Frantzén/Lindeberg utvecklar med Boulangerie

Så har det hänt att i smyg, och med mjuköppning startade Frantzén/Lindeberg sitt boulangerie idag.
Fantastiskt egentligen, för jag vet hur det såg ut i veckan. Då hängde gammal inredning och lösa sladdar och ventilationsrör lite hur som helst. Sågspån och filspån blandade sig med allsköns "rivningsskit" och oinstallerad bageriutstyrsel.



Plötsligt är nästan allt på plats och ugnarna inbrända. I går natt började Daniel Lindeberg baka. Han sa till mig i veckan att han efter snart ett år i köket bland desserter och andra makalösa konststycken på tallrikarna "längtade sjukt mycket efter att baka igen".
Nu är han där och han gör de bästa pain au chokolate jag har ätit på 17 år.
Han är en bagerifrankolfil som jag haft förmånen att följa och lära känna sedan han kaxigt gjorde årets dessert på Edsbacka krog för tio år sedan (blev då förstasida på Gourmet). Därför gör han förmodligen Sveriges bästa baguettes och hans surbröd matchar väl den statistiken också.



Alma var med idag och åt sockerkringla. Liva och hennes Calle åt vaniljbulle och chokladbröd.
Det här bådar väldigt gott. Bageri kommer det at vara på dagarna och senare på kvällen kommer lokalen fungera som bar och även lounge till restaurangen.
Helt fullt ut kommer Boulangeriet att ha alla funktioner i ordning om några veckor. Tills dess - gå dit och köp njutningsbröd som kilovara.

Bort med stolarna

Vi ägnar oss åt compact living och våra köksstolar har blivit för många och åtta stycken har blivit över.
Alla i hyfsad kondition. Det är klart att de är använda
Tänkte jag skulle sälja alla åtta billigt. Ge mig 600 spänn i handen och hämta dem hos oss.
Maila oss här

Är vi tråkiga - anka idag igen

Ankan i stekpannan innan de fördes över till ugnen för att steka färdigt i 12 minuter (de var tjocka) och sedan viras in i folie i tio.

Historier upprepar sig, mest mathistorier om man räknar middagar som en sådan. det blev samma visa igen, nästan som en déjà vu - anka igen, stekta ankbröst, rent perfekta. Nu köper vi ett gäng i morgon och confiterar och medan de rimmas i kylen så äter vi resterna (tre filéer) kalla från kylen med rödkål kokt i glögg och spetsad med ankfett.
Idag serverades gräddkokta endiver till.

Hela konkarongen

Jo, det är sällan det sker att alla är hemma samtidigt. Vi bor på lite olika håll, ungarna i familjen. Här är Tabberaset själv med sina ungar fr.v. Liva, Lovisa, August, Gaston, och Alma i soffan efter middagen på Lovisas födelsedag i förrgår. Foto: Calle

Kallad ledamot av Konstnärsklubben

Jag tillhör sedan 26 år tillbaka världens äldsta konstnärssammanslutning, Konstnärsklubben.
Vi byggde för egna pengar, insamlade vid tavelauktioner och för 150 år sedan. det vackra renässanspalatset på Smålandsgatan 7, alltså det hus som inhyser restaurang KB och Svenska Konstnärers Förening med galleri.
Vår våning, en trappa, upp befolkas varje torsdag av konstnärsklubbens ledamöter som umgås i baren eller biblioteket eller klubbrummet och sedan lyssnar på föreläsning och äter supé i matsalen.
Detta är en ohyggligt viktig ventil för många ensamarbetande målare, konstvetare, arkitekt, grafiker eller skulptör, kanske till och med den enda sociala aktivitet de har. För mig är det en viktig länk till det liv jag en gång valde. Tillhörighet.
Igår hade jag förmånen att se en av mina vänner bli "kallad ledamot" (här blir man inte medlem!) vid årets viktiga inval. Tio ny ledamöter presenterades och sedan åts det en silltallrik och dracks snaps av olika sorter följt av en boeuf bourgignon och rödvin av något ekologiskt märke, vad vet jag?.
All vår mat tillagas av KB och serveras på våra långa bord. Nästa torsdag är det julbiord och sedan ser jag fram till torsdagen före julafton som är klubbens lilla julafton och då med lutfisk och julgröt, Tackar.

