger där bottenfrusna.

Visade sig vara alldeles fantastiskt utmärkt med spannmål i vårrullar, väldigt matiga och mer mättande än med kött eller som helt vegetariska (det var inte dessa då jag spillde ner lite oxbuljong när jag deglacerade pannan).

En sak till, här är allt jag skrivit på bloggen om vårrullar med svängar inte bara med "grötfyllning."

Stapla löst i fryspåsar och frys in. Väldigt bra att ha, bara ta fram och fritera.

 

Alltså, det här med gröt till middag, en sådan succé

För någon vecka sedan var jag på ett event med Matmaffian som jag varit med om att arrangera tillsammans med huvudpersonen Sebastien Boudet.

Det handlade i första hand om GRÖT och parallellt med gröten om livsproduktion i stort. Där satt vi vid långbord, en skara medlemmar i vår förening som uttalat är landets vassaste matpennor och åt en fantastisk middagsgröt med smaker som fullständigt bombarderade käften och lade sig som ett ärligt moln i magen.

Hans bok Den nya gröten är inte bara en bok om gryner och blötläggning, det är en vansinnigt grann kokbok för den som vill leva livet på nytt.

Sålunda inspirerade och manade lagade vi middagsgröt här hemma för någon kväll sedan. Fyra blötlagda krossade sorters spannmål; Dala lantvete, svedjeråg, dinkel och purpurvete. Stekte först lite finhackad gul lök och vitlök, bitar av morot, palsternacka och rotselleri och sedan in i ugnen för att bakas till nästanfärdigkonsistens. 

Stekte sedan spannmålet i en het panna och under ständig omrörning ända tills det blev glansigt och började ta färg. Spädde (deglacerade) med lite vitt vin och sedan efter vart med buljong ungefär som när man tillagar en risotto. Trodde inte spannmålet skulle ge ifrån sig en sådan lockande väldoft. Avsmakning, spannmålet ska ha ett litet motstånd i tuggan (också som risotto). 

Rör ner rotsakerna och låt puttra färdigt. Tänkte skära lite god ost i kuber och röra ner, men glömde och det gjorde inget. Flingsalt och några örter. Jisses vilken middagsgröt. Två deciliter blötlagda korn mättade oss alla tre här hemma och smaken stod inte Nobelgröten efter - vår kanske var ännu bättre, vad vet jag?

Tänk som vi gör här hemma just nu - att det här blir en ny melodi. 

Nu ikväll har jag liksom igår blötlagd några deciliter så att det räcker till frukostgröt i morgon och eventuellt middagsgröt i morgon kväll. En middagsgröt med nya smaker, nya sensationer. Frukostgröten får gärna smaka sak samma från brätte till brätte, middagsgröten bjuder på olika smaker, olika texturer i varje skedblad. SKED? Det är klart att gröt ska ätas med sked!!!

Den nya gröten blir vår nya köksbibel!

Var jag får tag i spannmålet? Handlar på REKO-ringen av Jädra prästgård

 

Dödsdansen med Marie Göransson och Gunilla Nyroos, en dödsdans på tiljorna

Första gången var i våras. Vi blev så drabbade av dessa skådespelare att vi ville tränga djupare in som betraktare, som lyssnare, som upplevare så vi gick tillbaka i veckan för att uppleva det vi kanske missat, tack och lov så sattes Dödsdansen upp igen, varför, ja gissa det.

Två skådespelare, Gunilla Nyroos och Marie Göransson som är sig själva och samtidigt Edgar och Alice:

-Vill du inte spela lite för mig?

-Vad ska jag spela?

-Vad du vill.

Tror inte jag blivit så drabbad av teater tidigare, inte minst för att Intima teatern är just så intim, så nära nästan plågsamt nära. Ett skådespelarliv med utgångspunkt av Dödsdansen, det där sista halmstrået, sista andetaget som samtidigt annonserar en fortsättning både i Strindbergs dödsdansen, en dödsdans av nedmontering. Göransson och Nyroos är något annat, erfarenheter, smärta, och ett måste...en fortsättning bortom Dödsdansen. Det är lite av en dryg timmes kommenterande av Strindbergs drama utifrån dem själva, deras långa scennärvaro, ett tiljornas liv och ett svar på varför, ett måste, ett inre starkt behov. Rädslorna, nerven.

Två av våra främsta. Vad kan det bli av det? En oerhörd drabbande föreställning. Gå och se den innan det är för sent. Gör det!

 

En bok om Anne Nilsson av Eva Sjöstrand, en konstbok i alla väderstreck!

Att täcka in ett konstnärsliv. Inte det enklaste. Kan ju lätt bli hit och dit och splittrat. Men här förstår ni binds ett spretande konstnärsliv ihop och presenteras genom alldeles utmärkta bilder, både ur själva konstnärslivet som fotografier och som konstbilder ur samma liv. Dessutom berättat genom smått poetiska texter signerade Eva Sjöstrand. Ett nytt idogt samarbete som dessa två skapat. Så bra! En fortsättning på ett arbete de fört många år och som resulterat i en rad tidigare böcker med texter och träsnitt/illustrationer. Kan det bli bättre, nej knappast. 

 

                                                            

Jag har haft förmånen att följa både Anne Nilsson och Eva Sjöstrand genom decennier och jag har alltid tyckt att Annes konstnärsskap varit för blygsamt i förhållande till dess uttryck. Bilder som är gjorda lite i skymundan, bortanför bruset som om att jobbet skulle vara betydelselöst, vilket det naturligtvis inte är.  Stramt hållna målningar, skulpturer och grafik, sylvasst och eftertänksamt. Man blir liksom lite glad över att allt sammanställts och det där med att grotta ner sig i förhållandet mellan konsten och konstnären är skitkul och skapar naturligtvis ytterligare förstånd, inte bara för att texterna "förklarar" bilderna (de står upp för sig själva) utan för att texten är formad som ett slags vänporträtt och är en berättelse om personen, bildskaparen och människan bakom. 

När boken ramlade in med posten började jag läsa omgående tills jag upptäckte att jag halvlåg där i soffan fortfarande med ytterkläder och skor på när jag bläddrat och läst till sista sidan. Det säger ju en del om lockelsen och också nyfikenheten, fördenskull också om njutningen och lusten. 

Reproduktionerna i boken är sååå bra.  Skrev jag "blygsamt" i början av den här texten? Nej det här är ingen blygsam bok. Tvärt emot. Det är precis en sådan bok man vill läsa om en konstnär. Grattis!

 

Snösmocka, vad är väl det mot en afton med studenter eller Strindberg på Åmells?

Affischen från snösmockenatten i Lund

Det ar den 21 februari 2007. När vi promenerade upp till AF i Lund var det sånt där väder att man fick känslan av krokus och att magnolian snart slår ut i Botan. så var det Studentafton och ett långt härligt program om Astrid Lindgren vilket går att läsa mer om från tiden då det begav sig  här.

Avslutades sent om natten med traditionell pytt i panna med bea. Om detta skriver jag om tre år senare i bloggen då jag var Mannerström side-kick också det på en studentafton i Lund (kul tid).

När gänget slevat i sig den märkliga kombon så fick vi tid över att titta ut genom fönstret och så snösmockan. Vad vi inte visste var att hela Skåne var inlindat i ett vitt töcken, bilar låg som legobitar på ett barnrumsgolv. Inget funkade, tåg och flyg var inställt och vi lurade på om vi över huvud skulle kunna ta oss till hotellet. Jo, speciella snötåliga bilar var framkörda och i sakta mak rullade vi genom ett tyst och öde Lund den korta biten ner till hotellet och där blev vi sittandes. Inget flyg dagen efter, inte förrän sent nästa kväll. Det gav oss tid att äta frukost, lunch och middag tillsammans och det enda vi ägnade oss åt var samtal, helt fantastiskt. Här var snösmockan oss behjälplig till att mötas på riktigt, inte bara larva oss från scenen.