Grattis Lovisa 9

Sent omsider bestämde vi oss för att ta hela syskonkonkarongen ut på lokal hellre än att laga massor med mat en vanlig vardag så det fick bli vår närmaste kvarterskrog som har god mat och den ligger fyra kvarter bort långt undan kinesiska, thailändska och alla pizzerior.
Lovisa fyllde alltså nio - det är inte klokt. Jag minns varje snöflinga den dagen hon föddes och jag hade sommardäck på bilen och det tog 48 timmar innan hon behagade titta ut.
Hon förklarade omedelbart sin karaktär bara några minuter gammal, åt, var förundrad och log. Nu gör hon förstås stora ansträngningar till att vara besk, sur och...ja vad sa man förr? Olydig?, men handen på hjärtat så är hon fullkomligt misslyckad som sådan. Det ärvda goda hjärtat från Thailand tar hela tiden över och är så starkt.
Det blev Bangladeshisk mat på Indian Khabar och sedan musik för hela slanten. Storasyster Liva smackade födelsedagspresenten, en MP3, full av precis det som Lovisa vill lyssna till och det är inte det jag själv vill fostra henne med...om man så säger.
Grattis Lovisa! looooove You. Looooove You all för den delen.

"liver kwai"

Det här är inte lever utan det är fisk som lever i floden, men inte River kwai utan i Mekong...

Ja, ja, de var ett försök till ordvits när Rodjana stekte lever med thailändsk vitlök och kapris, lent, ljuvt och nötigt från smöret som brynts innan kaprisen lades i. "Liver kwai". Rodjana jobbade på en krog alldeles i närheten i Kanchanaburi.
För mång aår sedan träffade jag om en man i Sverige som varit med om att bygga järnvägen genom Burma, den som japanerna planerade att fortsätta genom hela Sydostasien. Han var krigsfånge från Java och när japanerna körde över Pearl Habour den sjunde november klockan 7:55 var han 18 år och han behövde inte kriga, japanerna tog Java i ett nafs och han blev krigsfånge i helvetesdjungeln med uppdrag att bygga järnväg och bro - dödens järnväg.

...men det här är lever, och det syns ju!

Hans historia är lång och spännande. Den är plågsam att lyssna till, tortyr, våld, vakum, hetta och sjukdomar, ormar och ilskna kryp. David Leans film om brobygget är bara förnamnet till det verkliga helvetet som var. Kolera, feberfrossa, malaria, en djungel ingen kunde fly genom.
Han flyttades plötsligt en dag och flögs till Japan, till Nagasaki och kolgruvorna där han jobbade som straffånge.
-Jag vägde 36 kilo och en dag var det alldeles tyst när vi kom upp ur gruvan.
Klockan åtta den sjätte augusti 1945 fälldes den första bomben över Hirochima, den nionde den andra över Nagasaki. Min vän var där, han såg.
-Vi hade ovanligt mycket ras i gruvan den dagen som slutade i himlen för mig, men betydde död för ofattbart många. Jag hämtades at en amerikansk flottenhet och jag blev tvättad och rakad och fick lyssna på "Sentimental Journey" med Doris Day på grammofon.
Ända till livet tog slut försökte Tom få ersättning för sitt lidande från Japanska ambassaden i Stockholm. Jag fick se hans brevväxling. Den slutade i förhalningar och märkliga förklaringar.
Tom fick aldrig några pengar, men som han sa: "Jag fick leva i ett land som var fritt från krigsmonument och taggtrådsstängsel och med ett folk som drack sötmjölk i enliterförpackningar (flaskor). Tom är borta för länge sedan, men jag kan höra honom berätta precist.