                     

Nu pratas det idag om att snösmockan ska komma över oss här där jag sitter i Svealand, Kalmartrakten är tydligen redan översnöat och Skåne fick sitt ordentligt igår. Alltid samma sak i början av snösäsongen.

I veckan som var så kändes vädret som att krokusen skulle börja blomma och då promenerade jag runt på stans gallerier, mest till Åmells för att titta genom svensk konsthistoria och där hängde den, en Strindberg med våren inkapslad, blommande äppelträd. 

Skitfin! Fem millar för den som har så mycket på sin Swish. Glad över att fått se den. Hasta genast iväg och titta.

Västerbottensdagar på Grand

Tabberaset i sällskap med fantastiska Ella Nilsson

Sikrom med mandelpotatis

Har ni varit där någon gång, på Grand Hôtels Västerbottensveckor? "Sista chansen" säger Ella Nilsson som "rattat" veckorna där 35 gånger. Den 21 januari börjar det igen på Grand, för 36e gången. Där samlar hon fantastiska producenter av mat till ett och samma ställe, alla från Västerbotten och då handlar det inte bara om Västerbottensost (trodde ni det?).

En stor buffé med Västerbottniska specialiteter dukas upp, allt tillagas av Grands brigad. Igår fick vi, några utvalda vara med och provsmaka något av det nya som dukas fram bland allt det andra. Smältande bra charkuterier, en lagrad ost från Svedjan ***. Först ut var sikrom  för "vi kan ju inte duka fram löjrom, den är ju från Norrbotten." Trevligt med stenhårda gränser och sikrommen med mandelpotatis var en riktigt god kombo.

Vem har sagt att vi måste utomlands för goda charkvaror,

på Grands Västerbottensveckor kommer motsatsen att bevisas

Jag hade förmånen att få sitta bredvid Per Hellström som tillsammans med Johanna driver Svedjans ost i Kåge utanför Skellefteå och som tagit fram en njutning de kallat "Tarsmyran." En ost som lagrats och som fått ett umamidjup som riktigt tar tag i en. Den låg bredvid bitar av Västerbottensost som självfallet är en helt annan typ av ost men som samtidigt bollar fint med varandra.

Potatis ja...Per berättade om släktingar i norr som odlat potatis genom generationer, "mandelpotatisen var till dem själva, rundpotatisen var till grisarna!"

Kaffeost, också den från Svedjans 35 kor

Ella Nilsson och Västerbottensveckorna avslutas den 8 februari, bokningen är öppen redan nu. Upplev Västerbotten på plats i Stockholm. 

 

Gröt hos Sebastien Boudet

"Rågen vajade manshög" 

Använt av diktare som Tegner (Frithjofs saga), Strindberg  /Hemsöborna) och andra.

Finnråg, svedjeråg som växer i tuvor första året och sedan tar fart med flera strån per korn och växer manshög. Sås glest för att få plats och näring att förmedlas (sju korn på ett kalvskinn) och i askan efter svedjebruket för att kornet ska få en skjuts med den första näringen. 

 Det var något vackert hos Sebastien Boudet, ursprunglig, och tryggt. Igår var vi hemma hos honom för en grötkväll och vilken middag det blev.

Förstå att blanda ärtor och olika slag av spannmål, sådant med historia och från jordar med naturlig näring, toppad med rostad pumpa, med lite hemgjord kimchi, tegelost och linderögris. Spannmålen var huvudaktör. Varje tugga blev en upplevelse, inte som vid den vanliga frukostgröten på havre med "förkokta" valsade havregryn som har samma textur från den ena kanten till den andra av tallriken. Grötmiddagen igår var en sensation i textur och smaker, hetta från chilli, sälta av havssalt från blötläggningen, bollande smaker från olika spannmål, hela blötlagda ärtor som tuggmotstånd och tegelosten som små umamitillskott.

Han släppte för en tid sedan sin grötbok "Den nya gröten" som egentligen inte är ny, gröten alltså utan har rötter i det vi kallar det historiska Sverige. "Ny" i  begreppet sammanställning, smak, idé. Men här finns allt från ett Sverige före den industrialiserade maten, ett Sverige där jorden var oförgiftad och naturlig när maten bestod av ärtor (för bara 50 år sedan fanns ett femtiotal olika ärtor på marknaden), bönor och spannmål.

Generöst bjöd Sebastien inte bara på gröt och naturvin utan också på sig själv som bagare, som kock, som entreprenör för ett hållbart matsystem. 

"Gröt är revolution i en skål"

Talk show i morgon lördag

 

Cicci Renström Suurna och jag själv om mina bilders tillblivelse, om 35 års solitärt krafsande, om rädsla och om mod. Missa inte det.

Kl  14:00

Galleri Cupido Svartmangatan 27, Gamla stan

Vernissage 11 oktober 12-16

 

Svartmangatan 27 i Gamla Stan

Hängning av mina senaste fem års bilder från Hovra, Island och Grez sur Loing. 

Första utställningen på 35 år!

Välkommen

Vilken härlig spelmansstämma i Hovra och vilka härliga pizzor i Augusts pizzastånd

 Hela helgen uppbokad av spelmansstämman i Hovra, en institution som nu väckts till liv av en ny generation efter ett decennium i dvala. Otroligt välordnat med spel i varje buske, dans på dansbana och i lôo (dansladan) och med konserter som var outstanding eller vad sägs om "Mor Dansar" med ståbas och viola da gamba och sång, Allan Edwalltexter rätt igenom. Och vad sägs om magiska musikanten Ale Möller tillsammans med Erik Rydvall?

Beställningarna togs upp efter ett färgkodsystem för att hålla ordning, allt

arrangerat av K! Som ses var det lång kö och pizzorna hade strykande 

åtgång.

Pizzaliv torsdag, fredag och stor final på lördagen då jag själv fick ledigt och kunde gå på en del konserter tack vare vännen Åke som var mottagare av beställningar och flöde halva natten eller så långt degen räckte. 

För Augusts del var det inte bara att baka ut pizzorna. Napoletanska varianten kräver stora förberedelser med biga (fördeg) som ska jäsa i 17 timmar. 

Varje eftermiddag från onsdag gick degblandarna i köket hemma. Alltså vi bor granne med stämman, bara att springa över täkten med sådant som behövdes. och runga grejer kördes med bilkärra. Bort och bockar lånades ut av Gunnar Ottosson Tack!! 

Pizzadagarna gick åt att blanda fördegen med vatten och maltextrakt och bollas ut och läggas att kalljäsa i portionsburkar i kylen. Sammantaget 150 pizzor.

                     

Snart färdiga pizzabollar att kalljäsa.

August var som en maskin med världens fokus! Allt utan att glömma

det ansvarsfulla och konstfulla hantverket (konsthantverket) för

ett fullgott resultat. Tre olika slags fyllningar, alla som smakbomber

såm bara dansar på tungan. Det finns alltså pizzor och så finns det

Napoletanska Augustpizzor!!!

Något exceptionellt första kvällen var att August stod där och bakade på sin myndighetsdag. Han fyllde 18 och firade med sin favoritsysselsättning. Och mitt i bakat kommer en hel hög initiativtagare och spelmän rusande med ballonger och hattar och ställer sig att sjunga "Ja må han leva" utanför pizzatältet. Trodde August skulle få värsta spelet, men blev så lycklig. GRATTIS FINA POJKEN!

18-årsdagen firades med pizzabakning. Vad han önskade 

i övrigt? En sifon för varmt och kallt skum...

...och det fick han vid morgonuppvaktningen.

Älskade unge. 18 år i helgen och världens 

bästa sällskap i vått och torrt och i medgång och motgång.

Titta på det utmärkta bakbordet, ett konstverk 

signerat faster Karin och som förärades August i födelsedagspresent. 

Kan inte bli bättre

Så här ska en fördeg (biga) se ut för det perfekta napoletanska baket.

Trådigheten skapar perfekt botten och bulliga smakrika kanter.

August har trimmat kunskap och teknik till förfining.

Jäskaret med biga, 21,5 kilo fördeg bara till lördagens 

stämmofinal.Vad ska man säga? Pizzorna på 

Hovrastämman en succe och stämman har satt 

Håvra på kartan igen!!!!

17 burkar hårspray på fyra veckor med en konfunderad handlare i Grez

Fyra veckor 17 hårspray

En liter fixativ gräver stora hål i plånboken och jag gör av med massor eftersom jag just nu uteslutande jobbar med torrpastell, det vill säga pigment hjälpligt sammanhållet och som sedan lägger sig på papprets gräng. Måste alltså limmas fast med ett "klister", det vill säga fixativ.

För många år sedan fick jag tipset att hårspray går utmärkt att använda. Men gulnar det inte? Nä, inte alls! Ytan blir fortsatt torr i karaktären och håller pigmentet på pappret minst lika bra som ett fixativ från konstnärsbutiken, en sådan man kan få betala flera hundra kronor för.

I Grez sur Loing finns en livsmedelsaffär, marockanen som driver Rapid Market på Rue de Vieux Pont. När vi var där i september 23 handlade jag slut på hans hårspray. Köpte massor och tipsade min omgivning om det utmärkta fixativet vilket gjorde att fler än jag handlade hårspray. som fixativ. När vi lämnade Grez efter fyra veckor kom Anders Ståhl dit och han fortsatte handla hårspray i mängd på Rapid Market.

Nu, januari 2025 var det första jag gjorde när jag landat och installerat mig i ateljén och lägenheten på Chevillon att handla på mig fem flaskor hårspray. 

Handlaren, marockanen tittade lite bryskt på min kortklippta lugg, men höll god min och slog in sprayburkarna. 

En vecka senare var jag där igen och handlade sju burkar, än mer brydd min i kassan och tredje veckan köpte jag fem hårspraysburkar till. Då tänkte jag att jag måste förklara mig och jag tog tillfället att berätta om hårsprayens förmåner att fixera pasteller och att jag jobbade med bilder på hotel Chevillon. Han svarade att han undrat det senaste året över att folk kom från Chevillon och handlade på sig stora mängder hårspray.  

Jag berättade för Anders Ståhl att jag förklarat för handlaren och han sa att "nu är magin bruten."

Alltid ett bröd på väg hem. Man kan liksom 

inte gå förbi Benoît utan att handla bröd

Stor pastell på utsökta Fontainebleaupapper.
Loing uppströms från bron

När säger jag att en målning är klar? Jo, när den slutar snacka med mig!

Loing från bron medströms, pastell på papper ca 60 x 45 cm

Morgonens intensiva gnetande i ateljén fortsätter ett tag till med samma landskap för ögonen, samma slags yta för den är viktig, det över bron till vänster medströms. 

Nu lite lunch, hastiga hopkok av det jag hittar i affären, linser, fläsk, sallad, senap. Sedan tillbaka efter en timmes bokläsning. Ganska kallt idag.

Ett av de jobbigaste besluten är att lämna en bild, säga att den är klar. 

Hur kan jag vara säker på det? Svåra beslut och ibland kan jag bara sitta hur länge som helst och bara stirra, glo mot staffliet i en slags vånda. Kämpigt.

"Det är ju egentligen inget att dividera om", säger jag till mig själv. Att jag aldrig lär mig utan hela tiden fastnar i vedervärdiga beslut som egentligen inte alls är så komplicerade.

Bara några linjer till, tänker jag och minns Björne Selder som nästan var färdig med en sten till skulptur, vackert svävande former, så tunt att man inte tror att det är sten, en vinge. Så tydlig och så klar. "Bara några tag med hammaren. Så blev det sten igen".

Man får liksom inte vara feg. Jag måste alltså få fortsätta om det går fel, vilket det ofta gör, få fortsätta för att ta tillbaka uttrycket. Bilden lever ett slags eget liv och det ska fan vara motstånd. Ibland fortsätter jag ändå som en idiot. det är inte långt mellan en färdig bild och att rasera hela bildbygget. Klokskap och dårskap. Ibland känns det som att jag tvingar bildhelvetet dit jag vill. Så kommer jag till det där magiska att bilden inte längre utmanar, inte längre snackar tillbaka. det är som att vi är överens, sådärja, Nu är den klar.

Stranden på andra sidan Pastell på papper ca 60 x 45

Går upp till lägenheten och reder mig en kopp presskaffe, ett bröd från Benoît och försjunker i Jan Mårtenssons Häxan som utspelar sig här på Chevillon och i Grez. Lättläst underhållning med uthärdlig spänning. Jag gillar inte spännande saker, inte fotboll, inte friidrott, inte spännande filmer, inte drama annat än som teater och opera. Jag får i mig tillräckligt med spänning genom mina bilder för man vet aldrig hur de slutar.

(Snart ska jag berätta om mina stora inköp av hårspray)

Till Fontainebleau och papper

                            Varför gör du så många bilder som liknar varandra, men egentligen inte?

Förstår nämligen att om jag inte hittar något annat nödvändigt kan jag fortsätta flödet av det tema jag redan etablerat, utforska tills det tar slut, tills inget mer finns att tillägga. Inte kopiera mig själv, snarare att förvalta motivet, bilden, pastellen eller målningen. Dra den till sin yttersta gräns. Emblematiskt fortsätta som en slags utgrävning i min egen uttrycksförmåga och inte stanna upp förrän motivet/tanken är helt genomlyst av alla dess möjligheter.

Eller som vännen Janne Enfors påminde mig efter att ha läst sin Slas: "Har man dragit det första strecket har man dragit på sig ett stort problem som det gäller att ta sig ur snarast."

Måste jag då ha alla bilderna framför mig för att förstå processen? Absolut inte för varje enskild bild berättar just hela historien. Varje enskild bild är både en egen helhet och en del av den eller omvänt.

Jag bara SKA till Fontainebleau, behöver stora papper, längtar efter dem, förberett mig två veckor, nu reser jag. 

Tar bussen från Grez Lez 4 Routes till Château (palatset som har en svensk anknytning då Drottning Kristina bodde här några år efter att hon abdikerat 1654 och som långt senare togs över av Napoleon som här tog adjö av sitt garde innan han gick i exil 1814) och promenerar genom stan till det stora torget där det är marknad idag. 2:50 € för bussen enkel väg.

Hela torget är fyllt av salubodar, små lokala odlare, charkuterier, fiskmånglare, köttbodar, grönsaksodlare, ysterier. Helvete varför har vi inte detta hemma i större utsträckning. Otroliga kycklingar, fantastiska charkuterier, magnifika bröd och grönsaker som fortfarande höljes av morgondagg! Vilken lycka!

Letar mig fram till konstnärsbutiken, nere i källarn hittar jag de papper jag önskade och av samma slag jag använde mig av senast i september 23. Billigare än jag föreställt mig, svarar utmärkt till mina pasteller och mitt sätt att arbeta på ytan och med en försiktig och fin gräng om ens någon.

Tänkte äta i stan, men kände samtidigt en dragning hem till ateljen. Hittade en bankomat och tog ut tillräckligt för bagaren som inte tar kort under hundra spänn.

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/halvtid-och-ensamheten-gor-mig-nytta.html

http://tabberaset.blogspot.com/2025/05/forsta-halvan-av-januari-i-ateljen-pa.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html